Hur hanterar ni sorgen efter älskat djur?

[Vedolle]

Åh, sån sorg.
Min katt försvann.
Älskade vän som kröp upp med mej på nätterna och höll min hand när vi skulle sova.

Du blev bara fyra år vännen.
Men du hade väl bråttom genom livet.
Älskade att vara ute och såg alltid lika lycklig ut när jag öppnade dörren åt dej.
Sög ut varje liten sekund av tillvaron.

Sorgen blir svår när man är ensam och lever med en katt som då kommit en så nära.
Nu är här så tyst.
Det känns som ett stort tomt hål inom mej.
Det känns inte som mitt hem knappt. vill bara ut. vandra...

Antar att jag när sorgen en dag börjar klinga av, ska börja leta efter en ny vän.
En speciell vän att få leva ihop med.
Men är rädd att rädslan ska finnas där. för sorgen som ska komma efter ännu en som har bråttom iväg.

Hur klarar ni allt detta när det händer?
Dessa små änglar får vi låna för en så kort tid...

M

[Travelerhorses]

Jag har förlorat så mkt under en kort tid .
Min häst min hund min svärfar dotterns häst och sonens häst höns och kaniner alla på 2 år .
Jag vet inte hur man klarar det , vardagen som tvingar mej att fortsätta framåt tillåter inte mej att gräva ner mej i sorg men det är tungt .

Varje gång nån av djuren inte kommer när jag ropar eller inte är där dom ska vara blir jag kall och tom .
Jag orkar inte känna vågar inte släppa fram sorgen då tar den över .

Men mina älsklingar är kvar runt mej fast dom gått vidare , jag kan känna deras närvaro .
Ibland tröstar det mej och ibland blir jag utom mej av saknad .

[melongurka]

Det  gör ont, så ont. Men hur klyschigt det än låter så blir det lättare. Man tänker på sina djurvänners egenheter och minns alla goda stunder. De finns alltid kvar i hjärtat och så länge vi har minnet i behåll kan man tänka på dem och le inombords. Jag har själv förlorat  tio katter varav två tre fanns närmare mitt hjärta och de är hos mig  och dyker upp i mina tankar med jämna mellanrum. Du kommer att hitta en ny vän när sorgen lagt sig men minnet kommer alltid att bestå. Ha det nu så bra.

[Sjaunja]

Huvva   det är så vansinnigt sorgligt när katter dör. Den jag hade ynnesten att bo med några år, sov på min kudde och värmde mitt huvud hela natten. Då hon dog grät jag mer än när min far dog. Har inget bra råd på hur man hanterar sorgen men vet hur du känner.
Det där med husdjurssorg är ju lite svårt att tala med folk om. Lite som som att djur inte förväntas lämna så stort känslomässigt tomrum efter sig.

[Trollmor]

Och ändå är det ju graden av närhet och vänskap som avgör hur svårt det blir att mista någon.  Inte det antal ben som medvarelsen går på.  Hoppas Du kan finna någon tröst i vetskapen att Du inte är ensam om att känna det som ett stort hål inuti när någon är borta, Vedolle!

  Man vänjer sig aldrig.

  Att isolera sig är dock ingen bra lösning.  Försök ändå att ta kontakt med andra, såväl två- som fyrbenta!  Du måste inte skaffa en ny katt på momangen, men passa på att klappa andras katter när tillfälle bjuds.  De är också levande och mjuka (nåja, de flesta ...  )

[Vedolle]

Ja, djuren har en sådan självklar kärlek och man kan komma dom så nära.

Man måste ha ett speciellt sätt att förhålla sej till en katt (eller vilket djur det nu är) när man vet att tiden är begränsad.
Vi överlever dom.  (oftast).   
Att veta att den närheten och vänskapen är begränsad i tiden och ändå känna ren glädje och inte sorg för vad som blir.
Kunna känna glädjen här och nu, fullt ut...

Vet inte hur jag ska klara det.
Det krävs nog en speciell styrka och tillit till livet.
Men kanske finns den i mej...

klarar ni det?

[Trollmor]

Om jag orkade, skulle jag stämma möte med Dej på chatten i kväll.  Men jag mår inte riktigt prima, och har mycket jobb i morgon.

Men på chatten brukar det finnas trevligt folk, som förstår sig på att säga snälla saker.

