Drevet, hunden och den döda älgen
Jag ska gå i drevet idag. Vi ska döda älg. Jag får inte skjuta. Man behöver en licens från staten för att få skjuta djur och egen mark att jaga på. Det är viktigt att gå i drevet också. Inte för fort, inte för långsamt, bryt inte linjen. Vi går genom skogen och hojtar. Genom snår, förbi träd, över sten. Vi får aldrig se någon älg, hela poängen är att skrämma djuren framför oss så att de når skyttarna som sitter på pass någon kilometer längre fram, vid en åker, vid sidan av ett kalhygge, i ett litet torn.
Jag tar bilen till den plats där jag ska börja gå. Jag har min valp med mig. Han gillar inte att åka bil, men han ska snart bjudas på en promenad uttöver det vanliga. Jag måste hålla honom kopplad annars springer han efter det första djur han känner lukten av.
Om någon älg blir skjuten så får jag kött. Vilt kött. Bättre än att köpa mat i en affär. Om inte annat blir det en härlig promenad genom skogen med min hund. Han är knappt 5 månader, ett barn. Han behöver nya erfarenheter.
Jag svänger in på grusvägen där jag ska börja gå mellan två andra hojtande drevkarlar. Och där står dem, de där älgarna vi pratat om, de där fyra älgarna som traskar runt och lever sitt liv på Staleberget. De stirrar på bilen i den kyliga morgonluften, jag ser deras andetdräkt. Inne I bilen är vi inget hot för dem. Väldiga djur, tunga pälskroppar på långa ben. Jag ringer jaktledaren och viskar att jag ser dem. Han blir upprymd och säger åt mig att vänta. Älgarna vandrar iväg mot en ensam övergiven sommarstuga. Jag går ur bilen utan att slå igen dörren. Kopplar min lille svartvita valp. En blandras. Han heter Bark. Han vet om att han heter Bark. Han blir glad när jag sager hans namn. Han föddes i en djup skog under en stuga. Vi går tyst en bit bort för att kring gå älgarna i skydd av några träd. Bark har inte upptäckt dem ännu. Jag stegar fram tyst mot den plats jag tror de ska finnas på. Noterar noga var jag sätter steget, på en tuva, bredvid en kvist, lite mossa. Jag ser älgarna igen, en mamma, tre barn, de kallas kalvar. Det är magiskt, älgarna står där 30 meter bort bakom en buske och vädrar mig, ser mig. Är jag farlig? Min valp känner spänningen och öronen vänds framåt, nosen har känt något. Det ringer i telefonen. Jag svarar viskande, “vi går”, säger jaktledaren. Jag står kvar och stirrar på älgarna, kan inte förmå mig börja hojta och skrämma dem. Det är en sådan unik upplevelse. Detta är en av anledningarna jag flyttade till landet för. Det är stilla. Ingen vind idag. Det är ett underligt liv. Dom där och jag och min hund här, så plötsligt sätter de av. Det brakar till i skogen, fyra djur, 1000 kilo springer mot kanten av träd. Min valp tappar all känsla för tid och rum, hans känsla spritter energier genom kopplet. Jag springer åt höger, de får inte komma undan, jag har flanken. Vi är ute på kalhygget nu, älgar kan verkligen springa. De väjer av ännu mer åt höger. Hunden drar mig fram och flåsar starkt när halsbandet stramar runt hans hals. Jag måste skaffa någon slags sele, tänker jag. De bruna djuren försvinner upp på en kulle och in bakom en trädlinje. Jag hinner inte med, trampar ner i en bäck, kopplet fastnar i riset, hunden tar vägen under en trädstam. Stopp. Förvirring, flåsanden. Hjärtat slår. Var är älgarna? Drevet tjoar längre bort.
Jag ringer på mobilen till jaktledaren och varnar för att älgarna kan försvinna ut på vår högerflank och vi går förbi. 10 mans arbete i två timmar förgäves. Bra för älgarna, men blir det för många älgar så blir det ont om mat och några svälter ihjäl. Därför skjuts de av. Vi får skjuta två till i år.
Jag går höger och upp på kullen där jag såg dem sist. Jag börjar tjoa och hojta för att skrämma ut dem på Sahlkvists stora äng, där det sitter en skytt. Valpen är med på detta med all sin uppmärksamhet- spejar, vädrar, drar. Jag ville uppfostra en brukshund, det är nu det börjar på allvar. Mellan tallar ser jag fältet nu Jag förväntar mig att ett skott ska eka ut i dalen bakom kullen, men inget kommer. De kom undan. Drevet fortsätter över fältet och upp mot nästa pass med skyttar. Jag får order att gå längre till höger. Just som ropen startar igen så börjar valpen dra bakåt, jag drar åt andra hållet, vi ska med drevet. Han sätter sig ner och vill inte gå. Lägger sig ner, försöker säga mig något. Jag stannar, tittar upp mot berget bakom vilket skyttarna sitter. Och sedan mot skogen bakom oss. Okey, jag har en hund, varför inte lyssna på honom. Han är en blandning av schäfer, labrador, Laika och Collie. Det finns en jakthunds gener där, låt oss testa dem. Jaktledaren får bli sur om han vill. Vi vänder, tar av in i skogen, ivrigt. Än höger, än lite åt vänster. Så plötsligt ska han bajsa. Jaha, är spåret inte är angelägnare än så.
