Först och främst, den här tråden handlar inte om en höna som är sjuk eller mår dåligt, eller är dålig för flocken på något vis. Utan den handlar bara om en liten anektot jag tänkte berätta.
Vi har en Orpingtonhöna, Lille Pip, en kolsvart liten fluffboll som kläcktes i juni i år. Lille Pip är en smula speciell.
För det första gillar hon att hoppa upp på höga platser (höga för henne; Orpingtonar är inga mästeflygare direkt). Och hon har ett par favoritställen.
Vår hönsflock älskar att stå och krafsa under en viss ek vid altanen. Och där finns en ganska stor sten som Lille Pip alltid brukar stå på. Här är ett foto:
"Detta är världens bästa sten!" - Lille Pip.Vi har även ett rede på golvet i hönshuset, på vars tak Lille Pip också älskar att stå. Hon har kommit på att hon där kan titta ut genom ett litet fönster som sitter i väggen där, vilken jag aldrig har sett någon annan av hönsen göra. Så när man går till hönshuset möts man inte sällan av den här synen:
Och en gång fick hon för sig att hoppa upp på träningsbänken. Den här bilden är tagen 1:a januari, kanske var träningen ett nyårslöfte?
Men det där med att hoppa upp på höga platser är ändå en rätt normal hönsgrej överlag, även om Lille Pip är mer benägen att göra det än någon av sina stora fränder i sin egen flock. Vad som är lite mer märkligt är att Lille Pip verkar tävla för 100-meters-sprinten i OS. Ofta när hon ska någonstans så
spurtar hon allt vad hon orkar. Ett ganska roligt fenomen överlag, men som ser ännu lustigare ut eftersom hon har korta ben och är formad nästan som en perfekt sfär.
När jag släpper ut dem från hönsgården, t ex, så brukar flocken gå till den där eken det första de gör. Men emedan resten av hönsen vankar/joggar lite slött de 10-15 meterna dit, så kutar Lille Pip som om hon hade en räv i hasorna.
Ibland när flocken går i samlad tropp men utan något tydligt mål, så vill Pip i vanlig ordning springa, men eftersom hon inte vet var de ska så springer hon lite i sicksack så hon inte ska springa ifrån de andra.
Och dessutom kan hon helt slumpmässigt få ett ryck och springa allt var hon har några få meter, rakt eller krokigt, precis som höns gör när de får syn på ett flygfä och ska springa ikapp det och fånga det. Men Lille Pip gör det här året om, även mitt i vintern när det troligtvis inte är några flygfän ute…
Men hon verkar må bra iallafall, Lille Pip.
Det var allt jag hade att säga för den här gången. Min poäng med den här tråden var väl egentligen bara att belysa att höns är individer med sina egna små vanor och nycker, precis som hundar, katter och människor. Och att en av hönshobbysn stora behållningar är att upptäcka de här små egenheterna.
