Ridning och Rädsla

[Körven]

Fick se en annons i Hästfokus om en bok som heter Ridning och rädsla.Jag undrar varför i herrans namn utsätta sig för något som man är rädd för,var jag rädd för att rida skulle jag inte göra det.Jag håller inte på med backhoppning,blotta tanken är avskräckande.Jag vet en dam som dricker öl innan hon skall rida,för då blir man mindre nervös sade hon.Det är tydligen vanligt att många är lite smårädda för sin egen häst,jag vet inte om det stämmer, tycker det låter lite underligt.

                             Körven

[Johone]

Det där kanske skulle vara en bok för mig.

Det var jag som drev på frågan att skaffa häst till vårt lilla jordbruk även om sambon inte var negativ till det. Han var också intresserad. Kan säga att jag höll på med hästar från det att jag var barn tills jag var runt 30 med ett uppehåll då barnen tog för mycker tid.

Vi köpte oss ett nordissto för några år sedan och min rädsla har satt gränser för mig medan mannen i huset som aldrig haft att göra med hästar i princip lärt upp sig på egen hand. Han harvar och kör timmer och rider tom henne utan problem. Hästen är helt underbar att ha att göra med.

Jag darrar som ett asplöv när jag sitter upp. Och måste hoppa av för hästen märker ju naturligtvis att jag är rädd.
Alla i familjen har försökt att peppa mig men jag säger nej, jag vågar inte(men jag vill egentligen).
Jag tror att det enda som gäller är att utmana rädslan för att komma över den och att sedan vara ihärdig tills man känner sig helt trygg.
Och då kanske just den boken kommer väl till pass för mig.

[Anette Ö]

Jag är rädd för att rida, livrädd faktiskt . Saken är bara den att varje gång jag ser mina barn på rida så blir jag så sugen på att hoppa upp själv och det är jätte jobbigt att inte våga. Förut så har jag haft massor av ursäkter (främst för mig själv) till att slippa rida. För det första så har jag en whiplashskada och för det andra så har vi bara haft ponnier. Nu har vi en gudomligt snäll häst som jag verkligen vill rida bara rädslan ger med sig, fast whiplashskadan är ju kvar förstås........ Jag älskar pysslet, allt från mockning till ryktning och kan tillbringa timmar med hästarna och bara umgås men något saknas. Jag går promenader med barn och hästar och bara önskar att det var jag som satt där uppe........men jag vågar inte .
Boken "Ridning och rädsla" är en kanon bok. Det finns så många människor som är som jag och som älskar hästar men inte kan njuta av det fullt ut. Därför utsätter man sig för det man är rädd för, när man väl kommit så långt att man vågar prova dvs.
Hoppas du fått svar på din fråga Körven.

Anette

[Frances]

Jag känner delvis igen mig..Fast för mig är det helt annorlunda..

Har ridit sen jag kan minnas och alltid jobbat heltid med hästar och främst problem hästar och unghästar. Har aldrig ens tänkt på att vara rädd!!

Men NU! Sen jag blev mamma har jag fått en psykos o är riktigt riktig rädd, för allt möjligt  
Jag tycker verkligen att det är rena personlighets förändringen och är faktist rädd för mig själv för det.
Har alltid tyckt att det är ett jäkla trams att man blir försiktigare nöär man blivit morsa... Inte nu längre..

Det har slutat med att jag sålde min finaste finaste häst pga. av att jag var rädd.. "Alla" hästar misssköter sig när jag är ute o rider o kör. Jag vet ju varför, jag sitter ju som en pinne i skiten o vrångdrar i tömmar o tyglar o kallsvettas o tror att jag ska dö!!!!!
Det går ju inte. Jag har sett massor med folk göra så o så skyller dom på hästen.. Men det är ju mig det är fel på! Tur man har lite självinsikt!

Gubben förstår ju problemet men kan inte fatta att det.. Försökte prata med svärmor o svärfar (dom är också i hästbranchen..) men dom tyckte nog mest att jag skojade lite o kunde inte ta detta riktigt allvarligt..