Du kan ju prova.  Forum -> övrigt -> Chatt (längst ner)

[Neinor]

http://www.youtube.com/user/neinor?feature=mhee#p/a/u/2/-jWNZpjywME

Mitt sätt att hantera död av älskade är bilder osv. Jag vältrar mig i sorgen för att sedan kunna krypa ut ur den. Jag lagar mat(det lilla jag kan) och bakar som en galning den närmaste tiden efter förlusten.

[Azoo-Lina]

Finns ingen patentlösning p att sörja en vän... Sorgen kan vara så olika även om det är två som man älskade högt båda två. Det enda jag vet är att med tiden så klingar smärtan och sorgen av och man kan minnas med ett leende

Vägen dit är olika lång. Jag kan fortfarande gråta över min hund Danny som jag förlorade för 8 år sedan i en läskig sjukdom. Han blev bara 4 och lurad på hela livet. Nellie som jag förlorade för knappt ett år sedan gör inta alls lika ont längre. Det beror förmodligen på att hon blev 15 år hade ett långt och bra liv och vi fick ett fint slut tillsammans. Hennes slut kom liksom mer naturligt värdigt.

Tröstkram.

[Sjaunja]

Ja, djuren har en sådan självklar kärlek och man kan komma dom så nära.

Man måste ha ett speciellt sätt att förhålla sej till en katt (eller vilket djur det nu är) när man vet att tiden är begränsad.
Vi överlever dom.  (oftast).   
Att veta att den närheten och vänskapen är begränsad i tiden och ändå känna ren glädje och inte sorg för vad som blir.
Kunna känna glädjen här och nu, fullt ut...

Vet inte hur jag ska klara det.
Det krävs nog en speciell styrka och tillit till livet.
Men kanske finns den i mej...

klarar ni det?

 
Ja det vete tusan. Har ingen efterträdare ännu (efter 9 år) till finmissen. Men kommer det någon katt på gårdsplan som vill flytta in på eget bevåg så vore det fint

[Ulricaa]

Kommer nog aldrig att sluta sakna min Findus....min allra bästaste finaste Findus som var mer hund än katt och som var så personlig, som alltid pratade med mig, tröstade och kelade, värmde och gosade. Aldrig mer får jag stryka hans lilla panna, aldrig mer sitter han i knät och gnider sitt huvud mot min kind...aldrig mera...saknaden är enorm....

[Travelerhorses]

 
Ja det vete tusan. Har ingen efterträdare ännu (efter 9 år) till finmissen. Men kommer det någon katt på gårdsplan som vill flytta in på eget bevåg så vore det fint

Hedra finmissens minne genom att åka till ett katthem o ge en annan katt ett hem . Finns så många hemlösa missar därute som längtar efter kärlek .

Jag var på ett katthem i köping för några veckor sen , där fanns en katt som jg inte kan få ur mitt huvud .
Trotts att jag har 5 katter redan så var det någon speciellt med denna kisse fast jag säkert pussade o klappade på 30st .


Nej sorgen är ofantligt och saknaden genomskärande men jag har gått vidare med mina kärlekar i mitt hjärta för alltid .

[Sjaunja]

Jo att förgylla en katthemskatts sista ljuva år är en bra idé Travelerhorses.  Jag törs knappt berätta hur jag hedrade min gullmisse..
Jag lät en god vän garva skinnet och sen sydde jag ett par tokfina tumhandskar. Så hon fortsätter att värma mig  

[Vedolle]

Jag törs knappt berätta hur jag hedrade min gullmisse..
Jag lät en god vän garva skinnet och sen sydde jag ett par tokfina tumhandskar. Så hon fortsätter att värma mig

Så skulle jag väl inte göra själv, även fast jag förstår din tanke. 
Min katt vilar någonstans i sin älskade skog.

Men jag har plockat ihop lite katthår jag finner här hemma.
Och jag har hittat tre morrhår. 
Och en klo.
Jag tror jag ska be någon som kan göra något slags halsband/amuletter att binda ihop något fint så jag kan ha en bit av honom hängandes runt halsen som ett smycke..... typ...
Det tror jag kan kännas bra.
Ha honom nära.

Inatt vaknade jag halvvägs till ur min slummer.
Tyckte jag kände närheten av min katt, där han brukade sova bredvid mej.

