Dramatisk natt....

[mille]

Sent igår kväll gick jag min vanliga runda till fåren och upptäckte då att förlossningen startat för en av våra finullskorsningar. Klövarna stack ut därbak och jag trodde att lammet snart skulle vara ute så jag satte mig i hagen o väntade.

Tackan hade mycket värkar men ingenting mer hände, det blev senare och senare, kallare o kallare. Jag gick in för att ta något att äta och när jag kom ut igen så låg tackan ned med ett litet lammhuvud under svansen. Värkarna hade nästan försvunnit och när jag försökte titta efter så sprang tackan i väg.

Förlossningen verkade ha stannat av och tackan hade kämpat i två timmar sedan jag först kom till hagen...

Jag kände mig helt villrådig, men jag gick för att byta om, hämta handskar och hjälp. Min sambo kom och tillsammans försökte vi få ut det lilla lammet, det tog en bra stund men till sist var det ute! Det levde men mamma får var helt omtöcknad... Vi masserade lammet, försökte få det att dia och planerade för hur vi skulle få in den helt frånvarande tackan och hennes lamm i lagårn. Då...vaknar tackan till, reser sig och springer iväg!

Hon har ju inte fattat vad som hänt utan springer bara i väg, vi försöker gå efter med lammungen men hon förstår inte alls utan vill bara springa undan. Vi kommer inte längre i mörket utan får ta in lillbaggen utan mamma, han tror numera att hans mamma är orange med två ben... Han är en pigg krabat och äter på bra under natten. Jag får leta upp min gamla sovsäck och campa i fårhuset...

Nu har vi fått in mamma får och hoppas på att de skall finna varann även om starten blev lite kaotisk.

Vi borde ju låtit mamman slicka lammet men hon var ju så borta och vi var helt fokuserade på att klara lammet. Det jag funderar på är om det var rätt att hjälpa till? Hade hon kunnat klara det själv när värkarna var så svaga och hela huvudet ute? Hur länge kan man vänta?

Jag har knappt sovit på hela natten, men nu har jag fått några timmars sömn på förmiddagen. Ögonen känns fortfarande som grus...

[Rosa]

Det jag funderar på är om det var rätt att hjälpa till? Hade hon kunnat klara det själv när värkarna var så svaga och hela huvudet ute? Hur länge kan man vänta?

Det var helt rätt att hjälpa till allt annat hade varit djurplågeri.

Det blir svårare och svårare för tackan att få ut lammet själv när det drar ut på tiden. Eftersom det blir torrare o torrare förlossningsvägar,
och samtidigt svagare o svagare värkar. Resultatet blir då att lammungen helt enkelt dör.

Troligtvis kommer inte tackan att vilja ha lammet, utan du har fått ett flasklamm.

Mvh Rosa

[mille]

Tack för svaret.

Det låter ju bra! Anledningen att jag funderar är ju att vi förstörde mamma-lamm kontakten.

Nu har vi bundit upp mamman och vi hjälper honom att dia, det fungerar faktiskt! De bräkar lite mot varandra och nosar men de verkar inte riktigt fatta att de hör ihop... Lillbaggen går hellre till mig än till henne.

Vi får fortsätta att hjälpa till och hoppas att de till slut kan klara det själva. Han är en riktigt stor en, vägde runt 5 kg. Han står i boxen bredvid den lille skrutten vi fick i förra veckan och det syns inte att Linus är nästan en vecka äldre...

[A.Viking]

Hej, Mille!
 Ett trick för att få tackan att förstå att det är hennes lamm är att smörja in lammet med tackans saliv över hela kroppen . Gishigt, o man får passa fingrarna, men det kan funka. Har själv testat metoden i år , jag hade en ungtacka med två lamm varav det ena stöttes bort i början. Jag fick jobba en dag med den lilla familjen, ,kolla så inte lammet skadades,  - tackan  var rätt brutal från  början- men det funkade! Nu är hon en stolt mor tll två lamm, ett svart o ett vitt...
Nu vet jag inte om metoden är till någon hjälp för dig, men det kan ju vara värt att prova...

