SKAPELSEN OCH MÄNNISKAN

Evolutionsläran
Enligt Darwins evolutionsteori så är det variation och urval, eller med ett ord naturlig selektion som skapat jordens mångfald av djur och växter. Variationen uppstår genom slumpvisa förändringar i arvsmassan, så kallade mutationer. De därvid uppkomna varianterna av organismen ifråga är antingen bättre eller sämre anpassade till den aktuella miljön, vilket i det första fallet leder till att mutanten får mer avkomma. Är anpassningen sämre blir avkomman däremot mindre än genomsnittet för organismen ifråga. Med andra ord så ökar den optimala genen sin frekvens inom beståndet i nästa generation.

Generationscykel
Hur snabbt kan då evolutionen byta ut en variant mot en annan? Det beror på hur lång generationscykeln är - dvs tiden från organismens födelse tills den själv får avkomma, och andelen avkomma som uppnår reproducerbar ålder. För möss är generationscykeln 19 veckor, för människa 20-30 år, och för bakterier kan det handla om 20 minuter. Hur ofta mutationer uppstår är en omtvistad fråga. Vissa säger att en mutation uppstår varje dag i en individs liv, andra uttrycker omfattningen som ett antal procent av det genetiska materialet.

Selektionstryck
Ett urval till förmån för muterade genuppsättningar förutsätter också ett visst selektionstryck som beror på att den rådande organismen inte är optimalt anpassad till sin miljö. Detta uppstår vanligtvis då miljöfaktorer ändras, till exempel tillgången på föda eller temperaturen. Under ett högt selektionstryck kan det vara rimligt anta att en gen kan slå ut en annan på 15 generationer.

Jorden och människan
Vår planet har funnits i över 4,5 miljarder år. Då liv antas ha uppstått för 3,5 miljarder år sedan bestod atmosfären huvudsakligen av vatten, metan, koloxid, koldioxid, kväve och svavelväte, och kan inte ha luktat särskilt gott - i själva verket skulle vi inte ens kunnat andas den blandningen. Ur denna ursoppa uppstod dock för 3000 miljoner år sedan blågröna alger, vilka direkt kunde utnyttja solljuset i sin metabolism (ämnesomsättning), och som biprodukt i denna fotosyntes bildade de syre. Under cirka 1 miljard år producerade de blågröna algerna i sin ensamhet så mycket syre att atmosfärens sammansättning kom att likna den vi har idag. I och med detta bildades ozonskiktet, vilket drastiskt minskade instrålningen av solens ultravioletta ljus och möjliggjorde liv ovanför vattenytan.

De tidigaste flercelliga djuren beräknas vara 700 miljoner år gamla medan fiskar uppstod för 500 miljoner år sedan, och de första amfibierna kröp upp på land 150 miljoner år senare. Vår egen familj primaterna har funnits i 70 miljoner år, apmänniskor som Australopithecus 5 miljoner år, och vi själva har funnits i 40.000 - 100.000 år, beroende på hur man räknar. Den franske paleontologen Yves Coppens menar att många av de egenskaper som är specifikt mänskliga, och som skiljer oss från andra apor, kan ha initierats av "elementens raseri" - den uttorkningsprocess som startade för omkring 2.2 miljoner år sedan. Andra arter som svindjur och antiloper ändrar sin föda och Homo habilis börjar breda ut sig. Den svåra miljön kan ha krävt reflektionsförmåga, starkare sociala mekanismer och språk för att arten skulle överleva. Coppens anser att redan habilis med sin uppfinningsrikedom och påhittighet omfattar det typiskt mänskliga - hon är tvåbent, allätare, social, finurlig och försiktig, medveten och pratsam.

