Det är nog svårt för oss alla att lyckas lära oss allt vi sysslar med.
Extra svårt är det om man går särskolan, där lär man sig inget - där får man bara en massa hjälp.
Jag är född med en lättare hjärnskada, dock inte så betydande, behöver studiera i mitt eget tempo,
assistent hade jag dom första skolåren i grundskolan, men skulle haft mer stöd även i högstadiet,
nån som satt lite krav på mig men ändå kunde anpassa till min nivå.
Sen i 8:e klass fick man höra talas om gymnasiet och det var dags att fundera på detta.
Jo särskolan fanns i stan och det kunde passa mig - eftersom där jobbar man på sin egen nivå *trillar av stolen*.
Jo du, det var dagbok och nyheter då vi hade kärnämne som det kallas, en hård lärare som var fast beslutad vid att följa det
som skulle göras, ville man ha nån ändring så vart det - hemläxor som bestod av samma sak.
Jag kritiserade skolan i 7 terminers tid, jag hade 8 olika lärare under 4 år, d.v.s. ordinarie hade politiska uppdrag, vik. gick på barnledighet - utan att säga hej då.
Hennes vik. var med nån gång och fick ytterligare en vik.
Så man visste inte längre vilken lärare man skulle prata med så jag pratade med en annan lärare som var lika skrockfull och besluten i vad vi ska göra.
Fick dagbok och nyheter i hemläxa över jullovet, men hämtade inte ut lappen ang detta så jag fick den med posten istället.
Fick ett brev hem med en stämpel på från någon förening - sjävlklart använder hon gratis kuvert från sin förening.
Läste -"Dagbok och Nyheter"., då rasade allt för mig.
Först lovar dom en utbildning på min nivå, sen ska jag sitta och skriva dagbok och nyheter, nått jag aldrig gjorde i grundskolan
där vi verkligen jobbade med riktigt skolarbete.
Tappade kontakten med min ledare på kyrkan, men vi fick kontakt efter ca 10 veckor d.v.s. 10 veckor efter jul.
Jag var inte mig själv kan jag säga, humörsvängningar och en massa strul, men fick samtalsstöd av henne en gång i veckan,
vi kom väldigt nära varann och jag missförstod henne ofta i det hon sa så det vart många konflikter mellan oss.
Efter cirka ett halvår bröt hon kontakten med mig, det vart för mycket smsande då hon hade stöttat mig den vägen under semestern.
Vad händer om en gruppledare bryter kontakten med en av sina ungdomar? Jo alla andra ungdomar gör samma val, inte ens ungdomarna brydde sig om mig.
En av dom jublade i sin lunarblogg "äntligen har det hänt som alla väntat på", den bloggen försvann då jag undrade varför hon skrivit så.
I kyrkan är det vanligt med samarbetsövningar, men då det väl gäller konflikter så kan man inte sitta ner och prata......
Jag bröt kontakten med dom alla ett tag, sen började jag kritisera församlingen, men dom tyckte jag skulle söka hjälp, gå till läkare, flytta till ett handikappboende, gå till psykiatriker. Men att sätta sig ner och reda ut gamla konflikter gick inte, att sätta sig ner och finna en lösning så man kan få en neutral relation till varandra är helt omöjligt.
Ledaren ville inte, ungdomarna ville inte, det var bättre att dom skulle ta avstånd från mig ute på stan, att dom ska prata skit om mig och skriva skit om mig i sina bloggar.
Jag hamnade i misär och utanförskap, vart lämnad ensam, tiden gick och jag gick i möten med prästerna flera gånger men vi kunde inte få någon öppning alls.
Till slut vart kanslichefen och församlingspedagogen less på min kritik så dom anmälde mig för trakasserier - vart besöksförbud i 6 månader och åtal.
Nu satt jag återigen i polisförhör i vintras igen i 5 timmar, istället för att reda ut allt vill dom att jag ska ta avstånd från dom ute på stan.
I kyrkan löser man inte konflikter, där tar man avstånd från kritiker, men jag har hört en del om kyrkan, verkar vara med som en sekt som bara tänker på sig själv.
Knäckte mig förra våren i bastun av 5 års hårt bastande, nu har jag gått hemma snart 1 år och väntat på att bli mig själv igen, tror ni jag blivit socialt utsatt?
Självklart, bor vägg i vägg med min hyresvärd, hjälpt honom med krattning och han har handlat åt mig o.s.v.
Vad hade hänt om kyrkan hade rett ut det här och vi hade fått en neutral relation till varandra?
Alla hade varit vänner, ingen hade behövt gå till polisen.
Idag har jag blockerat dom alla på Facebook, mår bara dåligt av att få tips om personer man kanske känner där.......
Ledaren blockerade mig, en av ungdomarna blockerade mig, även en präst verkar blockerat mig.
Vad är det för jävla värd vi lever i?
Först jobbar man 1000 timmar ideellt i kyrkan sen går dom och drar en inför rätta.
En kyrka som inte ens kan reda ut problem utan väljer hellre besöksförbud.