[Trollmor]

Oj, mina associationer går till indianers tandsmycken.  Ofta betydde ju varje tand något, det var viktigt vilket slags skinn man hade i sina kläder.

  Och att vakna av att känna den älskades närvaro - och sen vakna upp ordentligt till den bistra sanningen, har väl flera av oss varit med om.

[Vedolle]

Kommer nog aldrig att sluta sakna min Findus....min allra bästaste finaste Findus som var mer hund än katt och som var så personlig, som alltid pratade med mig, tröstade och kelade, värmde och gosade. Aldrig mer får jag stryka hans lilla panna, aldrig mer sitter han i knät och gnider sitt huvud mot min kind...aldrig mera...saknaden är enorm....

Ja.
Jag vet... precis så är det... 

Sen, vad gäller katthem och hjälpa någon som så gripande mycket behöver nån som bryr sej om henne eller honom.
Jo, tanken finns där hos mej.

Jag ska berätta en sak som hände för 11 år sedan men som jag kommer ihåg som det hände igår.
En bekant till mej fick brådskande ta emot en katt.
Fullvuxen hane.
Familjen hade blivit tvungna att brådskande lämna bort honom.
Något om flytt och splittrad familj.

Men min bekant kunde inte heller behålla katten. (allergi).
Men han fanns där ett par veckor hos henne och jag var där ett par gånger och hälsade på.
Katten var underbar! och vi fick en ögonblicklig nära kontakt.
Jag lade mej en stund på hennes soffa och katten kröp upp på mitt bröst och där låg vi och halvsov.
De få gånger jag var där blev det en ceremoni vi gjorde.
En varm och vänlig och försynt kattsjäl med stort hjärta som värmde mej ända in i själen.

Hennes allergi blev värre och medans hon försökte hitta någonstans för katten att bo så fick han sova ute i trapphuset och äta där.
Jag kunde inte ta hand om honom för jag var nästan aldrig hemma pga jobb.
Fel period i mitt liv helt enkelt.

Nåväl. jag kommer så väl ihåg...
Jag gick ner dit och där satt han på en stol utanför dörren.
Blicken var så fylld av sorg och han fick syn på mej.
Våra blickar möttes och jag såg hur svårt han hade av att han inte hade någonstans att bo.
Att inte ha någon...
Han ropade åt mej och det var så lätt att höra att det var ett rop och en bedjan om hjälp!


Tur nog, ett par dagar senare hämtade en barnfamilj den katten.
Dom letade efter en katt och hade inrett ett helt rum med kattleksaker.
Ett alldeles eget lekrum åt katten. 
Han kom till en familj som gav allt han någonsin kunnat drömma om.

Men jag glömmer aldrig det där ögonblicket i trapphuset.
Det sitter inetsat i mitt innersta...
Jag blev svårt berörd och det var dessutom mitt första riktiga möte med en katt dessa veckor.

Jag vill försöka hjälpa en katt i en sån situation längre fram.
Och ge allt jag kan och förmår.

[Trollmor]

Så fint Du berättar, Vedolle!  Liknande upplevelser har vi nog haft, flera här.  Stunder, blickar, tonfall, som följer oss genom resten av livet.

[Pyriel]

Hittade den här sidan när jag letade efter diskussioner angående bearbetning av sorg.

Mår så fruktansvärt kasst just nu att jag inte längre ens vill leva.

För 7.5 år sedan kom en liten (ca 1årig) manxblandad katt till mitt bostadshus i göteborg sent en sommar. Den verkade tam och var inte rädd för folk men såg övergiven ut och verkade inte ha ett hem. Dag efter dag såg jag den ute i buskarna. Den verkade inte höra hemma någonstans och var lite förvirrad. Ibland släppte folk in den för att mata den men jag visste att hösten och vintern är på väg och det skulle inte bli roligt för den. En liten svartvit sak med rosa nos och en helt underbar teckning som såg väldigt komisk ut.
Jag letade runt i affärer etc och försökte hitta annonser på anslagstavlor om saknade svartvita katter men ingenting.