Hennes större och tyngre efterföljare Homo erectus levde, i olika varianter, från 1.9 miljoner till 100.000 år sedan, och lärde sig bland annat tända och underhålla elden (sedan 1.4 miljoner år). Hon utvecklar under seklernas lopp ett stenverktyg med två eggar till att bli mindre och spetsigare, och kompletterar det med en växande arsenal av småverktyg - skrapor, borrar, mejslar och hyvlar. Den därpå följande Neanderthalmänniskan (Homo sapiens neanderthalensis), ibland som egen art H. neanderthalensis, var fullt utvecklad för 80 000 år sedan men mycket olik den moderna människan. Neanderthalmänniskan höll sig kvar i 50 000 år och ersattes gradvis av den nya underarten Homo sapiens sapiens (Sapiens betyder "den visa") som kom från Främre Orienten.

Regnskogens barn
De första människorna som kan hänföras till vår art verkar främst ha varit regnskogens söner och döttrar. De äldsta fossilen från Borneos regnskog är 50 000 år gamla och en ännu levande folkgrupp där, penanerna, kan med viss säkerhet härledas tillbaka till denna grupp. Vårt regnskogsarv kan spåras hos oss idag. Vi trivs bäst i temperaturen 27 grader (regnskogens "standardtemp") utan kläder, och vi kan lära oss klättra och simma hyfsat, något vi hade många chanser till i regskogens rikedom på träd och porlande vattendrag.

Människan är ursprungligen samlare och jägare, något vi också hade goda möjligheter till i regnskogens myller av ätliga frukter, nötter, rötter samt i dess rikedom på byten av varierande storlek, från fisk, grodor och sniglar, till fasaner, apor, vildsvin, tapirer och elefanter. Kanske till och med våra äldsta kända skrifter om Edens lustgård är våra vemodiga minnen av ett rikt regnskogsliv som gått i muntlig tradition?

Klipsk friidrottare
I djurvärlden är människan generalist - i motsats till specialist. Vi är bra "tiokampare" jämfört med de flesta djur. I varje enskild "elitgren", löpning, simning, längdhopp, höjdhopp, klättring, maraton, sprinter och grävning får vi spö av flera djurarter. Också i våra sinnesintryck är vi generalister, vi ser, hör och känner lukter hyfsat och kan känna kyla och värme, fukt och torka men blir åter slagna av "eliten" som falkar, kattdjur, hundar, skallerormar, slamandrar, fladdermöss och elektriska ålar. Även vår tarm är ett mellanting mellan kött- och växtätarens, vilket gör oss till halvdana allätare, en typisk generalistkaraktär. Vi är geniala medelmåttor, och tack vare vår förmåga till faktainsamling, faktabearbetning och allsidig fysisk aktivitet har vi i likhet med husmusen, brunråttan, gråsparven, grobladen och kackerlackan spridit oss över jorden.

Först till kvarn
Människans naturliga roll har ursprungligen varit nomadens. Vår föda har funnits i naturen och vi har tvingats följa efter vår föda vare sig den består av växter eller djur. Så spred sig människan sakta över jorden, genom födosök, men kanske också genom nyfikenhet och upptäckarglädje, på flykt undan aggressiva erövrande stammar av människor, eller genom att själva vara "resande i erövring". Under senaste istidens havsytesänkning för över tiotusen år sedan utnyttjades landbryggan över Berings sund. Som indianer koloniserade vi nordamerika och allra sist sydamerika

Nu var alla livsvänliga kontinenter invaderade av människor. Sedan har vi fortsatt att öka vår täthet överallt, erövra och upptäcka nya smärre beboeliga områden. Till slut började det bli ont om områden att lägga under sig. Tidigare hade vi bara behövt konkurrera med rovdjur och andra varelser. Nu mötte vi andra människor, varelser lika förslagna och intelligenta som vi.

Konkurrensen ökade. Skulle vi erövra med våld krävdes uppfinningsrikedom och list. Skulle vi samleva i fred krävdes avtal, samförstånd och politiker. Vi fick stater och riken med gränser, men även dessa uppfylls av människor och blir för trånga. Tendensen till våld och rädsla i syfte att erövra eller försvara återkommer, vi fick kapprustning. När befolkningstrycket ökar än mer kollapsar kapprustningen. Den är för resurskrävande när vi inte ens kan hålla oss mätta och varma.