Men jag hyser gott hopp o ger inte upp än. Detta går nog över, om jag så måste gå i terapi för det!!!!!

en sak är dock lite lustigt, känner mig helt trygg med min kallblodstravare, hon är ändå bortskämd som få o bär sig dumt åt rätt så ofta, men hon är på nåt vis så harmlös att jag inte riktigt lyckas vara rädd för henne  

[Johone]

Man har väl helt enkelt iom. föräldrarollen blivit mycket duktigare på att förutse faror och praktiserar det lite här och där. Det kanske blir bättre när ungarna är utflugna.
Eller blir det ännuvärre när man blir mormor/farmor ..Nä stopp då vill jag inte vara med.

[Anette Ö]

Jo, man blir verkligen harigare och försiktigare när man får barn. Vet inte riktigt vad det beror på, kanske är det för att man inte bara har sig själv att tänka på längre . Innan jag fick barn så såg jag aldrig några risker utan bara fördelar med allt jag tog mig för. Nu är snart vintern och halkan här och måtte jag överleva den här vintern också utan att drutta ikull och bryta nått. För 20 år sen så ville jag bara åka kana på skorna och sladda med bilen men det skulle jag aldrig våga nu .
Jag kunde hoppa upp på vilken häst som helst även om jag inte var ett dugg duktig på att rida, tanken på att ramla av fanns liksom inte. Idag vet jag igentligen inte vad som är mest skrämmande med ridning, det enda jag vet är att jag väldigt gärna vill men inte vågar .
Anette

[Sommartorparn]

Tonåringar och yngre (män mest) tror ibland att de är odödliga. De klättrar på farande tåg, hoppar över starkströmsledningar och kör om i kurvor när de just har fått ut sitt körkort. (En del alltså.) Olycksstatistiken talar för sig, särskilt när det gäller trafiken. Delvis beror det på bristande erfarenhet. Ibland gör man något mindre genomtänkt, som kunde ha gått illa - men man hade tur - därför gör man inte om det och blir försiktigare med åren. Sen vet man ju med sig att man inte är lika smidig som förr och har kanske haft känningar av ont i ryggen, otränade vrister någon gång. Så då blir man försiktigare. Fast häromveckan läste jag i lokalbladet om en 85-årig tant som slagit sig illa. Hon hade försökt stegra cykeln upp på trottoarkanten. Så går det när man känner sig ung.

[anette i bugared]

Jag har också en rädslans spärr mot att rida. Jag började inte rida förrän efter min 35-årsdag, hästen vi köpte var "helgalen" (rädd,flyktbenägen,alltid hungrig), något vi naturligtvis inte visste när vi köpte henne.
Men efter att hon tagits omhand av en duktig tjej och även jag fått tillräcklig "kunskap" så flöt allting på riktigt bra under några år. Min man köpte sig en egen häst och vi var ofta ute o red i skogen.
Tills den där förfärliga dagen då grannpojkarna äntligen lyckades att få in en helträff med sina slangbellor, blåsrör eller vad det nu var som de använde för att skjuta metallsplitter på min häst.
När hästen träffades så var vi mitt ute i skogen, hon fick panik och skenade och jag kastades av, fick armen inunder mig och en stubbe under armen gjorde att den bröts av.
Konvalecensen blev rätt lång, men värre blev det med den mentala återhämtningen. Det hjälpte inte att vi flyttade från området eller att hästen nu är en kolugn, omhändertagande dam som väl känner min rädsla och gör vad hon kan för att motverka den. Jag är skiträdd i alla fall och tar varje orsak till att slippa som något bra.

Däremot så älskar jag allt annat arbete med och kring hästarna. Slapp jag bara det dåliga samvetet för att jag inte använder dem "på riktigt" så vore allt frid och fröjd.

