Den här tråden startades 2006. När jag går tillbaka och läser tråden från början till idag så slås jag av hur annorlunda livet är nu.
Då var minihus en hobby, något att drömma om och fantisera kring. Man hade planer om att flytta och bygga ett nytt hus från grunden, ett som skulle passa en perfekt. Som en del av utbildningen i bärkraftigt byggande och boende ritade jag till och med det huset. ...och gav det ett namn. Det skulle finnas smarta lösningar för ljus och värme. Det skulle odlas på tomten kring huset. Det skulle finnas fiberlinje in och fiffigt strömsnåla datorer. I ett svagt ögonblick hade man tänkt tanken att bygga en sorts husmotor och värma huset med det. Det var brainstorming med ett uns av vett ibland. Huset skulle passa in i den framtid man så tydligt såg framför sig. Det skulle vara utrustat med ett minimum av bekvämligheter (utan att vara asketiskt, alltså) för att ge utrymme åt andra planer i livet.
Det är ju tämligen välkänt att livet är det som händer när man planerar något annat. Planerna fördunklar hur man uppfattar verkligheten, på något vis, även när man gör sitt bästa för att planera för familjen och dess framtid. En dag tittar man upp från visionerna och allt är redan förändrat omkring en. De man planerade för har redan fixat andra lösningar och där man planerade en kurva i livet har alla andra fortsatt rakt fram.
Så en dag har verkligheten krympts till liten, ett halvt litet hus på andra sidan stan, och allt man funderat på och klurat ut ställs inför verklighetens hårdaste prövning. Det ska fungera i vardagen. Funderingarna kring kökets utrustning ska räcka för att ordna mat åt hushållet. Sängplatserna ska inte bara vara fiffiga utan också se till att kroppen håller för arbetet. Pengarna från den på papperet rätt magra lönen ska räcka till livets nödtorft och till lite mys. Och viktigast av allt, de lösningar man väljer får inte vara allt för udda. Gudarna vet hur barnets väl kommer att påverkas av det.
Länge svor jag faktiskt åt denna ram av normalitet som ingen riktigt kunde definiera. Det fanns en gnagande känsla av att man skulle bita i gräset utav bara helvete när väl examensprovet i medborgarskap och föräldraskap lades på bänken framför en. Att datumet för detta prov inte var satt, åtminstone inte officiellt, gjorde inte saken enklare eller behagligare, inte på den minsta fläck. Med resta nackhår gick man genom dagarna och tog varje litet steg baserat på måsten. Planerna man var van vid att göra fanns inte längre. Man lyssnade ängsligt på hur vänner, bekanta och helt främmande såg på livet i stugorna och försökte sedan göra något åt de punkter som dök upp. Visst skulle man ha barnkanalen för lillan att titta på. Men var skulle man stoppa en TV och hur skulle man göra med kanalerna? Naturligtvis skulle hon ha plats att göra sina hemläxor någonstans. Men var? Och hur? Värst av allt var att få plats med ett eget rum åt henne i den lilla tvåan...
Man sliter tofsar ur kalufsen när man sitter i den sitsen. Man sitter där på den låga futonen framför den stationära datorn, med täcket svept kring en när värmepumpen inte orkar pumpa in lika mycket värme som den skeva ytterdörren släpper ut i vintermörkret. Med tårarna tunga i ögonvrån sammanfattar man funderingar och bloggupptäckter med tangentbordet i knät, med den trådlösa musen på mattan mellan sängen och datorn. Man upptäcker andra som på samma sätt sliter sitt hår över de svåra valen och vardagens nötande. Till slut, efter lite bollande, så återgår man till den låga mysminimalismens nivå och tar besluten i en atmosfär av tjurskallighet enligt några suddiga riktlinjer, inte för att man hundraprocentigt har hjärtat just där utan för att det trots allt verkar vara det enda som verkligen fungerar. Bland planerna på bordet ligger den om ett TV-kort i datorn istället för en till skärm. Lillan får fortsätta sova på futonen med mig. ...och hemläxorna görs vid något av de bord som finns, helt enkelt.
Ni fattar, eller hur? Plötsligt gnagde inte normalitetskraven lika mycket. De mysminimala lösningarna räckte.
