Överkomma rädsla?

[Bäsen]

Fast ibland känner jag liksom att man kanske inte ska överdriva sin egen betydelse heller!

Att inte överdriva sin betydelse i positiv riktning (ur människans synpunkt) kan jag håla med om.
Men ur negativ synpunkt ger jag mig aldrig. En nervös och okonsekvent ryttare skapar en nervös och ohanterlig häst 100 ggr av 100.

Varför en människa aldrig skulle kunna vara en fullvärdig ledare för sin häst måste jag fundera på ett tag.
Nu har ju westernfolk en idé om hästar som jag inte ställer upp på till 100%, men jag återkommer.

[Sar]

Hoppas att du förstår att jag inte  ifrågasätter det du skrev tidigare.
Är bara nyfiken på hur du vet att det berodde på klaustrofobi och inte bara på att sämre balans eller en akut händelse i transporten som orsakat denna förändring.

Å andra sidan så anknyter inte  det jag skrev direkt till transportproblem då jag framhöll att det jag gör som ryttare påverkar hästen, i transporten har jag ingen påverkan på hästen utan det är andra saker som styr reaktionerna.

Inga problem!

En av hästarna som blev bredåkare tror jag har att göra med åldern, hon var 16 år den dag hon plötsligt blev bredåkare (la sig ner direkt transporten började rulla), aldrig tidigare haft problem med transportering, ingen synlig eller märkbar smärta. Hennes ägare hade tidigare varit med om att äldre hästar lättare kan utveckla klaustrofobi och bli bredåkare.

En av de andra var min egen som ingen annan än mig transporterat. Han åkte ca 3 ggr per vecka och vi hade aldrig haft ett problem då han plötsligt en dag blev bredåkare (gick snällt in i transporten lös, inga problem att stänga (åkte alltid med "sned" mellanvägg- förlängd bom på ena sidan så han hade gott om plats att parera bak) men blev formligen panikslagen när transporten började rulla. Fungerade dock utmärkt (tack och lov!) när jag tog ut mellanväggen helt. Inga smärtor, ingen dålig upplevelse etc. Han var heller inte så gammal (9 år).

Jag tror som sagt att man som ryttare och hanterare kan i vissa delar påverka hästen men absolut inte i allt. Se på barn i samma familj som haft i det närmaste helt identiska hemmaförhållande och uppfostran, allt är inte påverkbart!

Samma med hästar, uppfödda på samma gård, som rids och hanteras av samma ryttare där den ena hästen är stensäker när det gäller trafik men hoppar för stenar (känslig för synintryck) och den andra är precis tvärtom (känslig för ljud).

[Sar]

Minns en anekdot om en westerntränare som ställde frågan om varför en människa aldrig kan bli en fullvärdig ledare för sin häst? Nån som har nån teori? (jag lovar att ge det ytterst tänkvärda svaret sen)

För att människan de facto inte är en häst?!

[Frances]

För att människan begär tämligen ologiska saker av en häst? Och dessutom inte talar klar kroppsspråk..man vill säga en sak..men säger en annan..

[anette i bugared]

För att människan begär tämligen ologiska saker av en häst? Och dessutom inte talar klar kroppsspråk..man vill säga en sak..men säger en annan..

Tror jag med, att vi inte talar samma språk, inte förstår vad hästen "säger" och därför inte vet hur vi skall meddela oss till hästen.

Som att vara arbetsledare åt ett gäng kinesiska byggarbetare, men inte kunna varken språket eller hantverket.

[Bäsen]

Som att vara arbetsledare åt ett gäng kinesiska byggarbetare, men inte kunna varken språket eller hantverket.

Vi hade en Indier i ett arbetslag, de skulle röja en sjökant vilket innebar att de var tvugna att passera genom ett brett band med vass på vägen ut.
Indiern vägrade gå ut och utföra sitt arbete med anledningen av att i vass så gömmer sig TIGRAR.

Spelade ingen roll hur mycket vi förklarade att det inte finns tigrar i Sverige eller att övriga i arbetslaget gick fram och tillbaka i vassen och jobbade därdag ut och dag in.
Givetvis var det bara ett sätt att lyfta ersättning utan att behöva göra något.

[Norrsken]

Att inte överdriva sin betydelse i positiv riktning (ur människans synpunkt) kan jag håla med om.
Men ur negativ synpunkt ger jag mig aldrig. En nervös och okonsekvent ryttare skapar en nervös och ohanterlig häst 100 ggr av 100.

Nej inte 100 ggr av hundra! Inte om hästen har tryggheten i sig själv! Det är det som är det fina med dessa (sällsynta javisst!) gamla ledarston! Min gammelpålla hör till kategorin hästar som har lugnande inverkan på nervösa ryttare!

Fast jag håller ändå med! Stämmer bra på resterande 99 av hundra!

Minns en anekdot om en westerntränare som ställde frågan om varför en människa aldrig kan bli en fullvärdig ledare för sin häst? Nån som har nån teori? (jag lovar att ge det ytterst tänkvärda svaret sen)

En ledare lämnar aldrig sin flock!

Jag tycker det är ganska tänkvärt! Det minskar ju inte behovet av bra ledarskap, men, en viss insikt att vi aldrig kan ta ledarhästens roll fullt ut skadar nog inte! En ledarhäst styr ju inte bara de andra hästarna. I ledarhästens roll ingår ju även att vara uppmärksam på faror, och kunna bedöma när det är vettigt att fly eller inte! Hästar i det fria vill ju inte trötta ut sig genom att springa för minsta grej, så ledarens bedömning är betydelsefull! Det är nåt som märks ganska tydligt om man har en häst med tydlig ledarroll. Rider man ut några stycken och hon stannar och lyssnar innåt skogen så stannar alla andra hästar också, sen när hon går igen så slappnar de andra hästarna av och följer! Ledaren har ju talat om att det inte var nån fara!