[Sar]

Jag vet flera som är rädda, både sådana som alltid varit lite hariga och andra som blivit rädda på "ålderns" dag eller efter en obehaglig upplevelse. Jag har själv vid vissa tillfällen varit rädd när man rider hästar i hög tävlingskondition som känns som att de skulle kunna explodera när som helst eller första gången man ska rida en oinriden häst.
Jag är dock så tjurigt lagd och så säker i sadeln att jag aldrig skulle backa och kliva av utan rider istället på framåt lite extra. Om man aldrig någonsin är rädd vid ridning så rider man antagligen väldigt "säkra" hästar, har aldrig ramlat av och slagit sig ordentligt eller så har man låg självbevarelsedrift. Det är väl bara att gratulera hur som helst!

Jag vet att det har funnits trådar om ridrädsla och hur man på bästa sätt botar den. En väldigt snäll och flegmatisk häst kan göra underverk, många gånger är ridrädslan kopplat till vissa individer med mer elektricitet.  

[Körven]

 Nä nä......nu skojar ni,är det sant att ni är rädda och ändå vill rida.
Vad mig anbelangar så har jag tillbringat tre tillfälen på lasarett,på grund av skador efter olyckor med häst.Senast så slog jag runt med en när den stegrade sig och fick den över mig,det gjorde extra ont eftersom det var en välandvänd grusväg vi landade på.När jag kom hem från lasarettet så var jag ut med samma häst och red,jag hade kryckan under stiglädret som ett gevär.

                    Körven

[Norrsken]

Är hästen kär så klart att man vill rida (eller köra)!!

Jag var aldrig speciellt rädd när jag red in min häst, trots att han har en hel del nerver och kan tvärnita lite då och då.. Men då hade jag ridit i princip dagligen under flera år, och dessutom en hel del barbacka, så jag satt ganska säkert i sadeln ändå. Så fick han problem med sadeln, och under tvåårs tid blev det väldigt sparsamt med ridning för min del. När vi så hittade sadel så hade jag inte samma balans som tidigare (vilket jag själv inte hade en tanke på ) så en utav de första ridturerna tvärnitade hästen för en älg, vilket blev en effektiv påminnelse att balansen inte satt som tidigare. Jag hade inte blivit speciellt rädd då heller om det inte vore för att jag gjort ett positivt gravtest ett par dagar tidigare.

Så gick det till att väcka min rädsla (eller, jag skulle hellre kalla det nervositet). Även sedan sonen var född och orsaken borta kvarstod nervositeten. Det kulminerade en vacker vinterdag när sonen var dryga året.  Jag red ut, och han bara nått par kilometer när hästen stannade, och med vilt dunkande hjärta stirrade in i skogen. Min reaktion var "shit vi vänder", vilket vi gjorde. Efter en liten stund var hästen lugn igen, och jag kände mig dum och vände tillbaks igen. Samma reaktion igen på samma ställe, så jag vände åter hästen hemmåt. Kännde mig åter dum, och vände tillbaks. Tredje gången på samma ställe reagerade hästen åter likadant, men mitt förnuft förde en vild diskussion med mina instinkter, så vi blev stående kvar på det läskiga stället ett tag. Efter några minuter märkte jag att hästen lugnat sig, och det gick att få honom några meter frammåt. Samma reaktion igen, men nu testade jag åter att vänta ut honom, och mycket riktigt lugnade han sig efter några minuter, och vi gick några meter till. Tre gånger blev det att stanna och vänta ut honom, sedan kunde både jag och hästen fortsätta våran härliga ridtur med nyvunnet självförtroende!

Jag visste ju så pass mycket, både om hästar generellt, och om min häst att jag visste att problemet satt hos mig själv. Men det kan likafullt vara svårt att komma förbi ett hinder när man väl har byggt upp det! Men att sälja hästen för att jag har ett problem med mig själv att bearbeta skulle inte falla mig in! Den hästen är sina nerver till trots den mest fantastiskt prsitiva arbetsvilliga och härliga häst man kan leta upp!