Till slut tog jag hem den och gav den mat och den lilla saken bestämde sig för att völja mig att stanna hos.
Ibland ville han ut men så fort detta skedde hittade jag honom darrandes hungrig och kall under en närbelägen förskola så jag bestämde mig att han skulle bli en innekatt.
Det var ett bra beslut, allt efter åren gick visade han att han gillade att sola på balkongen och käksbordet men också avskydde kallt väder, han hade lärt sig under sitt tidiga liv att vara ute är inte kul alls. Han njöt i fulla drag av att titta på ruskigt och snöigt väder och stormar medan han låg brevid mig på fönsterbrädet på en gosig filt och värmde sig på elementet.

Allt var ju som det är i livet inte bara en lek, vänja honom, en ung men dock vuxen katt vid kattlådan och inte golv och möbler tog sin beskärda del av frustration och ilska, jag är inte perfekt trots att jag försöker men trots alla våra mindre roliga stunder förstod han och förlät mig allting, han var aldrig någonsin rädd för mig och vi älskade varandra väldigt mycket. Han satt i mitt knä eller låg brevid mig i timmar medan jag arbetade och vi lekte rätt mycket. Han var väldigt intelligent och lärde sig otroliga saker som att varna mig strax efter att han hade råkat kissa på fel ställen direkt när han hade gjort det, han gillade att äta konstiga saket, majs var en av hans favoriter,

Dock så blev han deppig för han saknade någon att leka med, han var ensam och ledsen, jag fanns inte där precis hela tiden som han ville (jobb etc) så efter cirka ett halvår bestämde jag mig för att skaffa honom en kattkompis, det blev en liten rödrostig skeppskattunge på ca 8 veckor. Pytteliten sak som älskade att leka med precis allt.
Han reagerade starkt på det, väste och fräste när kattungen kom nära och ville leka men missförstå mig inte, denna katt var vänligheten personifierad. Det tog 2-3 veckor och dom böev bästa kompisar, denna katt var så snäll, förstående och vågar jag säga, medmänsklig att det var i princip helt overkligt. Aldrig agressiv, aldrig gjorde någonting ont, och aldrig gjorde någon illa. Man kunde göra allt med honom så länge han blev klappad och fick uppmärksamhet, han älskade när man pratade med honom och han lärde sig betydelsen av ett flertal ord såson "mums", "fisk", "godis" och "kyckling". Det roliga var att han även förstod orden "banta" och blev rädd när man sa det för detta innebar att det fanns slut på mat och man behövde köpa nytt och då blev det en hungrig natt.

Ni förstår, den allra största passionen för denna lilla gosiga varelse i hans liv var MAT. Han älskade mat och hatade att vara hungrig. Han pratade med mig också, speciellt när han ville ha "mums" eller när han hälsade på mig när jag kom hem.

Åren gick, han och hans rödrostiga kompis blev småmulliga tjockisar som lekte med varandra, gjorde rent varandra och vi tre var totalt oskiljaktiga, fanns en av oss i ett annat rum eller på en stängd balkong blev det totalpanik när dom andra (eller en av dom) var tvungna att leta reda på resten av oss. Var jag tvungen att åka bort några dagar eller veckor så blev dom deprimerade och när jag kom hem möttes jag av en väldigt sur rödrostig katt som anklagade mig som orsak för hans ledsna tillvaro, den svartvita katten som kom in i mitt liv från en buske utanför var dock aldrig arg på mig...tills några dagar senare vi var kompisar igen och det gick inte en enda dag på alla dessa år (förutom bestraffningarna jag fick när jag var borta ett tag) då han inte somnade brevid mig kliad på sin lilla mage.

Åren gick och för sex dagar sedan blev min lilla svartvita livskompis sjuk. Andningen var ansträngd och han försökte spy upp en stor hårboll som kom halvvägs ut och sedan svaldes igen. Jag ringde veterinären och kollade runt på internet och allting symptommässigt pekade på just det, hårboll. Få i katten olja, ge alvedon och kolla om du kan få den att spy blev svaret. Detta gjorde jag för i min dumhet hade jag skygglappar på och såg endast denna möjlighet.
Han fick inte upp bollen, det var plågsamt för honom att få i sig lite olja, han skrek och plågades mycket men lät mig droppa in en tesked i munnen men åh så plågsamt det var. Vi tog en promenad ute nästa dag, han var lycklig och tittade på gräset och en hundvalp och var sitt vanliga glada jag. Senare på kvällen blev det värre, promenaden fick jag senare veta anströngde honom för mycket. Hans andning blev rosslig och bubblig mitt under ännu ett till försök att så i honom lite olja blandad med tonfisk. Han led fruktansvärt och nu insåg jag att det här är någonting helt annat, det blev veterinär omgående mitt i natten, detta var för tre dagar sedan.

