Det är nog inte handens närvaro som är obehaget, det är nog snarare att händer är det vi kommunicerar med kaninerna med. Vi är så otroligt stora i jämförelse, och kaniner är inte särskilt "ljudliga" djur. Det är med händerna vi matar, klappar, lyfter/håller fast etc. Det är händerna kaninerna möter. Mina kaniner blir exempelvis riktigt upprörda om mina händer luktar vitlök, det hatar dom. Då kan jag glömma att dom kommer fram till burkanten, annars kommer de gärna fram och nosar och checkar läget.
Nyper din kanin handen i alla lägen såfort handen kommer nära? Hon kanske förknippar handen med fasthållning, något kaniner är väldigt obekväma med. Hon kanske även förknippar det med att bli runtburen till ingen nytta alls. Tänk dig själv hur det skulle kännas att bli lyft 20 meter upp i luften, sitta obekvämt och bli fasthållen och sen bli runtburen så det gungar. Jätteobehagligt! Det är bättre att ett lyft förknippas med korta turer, gärna med en belöning på slutet (från buren till gräshagen eller tillbaks i buren där det väntar en lite morotsbit eller liknande).
Jag är väldigt noga med temperamentet på mina kaniner (i jämförelse med många andra "stor"-uppfödare), jag tolererar inga revirhävdningar eller utfall. Om en kanin försvarar sin matskål då ska den väck, jag orkar inte ha såna djur i gården. Men jag tänker inte ge mig in i någon "fajt" om det hela, jag vill inte behöva träna mina djur till att bete sig väl, det ska dom lära sig av sin mamma. Resultatet är ungar som är lätthanterliga från början, som (oftast) inte får panik i famnen och är lätta att lägga på rygg för kloklipp etc. Det betyder inte att dom gillar det, och det är inte något krav jag ställer på dom heller. Men dom accepterar det. När dom inte accepterar att sitta i famnen, då kan man få sig ett nyp (min Rex som jag har till hoppning/köttavel är mycket bestämd på den punkten). Jag tänker inte träna bort det beteendet, han är supergo i övrigt så jag kan leva med att jag inte kan kånka runt på han som ett gosedjur.