[Kimma]

Sen jag var liten har jag varit tokig i hästar och gjort allt för att tjata hål i huvudet på mina föräldrar om att köpa en häst åt mig vilket jag naturligtvis aldrig fick. I tonåren jagade jag upp "lånehästar" till höger och vänster och skötte vid 14 års ålder om 35 hästar nästan dagligen. Red dagligen trots att hästen inte blivit riden på 10 år efter första inridningen,tjejen var så snäll så det gick bra länge och väl tills vi mötte en traktor första gången, då landade jag på nacken, hjälmen sprack och sen gick jag hem 1 mil med hästen brevid mig, det tog ett par veckor innan jag vågade upp på henne igen. Det visade sig att ägaren "glömt" berätta att hon var rädd för traktorer, men det var också det enda.

Under årens lopp har jag ridit både arabkorsningar och nordsvenskar mm och åkt av många gånger, jag har brutit blygdbenet vid nåt barbacka tillfälle då jag landade med höften på en stor sten, slet av ligament i ljumsken och fick inre blödningar. Låg platt 4 veckor. Jag har slitit av huden från min knäskål då en annan häst försökte "torka" av mig mot taggtråden. Jag har blivit trampad sönder och samman på fötterna,blåslagen i ansiktet av nickande hästar, blivit nersprungen av nordsvenskar, slagit axlarna ur led och spräckt 3 revben etc etc. Utan att ge upp.

Men när jag som 23 åring fick jobb som stallchef på ett stort hyrstall och fick möjligheten att ta hand om en "skadad" häst förändrades allt. På den tiden gick jag med en hingst i varje hand ut i hagen varje morgon osv.

när jag då fick möjligheten att jobba med den här tjejen som stått nästan 6 månader på djursjukhus var jag överlycklig, och jag höll på i 6 månader med henne tills det gick att lasta henne utan att hon la sig, det gick att kratsa och rida henne osv,osv. Och ägaren ville nästan ge henne till mig för han kunde själv inte komma i närheten av henne när hon en morgon vid utsläppet plötsligt reser sig och slår ner mig med hovarna i ryggen, jag var gravid i 8:e månaden och var nära att förlora yngste sonen. Sen dess har jag inte suttit på en häst och lär nog aldrig göra det mer heller..och mig veterligen är hästen avlivad idag.  

[Sar]

 Nä nä......nu skojar ni,är det sant att ni är rädda och ändå vill rida.
Vad mig anbelangar så har jag tillbringat tre tillfälen på lasarett,på grund av skador efter olyckor med häst.Senast så slog jag runt med en när den stegrade sig och fick den över mig,det gjorde extra ont eftersom det var en välandvänd grusväg vi landade på.När jag kom hem från lasarettet så var jag ut med samma häst och red,jag hade kryckan under stiglädret som ett gevär.

                    Körven

Och om den försökte stegra sig igen, skulle du inte få minsta lilla andrenalinkick?

[Sar]

när jag då fick möjligheten att jobba med den här tjejen som stått nästan 6 månader på djursjukhus var jag överlycklig, och jag höll på i 6 månader med henne tills det gick att lasta henne utan att hon la sig, det gick att kratsa och rida henne osv,osv. Och ägaren ville nästan ge henne till mig för han kunde själv inte komma i närheten av henne när hon en morgon vid utsläppet plötsligt reser sig och slår ner mig med hovarna i ryggen, jag var gravid i 8:e månaden och var nära att förlora yngste sonen. Sen dess har jag inte suttit på en häst och lär nog aldrig göra det mer heller..och mig veterligen är hästen avlivad idag.  

Vilken fruktansvärd upplevelse, tur att det gick bra med sonen! Jag var ytterst försiktig (både med min egen) men främst med andra hästar då jag gick med min stora tvillingmage. En olycka händer så lätt....

[Falin]

Rädd och rädd, det finns ju olika grader av rädsla. Och om man lyckas övervinna en rädsla växer man ju oerhört som människa!