Jag skrev ner de experiment som skett här i hushållet sedan dess. Köket och mediadatorn tjatade jag om, är jag rädd, men det var nog inte så konstigt. Det var ju där som det viktiga hände. Ändå lyckades jag inte förmedla känslan av det som hände med köket och datorn och varför de var så viktiga. Därför väljer jag ett helt annat exempel nu.
I det stora rummet fanns ingen fönsterlampa. Rummet har en vägg som mångt och mycket består av tre fönster, sida vid sida. Men där fanns ingen lampa. När jag funderade på lampor så blev det en hel del googlande på designsajter och javisst fanns det planer. Mycket ändrades när två av fönstren blev täckta av panelgardiner. Nu var det bara ett fönster kvar. Men det blev inte enklare för det. Företaget jag jobbar på gav mig en lysdiodslinga med gula stjärnor i julklapp, men vad skulle jag göra med den? Några månader senare får jag en enkelt flätad bastampel av min mamma. För blommor, var det nog tänkt. Den hade suttit i föräldrarnas kök och jag tyckte om den. Sommaren kom och några blommor blev det aldrig i ampeln. Någon fönsterlampa behövdes inte heller under sommaren så det också drogs i långbänk. När sedan den jobbiga hösten kommit och gott så närmade sig återigen julen. Det året fick jag en likadan lysdiodslinga av en kompis, den här gången med röda hjärtan. Den slingan hamnade kring en spegel och gav alla som betraktade sig där en porrig bordellstämning, tydligen. För mig så gav den bra nattljus på väg till toaletten. Fortfarande tjatade mina nära och kära på bristen av fönsterlampa, så med en nyinköpt tredje lysdiodslinga fanns nu förutsättningarna klara. Inte haglade förslagen direkt, utom från en kompis som ville sälja sina tre blåa fönsterlampor till mig. Natten till första advent kändes det som om jag nog borde hänga upp något i fönstret, som alla andra, och då föddes en ljuskrans av den gula slingan och den vita. Den hängde där så fint och gjorde antagligen någon sorts intryck på folk eftersom det senare dök upp allt fler ljuskransar på advent. När sedan julen kom slaktades kransen och gjordes om till det den var tänkt till, julgransbelysning.
Lugnet infann sig ända tills tjugondagen närmade sig. Om jag inte gjorde något åt situationen skulle folk prata om mitt nakna fönster igen.
På en loppis hade jag fyndat en ikealampa som var tänkt att hamna i min mörka och lilla hall. Den hade ett kupat halvgenomskinligt glas. Innan julen hade jag tänkt skruva upp lampan i halltaket och därför plockat loss skärmen. Naturligtvis hade jag inte fått tummen ur arslet för att få det arbetet gjort så nu låg glaset för sig på en skänk i stora rummet. Ovanför skänken hängde bastampeln brevid värmepumpen. När nu den skålformade glaskupan låg där under ampeln slogs jag av tanken att kombinationen av glas och bast skulle fungera rätt fint. Så upp fönstret kom ampel och skål. Kanske det skulle gå att lägga några fina föremål där? Glaskulor eller så? Nåja, när sedan tjugondagens julgransplundring gått av stapeln hade den gula slingan av någon anledning hamnat i ampeln. Voila! där glödde min nya fönsterlampa.
Men det är först den senaste julen som den äntligen är klar. Nu ligger den röda slingan underst i skålen också, eftersom det skulle bli lite juligare i rummet där våra små skulle sova under mellandagarna och nyår.
Under en lång tid har jag klurat och planerat, funderat och provat på olika lösningar, precis på samma sätt som med lampan. Det som slår mig är att det är när jag sänker ribban för resultatet och anstränger mig lite extra för att åstadkomma något som känns mer äkta och ärligt som jag äntligen hittar rätt. En flätad ampel av bast, ett kupat glas från en taklampa och två billiga lysdiodslingepresenter, det räcker. Gardinerna bakom mediadatorn har, med duschdraperistänger som bas, på samma underliga sätt satts samman till något som passar mig och min lilla familj. Under den glödande ampeln har en hel arbetsplats vuxit fram, vilket också gör mig lycklig. Den breda fönsterbrädan har vuxit i omgångar till ett smalt skrivbord som används mest på när kvällssolen tittar in. Där kan jag sitta med ett nattduksbord som stol och kika ut medan tangenternas tysta klickande skriver inlägg på forumet. ...och ändå hålla mig någotsånär inom normalitetens ramar.