Utdrag ur Handbok i kolning af C.G. Wikström 1904
Goda kol äro alldeles svarta eller blåsvarta. De äro porösa och visa årsringarne och texturen af det trädslag, hvaraf de äro tillverkade. De kunna uthärda ett temligen starkt tryck, som så småningom användes på dem, men springa lätt sönder för slag. När de falla mot ett hårdt föremål, gifva de ett klingande ljud. Goda kol havfa glänsande brottytor på grund af den smälta och förkolade kådan och stärkelsen. Då brottytorna icke äro plana utan borstformade eller färga ifrån sig, har milan haft för hög värme. Brunkol uppkomma närmast bränderna och hafva en svartbrun färg, hvilket är ett tecken på ofullständig kolning.
Då ett godt kol uppbrännes i fria luften försiggår detta utan låga och rök. Efter mått räknadt äro alla kol af björk och tall bättre än af gran, men efter vigdt äro de lika goda. Kol af grof, gammal ved spricka mera än af fin och ung; af gran mera än tall och björk.
Kol, som äro lösa, fjälliga och djupt svarta hafva blifvit omkolade, hvilket händer i milor med otäta bottnar, om de efter kolningens slut få stå odämda och orifna tre á fyra dygn. Kol af bränder blifva lika goda som vanliga milkol, blott de kolas långsamt, hvilket tyvärr sällan händer.