Vi halvspringer vidare, kopplet stramt, vår andning i den tysta skogen. Vi kommer tillbaka till där vi var innan. Jag blir besviken. Jaktledaren kommer fråga varför jag avvek från drevet, jag vill ha ett bra svar.
Grenar knäcks framför oss. Två rådjur flyr i vild panik. Min så tyste hund gläfser till, ett halvskall. Han talar inte i onödan. Kopplet rycker till jag håller emot, framtassarna hänger i luften. Nej, vi ska inte dit, vi söker större byte. Jag tar ledningen och går längs en stig ner mot vattnet och en väg som finns några hundra meter bort. Jag vill ta en lov runt skogens kanter.
Så vaknar Bark till igen, nosen sänks, kopplet stramar. Han har funnit något med sitt luktsinne. Jag ökar farten. Sök viskar jag i hundörat. ”Ssssööök”. Vi sveper fram över kottar, ljung och mossa. Detta är verklig jakt. Han försvinner in i sig själv, han dras fram av doftmolekyler, öronen i givakt. Vi springer under träden, över marken. ”Sssööök”. Skosnören far fritt, mössan fastnar i en gren, en handske försvinner till okänt öde i skogen. Fyra tassar glider fram lågt över marken, två kängor kämpar på i stora kliv under granar, över stenhjärsgårdar. Tungan i mungipan, strupen andfådd av vinterluft. Runt oss naturen. Inga spår av civilisation. Två varma kroppar i skogen. Han en varg, jag en indian, skogen återigen urskog. Livet blir en roman från 1800-talet. Kängan i det frostiga gräset, tassarna i mossan. Älgarna någonstans där ute.
Vi fastnar i en slänt, mosan slinter, Bark vill ta en annan väg, jag insisterar, han skuttar till och tar sig förbi, jag tappar balansen, kopplet i handen håller emot, jag får tag i en ung gran. Vi är uppe. Tar fart – tar sikte…. Lukten är färsk han sniffar längs marken vi följer en osynligt doftspår det är inte mer än en minut gammalt. Han skuttar över en fallen en, släpar tungan i en liten vattenpöl får i sig lite vätska i farten.
Där, där är dom, vi ser dom samtidigt. De har lurat oss, gått runt drevet, gömt sig. Men de kommer inte undan Bark. Han skäller. Bra, bra, ropar jag och älgarna flyr. Klövar mot västkustklippor. Hjärtat går igång, varmt blod sprider sig i kroppen, vinterfingrarna tinar.
Detta är livet. Ingen frolic i världen skulle kunna stoppa min valp. Detta är hans passion. Hela hans väsen tas i anspråk, muskler tassar, nos, en enda tanke riktad mot det där andra djuret. Jag vill svänga av gå runt - han vill rakt på. Äntligen lever han ut till sin fulla potential. Och jag vid hans sida som den siste mohikanen flyger fram i kängor, jagandes mat. Jag sinkar oss.
De är snart utom synhåll, allt hänger på Barks nos. Så ung, bara barnet, men så duktig.
Vi kommer upp på bergsknallen. Jag stannar till. Allt är stilla, ”sitt” viskar jag och hukar mig ner och smeker honom över pälsen medan jag spejar föröver. ”Var e dom”, viskar jag i hans hundöra. Solen tinar isen på klippan, värmer ansiktet, pälsen. Vi ser båda ut mot blänket i havet långt där borta. Bark äter lite rådjursbajs och avslutar med att tugga på mossa. Han vet nog vad han behöver… tror jag. Jag tar fram ett äpple och tar en tugga och spottar ut till honom. Han gillar det. Jag ringer jaktledaren, han ber mig vänta medan han flyttar tillbaka drevet.
Jag går ner till vägen för att ta plats i den nya drevlinjen igen. Så händer det igen. Bark vill inte gå åt det hållet. Jag tvekar igen. Kan han verkligen vara så duktig. Det kan ju vara något rådjur, någon sork. Vet Bark vad det är hans flockledare vill spåra. Jag sätter tilltro till min unge vän igen. Vi tar av över vägen åt andra hållet och jag triumferar, färska spå vid sidan av vägen och in i skogen. Jag ringer jaktledaren, vi vänder, gör en ny linje och flyttar skyttarna. En halvtimme senare ligger två älgkalvar döda, en i ett dike, en på ljung vid ett träd. Bark gjorde hela skillnaden.