Han skrek hela vägen dit i sin lilla korg, var rädd, förvirrad och hade ont. Hos veterinären blev det ett kallt, tja, lämna honom över natten på intensiv bevakning för 10 tusen kronor. Detta var oacceptabelt, skit samma kostnaden utan jag ville att dom skulle kolla honom omgående. Detta gjordes, en lugnande spruta hjälpte inte alls så han fick en snabb bedövning för att han skulle sövas så att dom kunde kontrollera luftvägarna och magen. Mitt unde rprocessen dog han. Hans lilla hjärta klarade inte av det mera.
Efterundersökningen visade på hjärtsvikt och vätskefylla lungor. Det fanns inte något sätt att rädda honom på anant än en mikroskopisk chans ifall jag hade tagit in honom tre dagar innan och även å sa dom att hans hjärta inte skulle klara av sövningen, och ifall mot alla odds det skulle gå så skulle detta skulle gå på 30 tusen och medföra livslång medicinering samt försämrade levnadsstandard.

Jag har gråtit nästan oavbrutet i tre dagar, det gär så ont att jag bara vill gå ut och bli överkörd. Jag har sådana skuldkänslor att mitt beslut ändade hans liv och dom sista dagarna var plågsamma på grund av mig att jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag hoppas bara att han kan förlåta mig för detta. Jag innsåg i slutändan att trots att han var liten, klen och jättefeg av sig så var det den starkaste lilla katt jag någonsing har kännt eller haft i mitt liv. Jag tog honom för givet, trodde alltid att han skulle leva sina standard 10-16 år men jag hade så fel. Innan honom trodde jag verkligen att jag var moralisk, snäll och omtänksam men i slutändan förstod jag äntligen...han gjorde mig bättre, han helade min misär alla gånger jag var sjuk eller hade hjärtesorg, han tog hand om oss alla, inte vi honom, han lärde mig att inte ta saker för givet i livet, han var uppe innan oss andra och visade oss att en ny dag ska levas, han lärde mig vikten av tolerans, han visade mig hur man verkligen tar hand om andra, han visade mig hur man är snäll trots frustration och ilska, han ältade aldrig på gammalt groll, han var det bästa som hänt mig i mitt liv.

Jag hade/har planer på att flytta, att skaffa ett eget hus med trädgård, jag ville verkligen, jättegärna at han i framtiden skulle kunna gosa ute på en egen gård när han ville istället att bara vara en inne katt och jag har jätteont av att aldrig lyckas ha gett honom detta, han var tvungen att lämna oss innan och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka och återhälda honom för allt det fantastiska han har gett och visat mig under de 7 år vi hade tillsammans.

Hans rödrostiga lilla livskompis är kvar ensam, lite småförvirrad men verkar inte sakna honom speciellt mycket. Det förvånar mig mycket. Jag lät honom titta på och sniffa på den döda lilla kroppen bara en timma effter döden men han blev livrädd, väste, morrade och flydde. Jag fattar inte varför. Själv är jag fullständigt förstörd, jag är rejält över 30 år gammal, har mist en förälder och gårr igenom det vanliga, relationer etc men har aldrig i mitt liv upplevt sådan smärta. Jag vet inte hur jag ska klara av detta. Skaffa en ny linkande kattunge som ny kompis till den röde innan han börjar sakna och bli deprimerad?

Alla säger att det går över och kvar blir minnen men så lätt är det inte, jag sitter och håller om mina ben och gungar och torarna forsar hela tiden och det blir bara värre och värre. Ända anledningen till att jag inte har hoppat från någon brå ännu är att jag tror djupt inne att den underbara lille gosisen som ägnade sitt liv till att ta hand om mig och sin rödrostiga lilla kompis skulle önska att jag inte heller lämnade honom utan tog hand om rödisen åt honom så bra jag kunde.

