Jag genomled alla syslöjdstimmar i skolan och teckningen var det ännu värre med. Jag tror att det enda vi skulle sticka i skolan var ett par tofflor, efter en termin blev vad jag hade åstadkommit degraderat till kaffelapp... Så jag gick ut skolan fullt övertygad om att jag saknade både handlag och blick för det estetiska.
Min mormor var en otrolig handarbetsmänniska och så småningom lärde hon mig sticka. För sex, sju år sedan stickade jag min första halsduk, jag höll mig till halsdukar ett par år men när behovet av sådana var överfyllt gav jag mig på lite mer avancerade saker. En del av mina alster blev så misslyckade att jag måste pausa från stickningen för att smälta besvikelsen. Nu för tiden går det rätt så bra. Jag stickar för att hantera jobbstressen och känslorna efter att ha blivit sviken och lämnad av någon som betydde väldigt mycket för mig. Stickning som meditation och terapi, känslan av att faktiskt åstadkomma något är helande för mig.
Konstnärlig är jag inte men med en binär kod och ett koordinatsystem med räta vinklar klarar jag av att rita upp åtminstone någotsånär vad jag vill. Och handlaget räcker tydligen till för att sticka trots allt.
