Frågan är: vems djur ska man äta, om man inte ska äta sina egna?
Det är en sak att föda upp djur som man redan från början har ställt in sig på att slakta och äta upp. Det är en HELT annan sak att för första gången i sitt liv inse att dom små gulliga kycklingarna som man pysslat med och älskat från att dom var nyfödda måste avlivas.
Såna gånger är det väldigt bra att ha någon i sin bekantskapskrets som kan ta hand om kropparna, men om man inte har det så är det ju inte mycket att göra åt.
Själv har jag ett par bekanta som jag kan byta både höns och kaniner med om det är nån jag inte vill avliva eller äta upp själv av emotionella skäl. Då får dom den kaninen/hönan/tuppen av mig och så får jag ett anonymt slaktdjur från dom istället, eller har en innestående. Nästa gång kan det vara dom som inte vill avliva själv, och då gör vi samma sak fast tvärtom.
Jag må vara en grinig gammal gubbe men jag måste vidhålla att det upprör mig å det yttersta att ta livet av ett ungt och friskt djur och elda upp det. Det borde ju funnits någon, någonstans i kretsen av släkt och bekanta som kunde ha tagit sig an det hela och fått sig en synnerligen delikat middag. Som jag förstod TS tyckte man att det inte var lönt att göra sig besvär eftersom de var för små, därav kommentaren om köttindustrins monsterbroilers som bland nutidens människor verkar vara norm för vad som är lämplig storlek på kyckling.
Jag tror att du behöver sätta dig och andas lite och räkna till tio eller nåt innan du svarar på ett sånt inlägg nästa gång.
/Sara