Jag har tex med årens lopp blivit en smula hopprädd när hindren börjar komma upp mot 1,20 sådär, trots att jag tävlingshoppat högre än så. Så nu börjar jag om och hoppar låga höjder tills jag blir riktigt säker på dom, och så får jag väl höja 10 cm i taget.   Kanske får jag acceptera att jag inte kommer att hoppa de höjderna i framtiden igen, och bli dressyrryttare istället....

Nuförtiden angriper jag också rädslan på ett annat sätt; jag hoppar för en bra tränare som kan hjälpa mig att göra det på ett säkert sätt. Mitt sto som jag köpte i våras kommer han att få hoppa först, och sedan berätta för mig vilka knappar jag ska trycka på, innan jag ger mig på någon hoppning med henne.

[Kimma]

Vilken fruktansvärd upplevelse, tur att det gick bra med sonen! Jag var ytterst försiktig (både med min egen) men främst med andra hästar då jag gick med min stora tvillingmage. En olycka händer så lätt....

Jo men det inser man inte då, visst barnet ligger skyddat men de förvärkarna jag fick efter att ha kastat mig undan för nästa stamp på magen under staketet var inte sköna, och säkerligen inte bra för systemet..jag var dock tillbaks på jobbet efter 4 dagar men som sagt har jag inte suttit på en häst sen dess.

[Sar]

Rädd och rädd, det finns ju olika grader av rädsla. Och om man lyckas övervinna en rädsla växer man ju oerhört som människa!

Jag har tex med årens lopp blivit en smula hopprädd när hindren börjar komma upp mot 1,20 sådär, trots att jag tävlingshoppat högre än så. Så nu börjar jag om och hoppar låga höjder tills jag blir riktigt säker på dom, och så får jag väl höja 10 cm i taget.   Kanske får jag acceptera att jag inte kommer att hoppa de höjderna i framtiden igen, och bli dressyrryttare istället....

Just hoppning har en fördel i att man kan gå så stegvis uppåt. Jag har nog alltid varit lite harig (men jag gillar adrenalinkicken) men jag lever fortfarande på att jag i min ungdom tränade på 1.35 och tyckte 1.10 var en baggis. Nu tycker jag det ser enormt ut men jag skulle gärna vilja gå tag i en häst att låna för hoppkurser och börja träna igen.

Nuförtiden angriper jag också rädslan på ett annat sätt; jag hoppar för en bra tränare som kan hjälpa mig att göra det på ett säkert sätt. Mitt sto som jag köpte i våras kommer han att få hoppa först, och sedan berätta för mig vilka knappar jag ska trycka på, innan jag ger mig på någon hoppning med henne.

Smart drag, jag hoppade själv in båda mina f.d. hästar, den första var en otrolig talang men jag ramlade av konstant eftersom han hoppade för kung och fosterland och drog upp bakbenen med sådan kraft mitt över hindret att jag ofta flög i katapultbana. Det tog nästan ett år innan jag började sitta kvar men jag hade säkerligen haft mycket till godo om jag haft någon mer kunnig att slänga upp på hästryggen.
Min förra häst var rätt medelmåttig hoppare och jag kände mig aldrig helt säker. Jag tog dock hjälp på kvalitetsbedömningen med hoppbiten och körde dressyren själv.

En god tränare som dessutom kan sitta upp själv är guld värd!

[Ponnier]

Här är en till som ställer sig till skaran rädd... Jag blev skitskraj att rida efter att jag fick min son.Jag var så osäker och rädd för större starka hästar (jämför med shettis,russ osv) så jag sålde nordisen och intalade mig att körning är min grej.. Men jag är skraj där också fast jag tar mig över det hindret var gång jag kommit i vagn.

Men jag ska rida igen,men det ska vara den snällaste Nordis man kan tänka sig då. Och den har jag inte hittat än(har inte letat aktivt heller).

Bara jag kommit upp så släpper rädslan ,men stunden innan är jag som ett asplöv i ben och armar.Pulsen 290 och andningen mer likt hyperventilering
Men hinder är till för att röjas,så också den biten så småningom.

