Såvitt jag förstår så är halveringstiden längre ju svagare radioaktivitet ett ämne har.
Miljarder år gäller väl bara naturligt uran och liknande.
Det snackas om nåt enstaka tusental år eller mindre för kommande typer av fissionsreaktorer.
Det snackas mycket.
Naturligt uran är en sammansättning av olika isotoper, ingen är stabil.
Efter upparbetning, och bruk i en reaktor, har avfallet tusentals ggr mer strålning, och en stor del kommer mycket riktigt från mer kortlivade ämnen (100000 år och mindre).
Efter att de kortlivade ämnena halveringstid finns ändå hälften kvar.
Plutonium med olika isotoper har ganska kort halveringstid, ca 25000 år, viket medför att det tar ungefär 400000 år innan det kan anses någorlunda ofarligt.
Uran och bildade transuranier har mycket längre halveringstid, så lång att det är att betrakta som mer eller mindre evigt. När uran sönderfaller mot sin väg att sluta som bly, bildas i mellantiden en hel serie av radioaktiva ämnen, med halveringstider på minuter och uppåt.
När man studerar radioaktiv strålning, så kan ska man skilja på vilken typ det är. Alfastrålning gå knappt ens igenom huden på en människa, och får väl anses som möjligt att spärra in. Det är gamma och neutroner som är riskabla, och de förekommer i farliga kvantiteter i milliarder år.
De lågradioaktiva materialen som idag förvaras under jord under Östersjön vid Oskarshamn, har en radioaktivitet per ton, som är 0,65% av vad det avfall vi kommer att slutförvara kommer att ha om en milliard år. Med andra ord, hur kan man anse att man måste skydda detta lågradioaktiva mot biosvären, idag och samtidigt säga att faran är över om 100 000 år i djupförvaret.
Om tre milliarder år är det farligt för liv och hälsa att stå oskyddat mer än en kort tid framför detta avfall. Det kommer att vara farligare än den mest strålningsbenägna naturliga källan, som är en gruva i Canada, där man måste ha fjärrkontrollerad brytning.
Vi har inte löst en säker förvaring!