 Lycka till med lammet/ lammningarna!  M.V.H. A.Viking

P.S. Jag hade ltackan o lammen i lugn o ro i en lammningsbox, ensamma i ligghallen ,o tillslut slog moderskänslorna till med full kraft D.S

[mille]

Tack för tipset! Vår tacka är inte brutal alls men däremot oförstående. Lammet är lika oförstående det, den trodde ju att jag var hans mamma....

De står själva i en box, de har visserligen en annan liten familj som grannar men det är ändå ganska lugnt. Mamman är än så länge uppbunden.

Vi kämpar på och vid nästa matning kan vi ju testa med salivtipset.

Jag kommer precis från en ny lammning, där allt flöt som det skall! Skönt, det kändes lite jobbigt efter nattens lammningar, vi hade även ett dödfött lamm i natt...

[A.Viking]

Hej igen, Mille!
Det var tråkigt med det dödfödda lammet,  :'(men det händer oss alla , förr eller senare. Hoppas ni får sova lugnt i natt , det behöver ni ! Oron lindras ju inte precis när man är  utschasad.

Lycka till o Sov så Gott A. Viking

[mille]

Tack så mycket...

[Trollmor]

Ja, om tackan är utschasad är det ju inte så lätt att fatta att hon blivit mamma...  Ett trick jag hört talas om, men inte provat, är att tillfälligt ta dit en hund.  Tackans drift att försvara lammet lär ska vara så stark att hon kan ta till sig lammet efteråt.

Givetvis ska hunden inte in till tackan, det räcker med att hon ser den.  Har det sagt mig.

[mille]

Det går ganska bra för vår tacka och hennes lamm. Hon slickar honom och om jag tar ut lillkillen så bräker hon efter honom. Han i sin tur har förstått vart maten kommer...

Men ett problem är kvar; hon vill inte stå still när han skall dia utan går bara iväg... Vi måste hålla i henne för att han skall få äta.

Är det någon som har nåt tips på hur vi kan få henne att stå still av sig själv? Vi vill ju gärna att de skall få gå ut igen, men då måste ju digivning funka först...

[A.Viking]

Hej igen, Mille!
Kul att höra att lammet och tackan har funnit varandra tillslut!

Det du beskriver att tackan går iväg när lammet vill dia, har jag inte stött på.

 Men däremot har jag en ungtacka , lilla svarta Nell, som hela tiden ville ha lammet framför sina ögon .

Hon blev orolig när hon inte såg lammet, sprang då runt så lammet tappade spenen .

Jag fick hålla henne från början tills hon förstått att även rumpan hon såg när lammet diade tillhörde hennes lamm, rumplukten var alltså o. k. och det blev skönt i juvret när lammet diade.

 Mina ungtackor har fått stå i box längre än mina mer rutinerade tackor , och det gäller nog i ditt fall också

För min ungtacka tog det flera dagar innan ammningen funkade, och jag har fått hjälpa till mycket, men det  har jag igen nu .

 Att föda upp flasklamm är ju både dyrt o tidskrävande, -hade två i fjol-men det är klart, ibland har man inget val.


Men kämpa på o lycka till önskar A.Viking  

[Trollmor]

Jo, ibland kan det bli så där tokigt.  Det är väl något i hormonerna som inte funkar riktigt.  Du kan ju fundera på om tricket med hunden kan vara något i detta fall:  Om tackan ser en hund närma sig, gärna en hon inte känner, så blir ofta driften att försvara lammet så stark, att de övriga hormonerna "faller på plats", och hon börjar ta hand om lammet på rätt sätt.  Det lär ska vara effektivare ju yngre lammet är, alltså ju mera "födslohormoner" tackan fortfarande har dansande runt i blodet.  Går det så går det.  Jag har inte provat detta själv, men hört beskrivas.

Hunden ska alltså bara ses, inte in till tackan.

[mille]

Det var nog bara tid som behövdes.... Igår bestämde vi att hålla mer noggrann koll på hur mycket baggen fick äta och jag gjorde i ordning ett schema där vi skulle skriva upp klockslag, vikt m.m.

Men tji fick jag o mitt ambitiösa schema, när jag kom för att sätta upp det utanför fårbåset så står baggen och diar så fridfull och mamman puffar honom i baken...

Härligt, jag är så glad...

Tack för alla svar o uppmuntrande ord!