Svenskt Generalsnus vill jag inte vara utan.
Men det finns surrogat häröver till det om det kniper.

Har fösökt tillverka eget snus från egen odlad tobak efter Bengt Sendts recept men jag har aldrig blivit riktigt nöjd med resultatet.

"-Med Ljunglöfs snus och svenska rallare kan jag bygga järnväg rakt ner till helvetet".

Sagt av Ansvarig för den Amerikanska Järnvägsutbyggnaden när han fick frågan om det var möjligt att bygga järnväg till Los Angeles.

Nu har jag druckit min första kopp egettillverkat kaffe. Det var.... helt ok!

Fast kaffe och kaffe... Det handlar alltså om ett surrogat rekommenderat av Runåbergs fröer - rotcikorian. Tydligen vanlig på kontinenten.

Rotcikorian är inte helt olik maskrosen, med stora taggiga mellangröna marklånga blad i en yvig mangoldliknande rosett eller öppet huvud. Den växer så det knakar, bladen kan ätas som bittersallad och om man inte vill göra surrogat av rötterna kan man driva endive-vintersallat från dem.

För ett par dagar sedan plockade jag upp min första rot och lät saften går ur bladen. Sen började jag fundera. Det stod att roten skulle rostas. Hur gör man det då, tänke jag och kände mig verkligen som ett stadsbarn?

I vart fall rev jag roten fint och lade in rivet i vedugnen medan jag kokade diskvatten och kvällsmat. Därefter glömde jag bort altihop och nu på morgonen hittade jag en brunsvart klump mitt på bakplåten i ugnen.

Mitt kaffe!  Färdigt att koka i micron.

Nåväl, hur smakade det då?

Här kommer ett litet testresultat:

Utseende:   Perfekt.  Mörkt och fylligt, precis som riktigt kaffe.

Doft:   Riktigt bra, faktiskt. Lite mer mjölkchocklad än kaffe, men med alla latterior som ploppar upp ur asfalten hade jag väl kunnat låta det passera som en choco - cafe.

Smaken:     Mjaa... Det är ju inte kaffe. Men det är ändå inte helt fel. Det är kraftigare än te, lite sötare än vanligt svart kaffe och men precis lagom beskt. Det enda som egentligen saknas är väl den tydliga kaffesmaken. Men man kan ju inte få allt. i vart fall känner jag att jag är beredd att möta ett tredje världskrig i vinter. Frukostkaffet kommer jag att klara.

(Som parentes kan berättas att jag även tidigare försökt göra kaffe av vanligt hundkex, en stor vit röllekeliknande blomma som det drälelr av i min trädgård. Den bildar också en kraftig rot likt cikorians och maskroten.  I det fallet blev också färgen rätt, men drycken hade en bismak av metall som efteråt stack i munnen. Det var cikorian helt fri ifrån)

FIKA!
Att sitta o ta en fika hemma hos nån eller hos sig själv eller på ett fik, det är lyx. Eller att grilla korv. För mig blir inte livet bättre än fint väder och korvgrillning. Med fika efteråt, kanske

Själv är jag svag för indiska kanderade kumminfrön (eller om det nu är fänkål). Jag vet att det går att göra, inte bara hur och hur som helst - var skall jag få tag i alla kumminfrön?

Är det vanlig svensk brödkummin så är det inte svårt att odla, de kommer tacksamt igen. Men är det något indiskt så är det kanske spiskummin eller svartkummin. Kanerade fänkålsfrön har jag aldrig hört talas om, men det låter gott!

Att grilla är knappast lyx, sommartid lagar jag all mat utomhus, antingen på grill eller i gjutjärnsgrytor i eldglöd.
Det är snarare elspisar som är lyx. Att trä en köttbit (eller korv) på en pinne och laga till den över eld är väl det mest primitiva många tar sig för idag, knappast lyx. Men det kan väl kanske kännas så för storstadsbor som lever infängslade i konsumtionssamhället.

Hmmm vill inte göra dig besviken men storstadsbo kan jag nog knappast titulera mig.   Jag tror att ordet du letar efter heter "korv-älskare".  För mig känns det lyxigt för att jag gör något jag gillar. Grillade korvar är dessutom godare än att bara steka dem. Tycker jag. Det är därför det är lyx för mig.

Hmmm vill inte göra dig besviken men storstadsbo kan jag nog knappast titulera mig.   Jag tror att ordet du letar efter heter "korv-älskare".  För mig känns det lyxigt för att jag gör något jag gillar. Grillade korvar är dessutom godare än att bara steka dem. Tycker jag. Det är därför det är lyx för mig.

Ja så sett är det lyx, och jag håller med dig, grillat är gott.

Bra, då är vi överrens då!   Och du, du får gärna kalla mig storstadsbo om du vill, jag tar inte illa upp.  

Men om man inte ens kan se sina närmaste grannar, så passar det liksom inte in så bra. Nu bor vi inte så isolerat, men vi bor inte i en tät by direkt. Och närmaste staden är Växjö, inte direkt New York om man säger så...

Jag bor i New York.....men har drygt 50 mil in till New York City. Och jag ser inte heller mina grannar .
Men jag har släkt utanför växjö också. Och jag menade inte att kalla dig för storstadsbo, mera att det är nog storstadsbor som vanligtvis ser tillagning av mat över öppen eld som lyx. För oss andra är det ju ett ganska normalt och alldagligt sätt att tillreda maten.

Ingen fara, jag tog inte illa upp

Jag hatar också villagrillning eller balkonggrillar, STINKER!!!

Vi har en grill som vi nästan jämt eldar med ved istället för det är billigare och GODARE med vedglöd.

Kom på en annan vardagslyxgrej härom dagen förresten:
Egna, varma tomater. Solvarma direkt från växthuset... Då minns man varför det är gott med tomater.

Gissa vad det var för längtan som låg som en hägring innanför pannbenet medan den lilla utombordaren plöjde sig in genom vågorna till hamnen i Ailt an Chorrain?

En stadig Pint förstås

Det är helt galet att oljan fortfarande är så billig att det pga räntekostnader är billigare att transportera saker som egentligen inte är tidskänsliga med oljedrivna fartyg istället för med moderna segelfartyg. Ett modernt segelfartyg med elektriska/hydrauliska vinschar för seglen behöver inte större besättning än ett dieseldrivet, däremot är de bra mycket billigare i drift. Olja, Malm, ja de flesta råvaror faktiskt borde kunna transporteras med segelfartyg och tåg istället för med dieselfartyg eller lastbil. Massaved borde kunna flottas, jag minns i slutet på åttiotalet när man fortfarande såg timmersläp på väg till hallsttavik ta skydd i Kallriga fjärden för hårt väder.