En annan intressant sak är en vän jag har som dog i en drunkningsolycka och lyckades bli återuppväckt lite senare berättade för mig att han fick se början på vad som finns på andra sidan, precis likadan berättelse som tusentals andra där ute med en skillnad, istället för dom vanliga släktingar/familj så var det hans gamla hund som mötte honom en stund innan han var tvungen att gå tillbaka (bli återuppväckt).
Så jag har åtminstånde den lyxen att veta att min lilla svartvita vän med rosa nos finns där på andra sidan men trots det så hur gör man för att lyckas bearbeta och bli av med en sådan smärta?
Är det någon som har varit där som kan ge lite råd?

[Argos]

Ojoj min vän, du har verkligen skuldkänslor!!! Men, klyschan, tiden läker alla sår, visar sig senare att det stämmer ska du se! Vet precis vad du går genom, hade en katt som blev 19 år, två hundar (helsystrar) förlorade alla tre inom en 18 månaders period! just då tror man aldrig aldrig att man ska bli *normal* igen! Det jag upplevde som skillnad på att förlora en anhörig gentemot ett djur är och var det att JAG va helt plötsligt den som avgjorde skillnaden på liv och död. Förstå mig rätt nu, menar att en anhörig är fruktansvärt att förlora! Ja det är det, men!! Då låg inte avgörandet på MIG, utan det kan vara en olycka, sjukdom, inget jag rår på! Skillnaden är också den att man sörjer lite olika, ja man är fruktansvärt ledsen för bägge, men den avgörande skillnaden är att sorgen efter en anhörig är just det, sorg och saknad! Men med ett älskat djur så är det så (tror jag nu) där har man sorgen och saknaden av någon/t man älskat högt  plus det tillkommer att man har det avgörandet ovanpå sorgen, att JAG skall avgöra hur denna älskade varelse skall avsluta sitt lilla liv!! Hade själv sådan ångest ovanpå sorgen, med tanken: vad är det som säger att JAG!! har rätt att leka *gud* vilken rätt hade JAG att avgöra om att släcka ett liv?? Har inte kommit på nåt bra svar än! Jag hade ju avgörandet först på vår katt, han va sjuk, ok jag skall avgöra skall han få sluta eller skall har få ro  och frid?? Har jag rätten att bestämma det? Sen blev den ena hunden sjuk, då va det dags igen, samma tankar kom, skall jag vara *GUD* och avgöra leva eller inte leva? Tre veckor efter det så blev systern sjuk av saknad, dags igen, samma sak igen skall jag leka *GUD* igen?? Har jag verkligen den rätten att bestämma över liv och död? Och tillika tre gånger!! Vad jag vill ha sagt är att jag är övertygad att det är inte sorgen som gnager i en efter ett sånt beslut! Klart givetvis sörjer man, men menar att det som gör mest ont och får hjärna och hjärta att skrumpna är just det att JAG har tagit beslutet att ta bort dom!! Alla får nog den delen på köpet av sorgen. Vi var fruktansvärt ledsna här efter dessa perser kan jag lova, trodde aldrig man skulle *hämta* sig, klen tröst, men man gör det och man lär sig att släppa den där tvångsbiten också faktiskt! Många säger: äh va fasen det e bara en katt j****l. antingen har dom aldrig haft och älskat ett djur eller så saknar dom empati för djur! vad vet jag! Du nämnde din vän/kamrat, han såg den andra sidan! Kanske låter knasigt men, jag vet att han finns ändå vid din sida! Lovar!! När det värsta har lagt sig kommer du att märka att han finns där, *Ser* du inte honom så känner du honom. Dom vet och förstår våra beslut och har inget *agg* mot en heller för man tog beslutet, För det är så att beslutar jag att ta bort han/hon så har man ångest för man tog det beslutet, men väntar man med det och tiden går, ja då har man ångest för att dom fick kanske lida längre än nödvändigt, kvittar hur man gör för man känner sig alla fall som en simpel mördare!! Men häng kvar och håll ut, när sorgen och virrvarret så du just nu har i huvet så kommer du se klart på det! Klen tröst, men så är det, man måste ha sin tid att rannsaka sig själv, döma sig själv, avsky sig själv, det är en del av sorg/ångest processen, ja ska inte sticka under stol med att det tar sin tid, men man tar sig genom det. Sen ska man försöka (inte lätt) att inte vara så självisk, om jag får använda det ordet, utan man måste se man, som i ditt fall en liten krake kvar som också sörjer, man måste ta tid att ta den andre till sig, lite av dela sorgen mellan er, ägna dig åt honom visa honom att han fortfarande är älskad precis lika mycket som innan, det är minst lika viktigt för honom i denna stund, man har en tendens att låta sig sörja ensam, men man har ett liv till hos sig ju! Som sagt vet det låter klent att än en gång säga, det reder sig, just nu tror du inte det överhuvudtaget men det gör det trots allt, men ta din tid, sörj strunta helt i vad andra tänker -tycker-och säger, det är bara du som kan ta dig genom det med hjälp av den andre lille killen;) du vet när du kommit över tröskeln och kan börja få lite distans till det hela, så sörj klart så skall du se lite ljusare på det sen. Sen efter ett tag förstår man och tillåter sig att förstå att man gjorde det inte för sin egen skull utan man gjorde det för någon man älska för mycket för att se dom lida!! Kanske inte det svar du ville ha, men ville bara försöka förklara   hör gärna av dig om det är nåt, finns folk som förstår och lyssnar!! MVH/Argos

