Både blå- och bergsklint tillhör släktet Centaurea inom familjen korgblommiga. Släktnamnet har den fått efter kentaurerna i den grekiska mytologin, vilka var till hälften häst, till hälften människa och dessutom duktiga inom läkekonsten! I signaturlärans spår (Gud har i skapelseprocessen visat genom likhet vad växten är bra mot, "lika botar lika") trodde man att blåklint var bra mot ögonåkommer, speciellt om man hade blå ögon, något som också tillskrivits bergsklinten längre söderut i Europa (bergsklint är en prydnadsväxt hos oss, som började planteras under andra halvan av 1800-t, medan blåklinten spreds tidigt som åkerogräs). Blåklinten används också för att få teer och örtblandningar att se vackrare ut eftersom den behåller sin färg då den torkar.
Blåklint har använts utvärtes mot hornhinneinflammation (är alltså antiinflammatorisk) och invärtes som urindrivande, vid aptitlöshet och dålig matsmältning. De kemiska föreningarna bakom effekterna kommer sig av att växten innehåller flavonoider, något som finns i de flesta ormbunksväxter och högre växter och är i regel gulaktiga i färgen och bidrar ofta till färgen i kronblad och frukter. Det finns massor av olika flavonoidföreningar och en som avviker från regeln att de är gula, är antocyanin som, beroende på pH kan vara röd, lila eller blå. Härav blå- och bergsklintens färg. Flavonoiderna tillskrivs inom dagens farmakologi/farmakognosi egenskaper som antiinflammatoriska, antivirala, motverka cancer, ta hand om fria radikaler etc. Men detta gäller alltså flavonoider som grupp och de finns i alla växter och frukter samt består av över 2000 olika föreningar. I blåklint finns också garvämne och bitterämnet cnicin/centaurin, vilket sannolikt ligger bakom den aptitretande verkan som fanns beskriven (beska och lakrits är smaker man gärna kan stoppa i sig en halvtimme före söndagsmiddagen!)