Här har vi lite diverse, eftersom vi vill ha både ägg och kött. Olika grupper är ingen ide då även jobb är en kostnad. En kostnad i form av tid samt att instängda höns inte kan livnära sig själva i samma utsträckning. De behöver mer och dyrare foder.
Små höns äter betydligt mindre men värper inte nödvändigtvis färre eller mindre ägg.
Nuvarande tuppen är en korsning av welsumer (för köttets och de stora äggens skull) och isbar (högvärpande och bra vintervärpare)
2 Australorp, varav en ruvade tidigt i år, den andra har värpt en hel del men inte så bra som det sägs. Dessa tror jag är av utställningsstam.
3 Orpington, alla värper på våren men ruvar sen och bara äter resten av året.
2 isbar, varav en värper mycket bra och en har ruvat men värpt mindre.
1 Isbar/brun lohman har värpt nästan o-avbrutet och påbörjat ruvningar.
2 welsumer (utställningsstam?) har vi haft som varken värpt bra eller ruvat med någon ordning, passar bäst i grytan.
1 korsning welsumer/isbar, liten och värper ganska många och stora ägg. Det borde gå att se igenom henne när hon just värpt
Så nu får vi se vad det blir av unghönorna som är 50%welsumer och 50%isbar respektive 50%orpington. För könsfördelningen blir inte som man vill. Welsumer/Isbartupparna får gå så länge de inte krigar för mycke, då blir det lite till grytan av dem också. Welsumer/orpingtontupparna är lite tyngre.
Vi har haft rätt många olika höns men inte dvärg, bara "rediga" höns då vi vill ha rejäla ägg. Erfarenheten hittills är att det har minst lika stor betydelse hur stammen är, som rasen. Höns av utställningsstam fungerar inte lika bra som hushållshöns, förutom Marias porslinsfärgade orpor som skött sig riktigt bra.
I en blandad grupp av olika raser är det alltid några som ruvar bra. Även de "som inte ska" ruva!
Vi skulle gärna ha ett par isbar till........ om någon skulle ha för många. New Hampshire av rätt stam är vi lite nyfikna på också.
