Vi har ju några kilometer med skogsväg.
Nästan vilka växter som helst, som har ett bra rotsystem, stabiliserar till en del, om det inte körs så ofta.
Delar som det körs oftare på, och vissa lite då och då dessutom med bil för att når sjön i änden på vägen, har vi successivt fixat till med bättre diken, mer grus, och sladdar någon gång ibland, kör slaghack för att hålla bort sly, så att vare sig bil eller väg ska gå sönder.
Vissa andra delar, där det egentligen endast körs med motordrivna för skogsbruk, jordbruk eller jakt (=få gånger per år) men oftare med häst (ridning och körning), där har vi dikat där det är riktigt fuktig och lagt någon enstaka vägtrumma, men bara grusat på vissa punkter, även på de fuktiga/leriga/myrmarksartade/kärrartade delarna. Vi har inte haft bråttom att få ordning på vägen, så vi har inte lagt markduk och grusat, utan helt enkelt väntat ut att vägbanan ska torka upp, och växtlighet dyka upp i markskiktet.
Det har tagit 3-5 år för fuktiga partier att bli stabila och rimligt torra. Och då finns det ändå diken på de delar av vägsträckningarna där det finns skäl för det. Diken är liksom mindre viktigt på torr, sandig, mer eller mindre självdränerande tallmark...
Beroende på hur skuggigt och fuktigt det är/varit, så tar det tid för vägen att bli stabil och torr. Flera år på fuktigare partier. Trots diken.
Men så småningom så går det att röra sig torrskodd och köra måttligt större delen av året, men inte i värsta tjällossningen.
De arter som börjat växa på vägbanan på de fuktiga delarna är förutom diverse gräsarter samt Carex-arter som trivs där det är fuktigt sådant som t.ex. veketåg, och sälg i/bredvid dikena. På fuktiga områden lite längre från vägbanken kommer det gärna Al. Sälgen kommer att röjas när den hindrar fflödet i dikena.