Kommunen kan ingenting göra men jag har en äldre vän som jag tror ska få ta ett snack med dom då besöksförbudet gått ut,
fundera på om vi ska satsa på en slutlig lösning så alla kan bli sig själv, folk är rädd för mig idag, men dom har gjort sitt val.
I kyrkan är det inte okej med mobbing, men då mobbing väl uppstår så väljer man att ingenting göra.
Jag är en ensam människa som idag lever i utanförskap, bara att sätta sig på bussen och åka 10 mil till en grannstad, det är stort steg för mig.
På den tiden åkte vi ofta på årsmöten och läger långt bort men nu är det helt annat.
Jag hoppas på en slutlig lösning av detta i sommar så man kan bli sig själv och kunna lägga energin på nått bra.
Senaste ideén är ett kollektiv, sen finns ideér på 4H som man också skulle kunna satsa på, jag är en föreningsmänniska men
idag har jag inte den ron att jag orkar få igång en förening. minsta lilla motstånd så tar det tvärstopp och dom som vill vara med
har förtroende och förhoppning för mig att jag ska sköta papper och annat, nått som jag egentligen ser fram emot.
Kommunen kan ingenting göra, så fort det handlar om egna ideér får man inget stöd där,
men kan man tänkas på att gå på kommunens daglig sysselsättning kan man få både arbetsanpassare och allt möjligt.
Det här med ekonomi då, skolan ville inte lära mig sånt, dom ville tvinga på mig en god man som ska hjälpa mig att sköta papper,
hade särskolan gett oss en utbildning så vi klarar oss själv - vilket dom ska göra enligt betrygskriterier os..v. så hade jag ju haft dte bvra nu men dom nekade mig en bra utbildning och tvignade på mig en massa hjälp med både ekonomi och städning, frågade varenda dag hur det går med lägenheten, jag frågar dom när domska ge mig en riktig utbildning, då byter dom ämne och frågar mig hur det går med lägenheten och om jag vill ha städhjälp, d.v.s. en bostödjare som kommer och städar tillsammans med mig på skoltid.
Jag skulle ringt en städfirma och bett dom städa åt mig en gång i veckan, då behöver inte lärarna fråga ut mig,
jag fick inte heller hoppa av, hade jag hoppat av efter att fått körkortet - fick teorin på skolan, då hade jag gått till komvux och fortsatt där.
Då kanske jag hade läst sista året till Församlingspedagog eller liknande idag och fått chans till jobb i min hemförsamling men skolan var verkligen tvungen
att neka en utbildning på min nivå och därmed hamnade jag i utanförskap och har inte ens kontakt med min egen familj idag, ja pappa då i Jönköping och mina halvsystrars mormor som jag ringer ibland.
Men jag har lagt in ett medborgarförslag om att kommunen bör göra ett bättre arbete, att anpassa stödåtgärder till invidividen istället för att individen ska anpassa sig till de stöd som finns.
Idag skyller dom alla på regler, p.g.a. regler får varken kurator eller god man stötta mig.
Men förut då man inte var i behov av en massa stöd var vuxenhab så intresserad av att ge en massa stöd, från barnhab hade ja ju både dator i skolan och hemma,
men egentligen varför? Men då ja väl behöver stöd och hjälp som mest så tittar dom ner i golvet och skyller på regler.
Men bjdua in en arbetsanpassare, god man FK kurator o.s.v. till möte för att prata om praktik går bra.
4-5 personer i möte med mig bara för att fundera ut en praktik eller daglig verksamhet, då säger jag jag vill starta eget, en liten närbutik som säljer tidningar och annat, första frågan från arbanpassaren är "vem ska städa och hålla rent, du städar ju inte hemma".
Okej? Ingen ger mig stöd för mina ideér men nappar jag på deras erbjudande då sätts hela systemet igång och man ska ha en arbanpassare som vill titta på städredskap och fundera vilka arbuppgifter jag ska ha då jag är på en förening t.ex. men att jag vill vara med i föreningens egentliga arbete går inte, nej jag ska ses som en vaktmästare / städare som bara ska göra det praktiska arbetet, då dom andra sitter med sina papper och planerar och jobbar.
2-3 år sen jag gick av IOGT då dom satsade på ny inriktning, sen dess har jag bara gått hemma, stammis på badet i stan o.s.v.
Man ska bara hålla käften, då slipper man riskera att bli tvingad till nått, jag kan ju t.o.m. bi omyndigförklarad och få förvaltarskap om mitt liv hamnar i fel händer.
Just dte jag vart ju åtalad för trakasserier då kyrkan drog mig inför rätta böter 3500, skadestånd 5000+6000.
Skulden är idag på cirka 16999 kr eller liknande, betalar idag bara räntan på detta.
Fick ett otrevligt mail i veckan av nån som påstod att istället för att skaffa fler TV-kanaler skulle jag betala mina skulder.
Men skulle alla prioritera sina skulder skulle ingen ha bil idag, då skulle alla lägga alla sina pengar på bollån och cykla till jobbet hela livet.
Jag måste få leva och unna mig nått, skulderna får komma i andrahand.
Visst jag kan spara en hel del nu så skulden kunde vara borta redan i augusti i år eller liknande, pappa kanske hjälper mig med en andel också.
