Västergötland Kom du ljuva hjärtevän...

[Ullpojken]

Hej

Att skriva detta och blotta den innersta känslan av längtan inför de som läser detta är inte helt lätt. Men inte så svårt heller. Ni kan ju inte se mig, och jag kan inte se er. Men det är ändå på ett sätt som att skriva i en dagbok, och alla kan se den :-)

Att få vara nära en annan människa är ett starkt och innerligt behov. Att få känna närhet med någon. Att få beröra och bli berörd både sinnligt och fysiskt. Det är det viktigaste som finns för att må riktigt bra och för att få känna sig bekräftad som människa. Ändå är det det svåraste att få.

Jag tror inte att det är lättare att träffa någon här än någon annanstans. Även om det säkerligen är så att det finns fler likasinnade här, så är det fortfarande lika stor skillnad på mig och en annan person här som i andra sammanhang. Bara för att vi drömmer om eller lever utifrån premisser som anses alternativa, så är det fortfarande milsvid skillnad på (ursäkta om jag raljerar här, men jag överdriver för att visa skillnaden bara) på en eko-bonde som äter kött och "bara" vill bruka och leva mer som man gjorde förr och en person som omfamnar det spirituella, utövar yoga och är raw food-vegan. Det gör på intet sätt att det är något som är fel på någon av dem. Vi gör våra egna val. Jag har märkt av, särskilt i FB-gruppen, att det ganska snabbt blir två läger (eller fler) kring många frågor. Inget fel med det heller, om det hålls konstruktivt och utan pekpinnar. Det gör det ibland.

Vem är jag då?

Jag är inte så andlig eller troende. Jag tror på vetenskap och beprövade metoder. Men det betyder inte att jag ser ner på gudstro eller andlighet. Du får tro på det du vill. Men det är inte så säkert att jag delar den tron med dig. Det måste jag påpeka särskilt.
Jag tror på allas lika värde. Oförstånd, oförmåga till empati och det hat vissa har för olika grupper klarar jag inte av. En sådan människa kan jag inte leva med. Jag tycker väldigt illa om rasism, funkism och en hel hög andra ismer där andra nervärderas på grund av hur de ser ut, vad de tror på eller liknande. Om det inte är fascister/nazister då; de skall alltid bekämpas :-)
Dock är jag inte så politiskt lagd heller. Det är eremiten i mig som kommer fram och vill sköta sitt eget och skiter i vad andra sysslar med, så länge det inte påverkar mig dåligt. Sade jag att jag är konflikträdd med?

Helst skulle jag bo i ett hus i skogen, långt från jobbiga grannar (japp, Enok Enstöring gör sig väl påmind ibland) och trafikens mölande sus. Tillsammans med någon såklart. Jag vill ha lite djur för kött och ägg, odla grönsaker mm för att äta och byta mot andra saker av andra som odlar det jag inte odlar. Det finns så många sätt att självhushålla på, beroende på hur mycket jobb man är beredd att lägga ner.

Jag har funderat på allt ifrån att få tag på en övergiven gård till att bygga själv. Hela registret från ingen el, utedass och bara egen brunn till mer nymodig standard. Dock blir jag nästan äcklad av att se vilken otroligt dålig smak vissa har när de förstör sina hem och försöker sälja dem. Folk få ha vilken smak de vill, men de skall ju kunna sälja huset med... Ok, helt fördomsfri är jag kanske inte när allt kommer omkring ;-)

Jag är 45 år. Jag har en autismspektrumgiagnos som tidigare kallades Aspergers syndrom. Jag har otroligt lätt för att lära mig om jag blir intresserad av något. Men tappar jag intresset så kan inte hundra vilda hästar dra mig dit (ok, det blev en lite konstig jämförelse). Det samma gäller iofs om jag är intresserad av något; det är svårt att avsluta. Hyperfokus. Men det får mig kanske att verka disträ ibland?
Jag har en dotter som är 8 år och bor hos mig varannan vecka. Det gör att jag inte kan flytta längre från Trollhättan, där jag bor idag, än att det är någorlunda smidigt att köra henne till skolan den veckan hon är hos mig. Hon sydde nästan helt själv en klänning som hon hade på sig första dan i skolan denna terminen. Jag tycker det är roligt att hon delar mitt textila intresse. Jag tycker de flesta textila tekniker är intressanta och skulle vilja nörda ner mig mycket mer i till exempel vävning, än jag har möjlighet till idag. Det blir mest små virkningar och att jag stickar vantar till vintern. Jag köpte ett gäng billiga damastdukar för ett tag sedan för att göra svala skjortor med, men har inte kommit igång med det än.

Jag är väldigt taktil. Det har säkert massor att göra med att jag inte fick tillräckligt med närhet när jag var barn. Min ganska dysfunktionella uppväxt satte sina spår. Men det är ok. Jag vill inte tränga bort det. Det är bättre att bearbeta det och acceptera att det har hänt. Att få barn gjorde att hela min barndom kom tillbaka. Det var jag inte beredd på. Det och en hel del annat ledde till att jag fick en depression 2012. Jag kom ur den 2015, men har fortfarande sviter av den såsom trötthet mm. Ni som varit där förstår precis vad jag menar. Men jag arbetar heltid och klarar av att ha mitt barn.