[hustigern]

Travelerhorses, hur går det? Nu vill jag inte måla hin på väggen, men om det känns som om det blir värre och värre med tiden trots övningar så kan du ha en liten fobi i begynnande. Dessa går inte alltid att förklara logiskt (det kan vara så att sinnet flyttar en reaktion från en situation till en helt annan och bestämmer sig föratt det är den andra situationen som är det läskiga och inte den första har jag fått det förklarat för mig) men helt klart är att det går att göra nåt åt.

Jag hade tidigare själv en riktigt grav fobi för injektionsnålar som ingen någonsin lyckats räkna ut var den kom ifrån. Det började som olustighet men inte värre än jag tyckte någon annan reagerade, men blev värre och värre och till slut kunde jag inte vara kvar på jobbet när företagsläkaren kom för att ge den årliga influensavaccinationen. Trots att den var helt frivillig och läkaren inte ens var i närheten av det våningsplan jag satt på. Hyperventilerade och kastade mig ut genom dörren för att promenera tills någon ringde till mig och talade om att läkaren åkt. Skulle jag komma oförberett i närheten av en (ihålig) nål eller om någon (typ sköterska) skulle börja diskutera att ge mig lokalbedövning eller nåt så svimmade jag på fläcken. Trots att diskussionen kunde gälla nåt som inte ens var tidsplanerat ännu.

Jag fick till slut via specialisttandvården (behövde ta bort en visdomstand) kontakt med KBT (kognitiv beteendeterapi) för att gå fobihantering. Jag vet fortfarande inte hur tandläkaren ifråga fick mig till det, men tacksam är jag.
Det som jag förstått utmärker kbt är att de inte bryr sig ett skvatt om varför utan bara hur man ska kunna hantera den nuvarande situationen. Fobihantering var inte någon semester direkt, men det är ju inte din nuvarande situation heller. Det är hårt jobb med fobihantering ska jag säga. Gradvis tillvänjning var modellen. Det jag tyckte var skönt och viktigt var att det var jag själv som styrde takten och att jag alltid kunde avbryta det vi höll på med. Det var också jag som var med och bestämde vilka steg vi skulle bryta ner behandlingen i, så jag kände att jag hela tiden hade full kontroll.

På något konstigt sätt var det också tryggt att ha med någon som i sig inte hade några direkta specialkunskaper vad gällde föremålet för min fobi (en psykolog är inte läkare, det är bara psykiater som är) utan hennes expertis gällde människan och dess reaktioner. Visst fanns hemläxa, men så fort det var dags för ett steg framåt så var hon med mig. När vi till slut var överens om att situationen numera var helt oladdad så framhöll hon för mig att det är viktigt att underhålla, annars kommer fobin sakta krypande tillbaka. Alltså är det viktigt för mig att med inte för långa mellanrum utsätta mig för (ihåliga) nålar. Det är nu några år sedan och jag är faktiskt riktigt stolt över att numera vara blodgivare. Inte tycker jag att det är kul att gå dit, men jag tycker att det är viktigt och jag gör det. Jag är möjligtvis Sveriges enda blodgivare som gör det helt för min egen skull och inte av godhet mot andra

Om du känner att situationen är på väg åt fel håll och inte tycker det går framåt hur du än vänder och vrider kan det kanske vara en idé att fundera på att ta kontakt med en kbt-terapeut för att få rätsida på situationen. De kommer inte att påtvinga dig någon viss ordning eller takt, det har du full kontroll över själv men kommer att finnas där som stöd och kan förklara på bra sätt hur människor reagerar och hur du kan ta kontroll över situationen och styra den själv istället för att blir styrd av din rädsla.

Visst kan man bryta ner i små delmål och göra alla stegen själv men jag hade inte tagit mig ända hit utan en handledare, det ska jag erkänna direkt. Man kan träla länge och väl och göra framsteg på egen hand men det går inte att komma ifrån att det är mycket effektivt att ta hjälp. Och då ska erkännas att jag kanske inte har fullt förtroende för psykiatrin i allmänhet, men just dessa situationer är kbt-arna mycket effektiva på.

Lycka till oavsett hur du väljer att göra och jag håller verkligen tummarna för att det ska bli bättre.

Kram
Anneli

[Travelerhorses]

Tack så hemsk mkt Anneli!

Jag har aldrig sett på saken ur den vinkeln men du ka ha hittat nåt där .
Jag ska fnura mera på detta då jag är en människa som verkligen hatar att känna mej begränsad .

Uppdatering;
Jag var ute och red för 8dagar sen (skritt i 30min) det gick bra men jag erkänner att mina ryggmuskler var spända .
Jag red en nordis som jag har fattat tycke för .

För 7 dagar sen lades jag på operationsbordet så nu sitter jag i gips i 5v till o får inte stödja på foten alls .
Så jag har mkt tid att tänka på vad jag vill o kan med min ridning .
Jag tror att jag måste få till en riktig lååång ritt ,,altså så jag inte har möjligheten att sitta av o gå.
Rida så typ 1gång om dagen tills arslet blöder o jag slutar att fjanta mej .


Jag blir galen av att sitta så här 

[Travelerhorses]

Här är en bild på min ögonsten som jag vill och törs rida på men som har nåt fel nånstanns så hon är inte ridbar längre