[Trollmor]

Men hallå, du gjorde verkligen vad du kunde, och efter de kunskaper du hade då det hände.  Inte begär du väl att människorna på 1700-talet ska googla efter vad som felas gamle farfar och söka all världens sjukvård åt honom?  Det fanns ju inte ens googel på den tiden, och för övrigt hade de kanske inte mat för dagen och kunde inte göra mera för gamle farfar än att sköta om honom i hemmet.

  Av dig själv ska du alltså inte heller begära att du DÅ skulle ha handlat efter vad du vet NU!

  Att kompisen blev rädd är inte så konstigt.  Även vi människor blir rädda för egen del, om någon vi brukar prata med bara plötsligt är död, så där utan vidare förklaring.  "Vem vet vilka hemska saker som står även mig efter livet", tänkte han kanske.  Men jag tycker ändå att det var helt rätt av dig att berätta för honom vad som hänt, på ett sätt som han kunde förstå, så att han slipper gå omkring och leta.

  Att du känner så starkt denna gång kanske har med att göra att du för första gången tvingades nära nog ta ansvar för liv och död?  Alla vi som har djur vet, att vi en dag måste ta detta ansvar, om vi vill våra vänner väl på riktigt.  Du har tagit ditt ansvar på ett föredömligt sätt, och är värd all heder.  Något liknande finns beskrivet i boken om Ayla hos Grottbjörnens Folk:  Ayla var med vid många sjukdomsbehandlingar, men den första egna patient som dog trots hennes behandling var hennes läromästare, och den sorgen höll på att kosta henne förståndet.

  Om du ska skaffa en katt till som kompis åt den katt som du skaffade som kompis åt en katt som du släppte in i ditt liv när någon annan tydligen inte tagit sitt ansvar utan lämnat sin "sommarkatt"?  Det kan bara du själv känna efter.  Orkar du?  Vill du verkligen ha ytterligare en individ att lära känna?  Oftast är det inte så bra för en ny att komma till ett hem där stor akut sorg härskar.  Om du gråter så hejdlöst, så kanske du inte kommer ihåg mattider åt dig själv och rödisen?  Så mycket värre för en nykomling.  Jag säger vänta med beslutet tills du kan leka med rödrosten som ni gjorde förr.

  Tiden läker inga sår, men du själv och din rödrostiga kommer att tillsammans läka varandras sår.  Troligen kommer det att ta just tid, men det är ni som gör jobbet.  Det heter inte "sorgearbete" utan anledning.  Han behöver dig och du behöver honom.

  Du slapp i alla fall det otäcka beslutet, som Argos och jag, liksom de allra flesta djurägare, tvingas att ta.  Varje gång.

  Om du inte kommer ur detta våldsamma sörjande av egen kraft inom rimlig tid, så behöver du hjälp.  Jag fick intrycket att du tror på Gud?  I så fall kan du försöka ringa Jourhavande Präst.  Jag tror att det också fortfarande finns Jourhavande Medmänniska.  Folk som avgett tystnadslöfte och som lyssnar på dig när du ringer.  De kan oftast också hjälpa dig att reda ut, vad du kan klara av själv, och vad du behöver proffshjälp med.  Att sörja är i och för sig ingen sjukdom, men kan ibland ge upphov till sjukdom.

  Jag hoppas att mina rader kan vara dig till någon hjälp.

  Jaha, här sitter jag och lipar!  Man vänjer sig aldrig ...