(visst är jag väldigt bra på att skriva kontaktannonser?)
Jag har en ganska svart humor, men klarar inte av när det blir rasistiskt eller är på andras bekostnad.

Jag tycker om musik och skulle gärna börja spela igen. Jag lärde mig spela saxofon lite grann i vuxen ålder. Jag hyrde en saxofon och satte på en skiva och försökte spela till den :-) Det gick väl så där... Men jag gav mig inte. Efter två veckor kunde jag spela med en låt iaf :-D

Naturen är underbar att vara i och jag sover gärna ute och vandrar med om jag får sällskap. Dock behöver jag träna upp fötterna igen, för det var ett tag sedan sist.

Om jag skall vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad jag skall skriva för att rätt person skall bli intresserad. jag vet ju inte vem som är rätt person. Det spelar ingen större roll för mig om vi inte har massa gemensamma intressen. Vi kommer behöva egentid med för att få vila skallen. Jag behöver det iaf. Jag tror alla behöver det mer eller mindre.

Det som jag tror är det jag söker är någon som förstår mig och tycker om mig trots det. Någon som jag förstår och som jag tycker om trots det. Jag kan mycket väl tänka mig fler barn, men sörjer samtidigt inte om det inte skulle bli det. Jag menar, jag är 45 år, och det är inte jättemånga i min ålder som vill ha barn/fler barn. Men det vet jag inte. Framtiden får utvisa det. Ålder är inte oviktigt, men samtidigt inte så viktigt heller. Jag har blivit förälskad i personer från 30-60. Det hela beror ju på vem du är, hur du är. Hur vi är.

Just det. Jag är fysiskt man, men inte lika säker på mitt själsliga kön. Det närmaste jag brukar komma är ickebinär. Men det är inte en stor sak i mitt liv, eller något jag pratar så mycket om. Men det gör det än viktigare att du är en öppen person och kan acceptera mig för den jag är.

Nu har jag fört monolog här. Jag för hellre dialog. Jag är fullt medveten om att jag inte försöker få mig att framstå som bättre än jag är, vilket verkar vara kutym i sådana där annonser som är på dejtingsidor. Jag gör det inte där heller för den delen. Det jag ville få sagt var iaf att jag är så mycket mer än vad jag kan få ner i lite text. Den är ju till för att få någon att känna att det här är det den söker.

Vem söker jag då? Ja, kanske är det dig? Jag ställer inga krav. Om vi funkar eller inte visar sig. Det är bara att ta en dag i sänder och inte jäkta. Genom att ta del av varandras livsberättelser, tankar och önskningar kommer vi lära känna varandra. Kanske blir det vänskap, kanske blir det mer?

/Ronja (inte mitt dopnamn, men jag kallas för det sedan 90-talet)

PS: Jag kommer aldrig mer döma någon annans text då jag läst min egen ;-)

[Anna-Sofia]

Hej där,
det var längesedan du skrev detta inlägg och kanske är det du då önskade inte aktuellt längre. Jag skriver till dig ändå eftersom jag gillar det mesta av dina tankar. Dock inte alla. 

Närheten till en annan människa är det som behövs för att nå sin egen inre kärna anser jag. Bara genom den kan man komma förbi sina djupaste blockeringar, hämningar och problem.

Håller med dig om att skillnader finns i den alternativa världen. Ser att du tänker på ett annat sätt än jag och funderar lite över din formulering kring en sak.
Tänker också att det du skriver att det inte är "fel på någon" är dubbeltydigt. Utifrån nuvarande samhälle är det en allmän rättighet att äta kött, samtidigt som det ur ett etiskt perspektiv inte är det. 
Däremot håller jag med dig om att det inte gynnar någon om det blir läger eller konflikter.

Du och jag skiljer oss på många sätt. . Jag har tappat tron på vetenskap och beprövade metoder och tror att universum/Gudinnan, våra andliga väsen och naturväsen ger oss de råd vi behöver om vi vill och vågar ta emot.

Och här kommer något annat intressant in. Du skriver att du tror på allas lika värde. Utifrån det du skrivit tolkar jag det annorlunda. För mig har ett djur samma värde som en människa. Det är livet i sig som har ett värde.

Jag tror heller inte på ismer utan tror att det är så människan hanterar saker som de har svårt att sätta sig in i. Man kallar det en ism. 

Politik är mer problematiskt än givande .
Hur tar sig din konflikträdsla uttryck? Vågar du möta den för att släppa den?

Spännande med dina tankar kring boende...

Låter underbart att hon sydde sin egen klänning själv.  . Hon är säkert en kreativ själ. Handarbete är spännande. Jag skulle själv vilja hålla på mer med sånt.

Jag vet vad det innebär att ha varit igenom en utbrändhet. Jag har fortfarande känningar av den. Livet har spätt på.

Jo, du är bra på att skriva kontaktannonser. Långa sådana. 

Personligen tror jag inte att det finns EN rätt person. Jag tror det finns flera.

Vi behöver alla bli älskade i det vi är och för det vi är.

Intressant det där med kön. Om du vill får du gärna berätta mer.

Jag delar gärna ord med dig. Och vi bor ganska så nära varann. Jag har nyligen flyttat till Brålanda. Mitt Blåkulla .

Om du vill växla fler ord så skriv gärna tillbaka.
Allt gott till dig.

Anna-Sofia, häxa från Brålanda