Man skall ha det för att förstå hur kapitalismen fungerar. Man skall inte försöka ha det för att modellera en annan värld.
Nu menar jag att det är just det som Karl Marx inte gör. Han modellerar med matematiskt språk fram en teatralisk bild över hur kapitalismen fungerar, som stundtals är inspirerande, stundtals både grov och missvisande. Mer rätt att säga är att han analyserar den industriella processen på ett sätt som ger facket ett bättre underlag vid löneförhandlingar - och det är ju gott nog, men någon attitydförändring till vinsten och varans varande åstadkommer han inte. Debatten slutar med ett käbbel om i vems ficka överskottet av arbetskraftens mekanisering skall hamna.
Hans största misstag i mervärdesteorin var att inte urskilja vinsten ifrån räntan som två olika former av kapitalavkastning och att undervärdera entreprenörsskapet som en produktionskraft. Räntan är kostnaden för det finansiella kapitalets upplåning, vinsten är företagets resultat, lönen för entreprenörens arbetsinsats och kunnande. Räntan är en i förväg överenskommen nödvändig kostnad. Vinsten är ett villkorligt överskott.
Räntan berikar finanskapitalisten villkorslöst. Vinsten motiverar industrialisten och entreprenören att driva sin verksamhet. Marx blandar allt i samma påse och kallar det för "mervärde", det som kapitalisten stjäl av arbetaren. Resultatet blir att Marxisterna fördömer såväl räntan som vinsten och dödar därmed entreprenörens initivativförmåga, medan liberalerna hyllar såväl räntan som vinsten, vilket rättfärdigar metodisk utsugning inom det ekonomiska livet.
Den tredje positionen saknas, iakttagen enbart av vissa religiononer, främst islam och kristendom, och en minoritetsriktning av ett fåtal radikala monetarister och räntekritiker, varav
Silvio Gesell är den mest kände.