[Körven]

Och om den försökte stegra sig igen, skulle du inte få minsta lilla andrenalinkick?

Det finns saker man inte skall lära en häst,det  ena är att stegra sig och det andra är att lägga sig.Jag har gjor båda delarna,så är det någon som funderar på det så är mitt råd att låta det vara.
Nä jag får ingen adrenalinkick av att han reser sig (hästen alltså) men naturligt vis på komando,han kan göra skolsprång okså,men nu är han så lat och otränad så det är nog uteslutet att han skulle göra det.
Jag har nog en naturlig försiktighet eller "intution" på vad jag skall göra eller inte,men det kan tyckas att jag är dumristig många gånger men jag har kalkylerat det noga och mentalt förberett mig.
Det finns saker som jag inte gör,men många älskar,att hoppa över hinder i ridhus eller paddok.Det beror på att jag blev alvarligt skadad i min ungdom vid ett sådant tillfälle.Det var några flickor som blev sura på mig och flyttade ihop en trippel så hästen landade i hindret.Hästen skadades alvarlig och fick avlivas,saken blev polisanmäld,men det löstes med pengar för att tystas ner.
Jag vet inte om jag är rädd men jag gör det inte gärna.

                               Körven

[Norrsken]

Hade aldrig ridit på dom första 37 första åren i mitt liv. När jag var 35 började jag köra häst. Köpte min första nordsvenska brukshäst då, en 8 årig avelshingst. Körde mycket med honom i både jord och skog och även en del remmalag i stadsmiljöer.

En dag i skogen tänkte jag att det skulle vara kul att prova rida, så jag tog mig upp på honom barbacka med selen på. Jag hade aldrig ridit och han hade aldrig blivit riden, men vi var ju kompisar, så va fan.
Reko som han heter tyckte det var skumt att jag satt där uppe och tog inte ett steg framåt. Tilläggas kan att jag kör honom i skogen med tömmarna hängandes på selen, han går på rösten.

Efter flera minuters försök tog han ett steg och hoppade nästan till när han märkte att jag följde med, ytterligare någon minut ett steg till, sen red jag mer än jag körde den hösten och vintern.

Även fast jag litar på Reko så känner jag mig aldrig lika säker på hästen som jag gör på en vagn eller redskap bakom. Skall väl inte säga att jag var rädd, men osäker jämfört med körningen där jag inte ser några begränsningar i vad vi kan göra.

Min dåvarande, fälttävlansryttare tyckte precis tvärtom, hon kände sig osäker med tömmar i hand på en vagn. "Man känner ju inte hästen" sa hon, "men man ser den ju sa jag". Olika är synsätten

Klart man känner sig mer trygg med det man är van vid!! Det är därför jag tänker skaffa en ordentligt inkörd häst om/när det blir dags! Inriden behöver den inte vara, då jag känner mig helt tillfreds med att utföra det själv! Min egen häst satt jag upp på för första gången på väg ut till hagen, med grimma och grimskaft, ovanpå täcket.. Hans reaktion var precis som din nordis, han vred på huvudet och såg frågande på mig, och förstod inte att han skulle röra sig.. Eftersom han var van vid tömkörning hade jag träns och spö nästa gång jag satt upp, vilket gjorde kommunikationen lite smidigare! En mer sammarbetsvillig häst får man leta efter, han gör alltid sitt bästa, och han gör det med sann glädje !

Däremot har jag varit med om en olycka vid inkörning (då jag blev övertalad att gå lite för fort fram) så en förspännd häst har jag respekt för, tycker det är lite läskigt just när hästen börjar gå! Fast jag har övat lite med morsans shettis!
(dock känner jag mig inte ett dugg osäker med tömmar i hand, tömkörning är det bästa jag vet! Och man ser ju hästen, känner man den väl ser man ofta vad den tänker göra innan den gör det! Men på en vagn som rör sig känner jag inte att jag har riktigt kontroll..)