Kollektivkaos

[Izmiljotina]

Jag inte bara tror, utan vet att kollektiv kan fungera, men det måste ju också vara med precis rätt blandning av människor. Ibland har man tur och hittar dem och ibland inte. Detta var ingalunda min första erfarenhet av kollektivboende, utan innan gården så bodde jag i ett lägenhetskollektiv i två år. Självklart blev det panik åt höger och vänster där ibland också, gräl och osämja, men trots allt så var de bra stunderna fler än de dåliga och numera ser jag tillbaka på den tiden med värme.

Men givetvis kan man inte tro att vilka som helst kan bo ihop.

[git]

 hehe Valma jag brukar inte kalla folk för tokiga var tvungen att gå bakåt för att kolla vad jag skrivit. Ibland kan det bli lite knasigt

[Izmiljotina]

Kanske det ja, men så fungerar människan, hon sorterar bort det som är obehagligt och väljer att minnas det trevliga.
Frågar man sina söner, (23 o 26), hur det var att göra lumpen så tycker dom att det var det j-vligaste dom varit med om.
Frågar man gubbstruttar i 50-årsåldern hur det var i lumpen så är det idel glada minnen och tossiga fanjunkare, visserligen lite tuffa men rättvisa etc bla bla bla.

Men..... ja ni fattar.

Berätta om en familj som aldrig grälat och där allt gått på räls hela tiden, blodsband eller inte.

[Valma]

Kryp, ingen familj lever naturligvis utan bråk men att ha tålamod med sin fru eller sina barn är en helt annan sak än att ha tålamod med sina rumskompisar. Naturligtvis kan kollektiv vara en ypperlig boendeform annars men den skall ej mixas med barnauppfostran.

/Valma - uppfostrad i kollektiv

[Väinämöinen]

Nu är det ju så här att vi människor är flockdjur och behöver varandra. Sammtidigt har vi ett behov att vara för oss själva. Precis som med allting annat måste det finnas balans. Kollektivism utan hänsyn till individen är desktruktivt precis som individualism utan hänsyn till kollektivet är desktruktivt.

[Izmiljotina]

Kryp, ingen familj lever naturligvis utan bråk men att ha tålamod med sin fru eller sina barn är en helt annan sak än att ha tålamod med sina rumskompisar. Naturligtvis kan kollektiv vara en ypperlig boendeform annars men den skall ej mixas med barnauppfostran.
/Valma - uppfostrad i kollektiv

Vad är skillnaden mellan att ha tålamod med sin hustru/man eller sina vänner? Det är olika sorters kärlek, javisst, men det är ändock kärlek. Dock tror jag att hela det som den här diskussionen lett till bara förklarar att alla tycker olika, precis som när det gäller allt annat. Ingenting passar alla och allt passar någon.
Barnuppfostran tror jag kan fungera i en viss mån av kollektivboende, men då ett där det privata rummet/rummen är ytterst respekterade. Med andra ord mer som ett hyreshus med gemensam mathållning.

Personligen så tror jag dock att jag, när/om jag skaffar barn skulle föredra att bo med eventuell partner och ingen mer. Detta för att jag är lite gammaldags av mig och faktiskt tror på kärnfamiljen i längden och den mån det går.

[Alva]

Kryp, hej...
Kan ju inte låta bli att undra och fråga om du hört av de där som smet och ställde till det för dig?
Och hur har det gått för dig?
Nyfiken,,,javisst. Har tänkt på dig till o från.
Ann

[Valma]

Kryp, min utgångspunkt var ett befintligt kollektiv där folk flyttar in och andra ut. Startar du det själv, från scratch, med dina vänner är kanske toleransen en annan.
Och visst, vissa människor är umgängesnarkomaner och andra inte.
Jag skulle idag aldrig palla ett kollektiv eftersom jag är alldeles för intolerant när det kommer till just folk och deras inbitna vanor. Därför väljer jag, för min och omgivningens skull, att köpa en någorlunda stor gård i glesbygdsmarker.

/Valma

[Izmiljotina]

Alma - Hej, förvånande nog ringde faktiskt D. häromdagen, sådär några månader efter att han försvann utan ett ljud. Har ingen aning om vad som fick honom att göra det, men tydligen hade han fått med sig lite av mina kläder i brådskan och undrade om jag ville ha dem tillbaka. Tror knappast att jag kommer se röken av de kläderna, eller att han kommer betala någon räkning, men det är värt ett försök.
Jag flyttar nu i månadsskiftet till min lägenhet. Bitterljuv känsla.

Valma - Förmodligen har du rätt där, att det är smartare att starta med vänner som redan känner varandra såsom vi gjorde i mitt förra kollektiv. Nu har jag ju i alla fall testat båda sakerna.
Intolerans är förmodligen något jag själv har ganska gott om, så nästa gång ser jag mig om efter något mindre i glesbygden. =)

[sprithitler]

Hur går det med boende och liv idag då?

[Izmiljotina]

I dag bor jag, den äldsta katten, hunden, fiskarna och ett marsvin ensamma på 44 kvm en liten bit från Örebros centrum.

Första månaden var väldigt läskig i och med att jag kände mig allmänt folkskygg, men nu är jag väl så gott som återanpassad till samhället (hah!) och det fungerar riktigt bra. Bor med en liten skog precis bakom hyreshuset och parker i varenda snår. I går när jag gick ut med hunden såg jag ett rådjur och det vimlar av igelkottar överallt. Jag tycker om igelkottar.

Med andra ord trivs jag riktigt bra och det känns som om jag här kan planera lättare inför framtiden. Jag är för ung för att binda upp mig på en gård, så mycket har jag i alla fall förstått. Jag vill sluta mitt liv på landet, dock, och framleva merparten där.

Gården åker jag dessutom ut till med jämna mellanrum eftersom min mor och syster flyttat tillbaka dit.

[sprithitler]

Skönt att höra att det har löst sig för dig.
Ge inte upp drömmarna, men se till att du har en stark plan.

[Izmiljotina]

Jag ger aldrig upp några drömmar.

Planen så här långt: Bli vuxen. Finn liten gård. Bli kär i gården. Skaffa gården. Köp en Leonberger och döp den till Aslan. Bli gammal. Sticka mycket sittandes i gungstol. Dö lycklig.

Fast det kan ju bli lite ändringar på vägen.. =)