Samhälle och kultur
Dagens människa var fullt utvecklad för åtminstone 40 000 år sedan, och det är alltså en missuppfattning att tro att stenålderns jägare på något vis skulle vara mindre utvecklade än vi själva. Vad som skiljer oss åt är istället kulturen, den samlade erfarenhet som förs vidare från generation till generation.

Modern arkeologi har under de senaste 20 åren gått mot en ekologisk inriktning, vilket givit en mera sammansatt bild av människans kulturutveckling än tidigare. Istället för att vilja se en linjär utveckling från mer primitiva och "sämre" samhällen och beteenden, till dagens avancerade och "högtstående", framstår en bild av en ytterligt anpassningsbar varelse som ändrat sitt levnadssätt efter de lokala förutsättningarna. Så har till exempel övergången från jägar- och samlarsamfund till bondeekonomier tidigare betraktats som ett avgörande steg framåt, men man tror idag att den bland annat orsakats av en förändring i ekologin, sannolikt en brist på näringsresurser till följd av höjda årsmedeltemperaturer.

Denna tanke får stöd av att jordbruk har introducerats ungefär samtidigt på många olika platser, först där sädesslag lämpliga för odling växte vilt och djurarter som passade att hålla som husdjur levde vilda (domesticering). I nuvarande Irak, Syrien och Palestina skedde redan 8-10 000 år f.kr. en domesticering av enkorn och emmervete, medan bruket i Skandinavien, där sädesslagens vilda motsvarigheter saknades, dröjde till 4200 år f.kr. I början drevs jordbruket som en bisyssla parallellt med nomadiska årsförflyttningar och utgjorde endast ett tillskott till det beprövade näringsfånget, och vi kan under långa tider finna jägar- och samlarsamfund som säsongsvis odlat på fasta platser. Jordbruket ökar mängden föda i förhållande till markytan, så att en viss yta alltså kan försörja flera individer. Det är däremot inte självklart att levnadsvillkoren förbättrades. Visserligen erbjuder förrådsekonomin trygghet, men denna är delvis falsk eftersom den hopsamlade skörden och slaktdjuren kan drabbas av sjukdomar och andra skador. Jordbruket var i sig mycket arbetskrävande, och höll bonden sysselsatt hela dagar, att jämföra med fångstsamhällenas betydligt kortare arbetstider.

Då man gjort sig beroende av ett fåtal näringskällor, jämfört med fångst- och samlarsamhällets enorma variation, blir bondesamfundet mycket känsligt för motgångar som missväxt och torka. Överbefolkning, undernäring och svält blir bondesamhällets ständiga följeslagare, och bofasthetens människokoncentration möjliggör epidemier av smittosamma sjukdomar och lockar till sig skadedjur. Varför bondesamfunden trots allt detta blev förhärskande är en avgörande fråga, eftersom de förebådar dagens samhällssystem.

I en vid zon längs ekvatorn tvingade sannolikt värmen fram en övergång genom att den ändrade ekologin gjorde människor och djur till konkurrenter om samma minskande vildföda. Bondelivets speciella förhållanden och krav kan i sig ha givit upphov till ett annat tankesätt, som via vandringar spreds till andra breddgrader. Det kan vara en förväntan om en bekvämare tillvaro som motiverade människor i exempelvis Skandinavien, där temperaturen ännu var behaglig, att övergå till jordbruk.

Man kan också spekulera i att ett växande kulturarv redan då skapade nya sociala behov. Fester och ceremonier av olika slag kan ha tagit allt större tid i anspråk och väckt behov av livsmedelsproduktion på en och samma plats. Man börjar i bondesamfundet finna annat än rena nyttoföremål - välarbetade och ornamentade redskap och smycken. Befriad från de långa nomadvandringarna kunde man också skaffa materiella ägodelar som hus och inredning, och omge sig med vackra föremål etc.

Gruppstorlek och social struktur
Ett typiskt fångstsamhälle under jägarstenåldern (10 000 - 4 200 år f.kr.) omfattade kanske något hundratal personer, vilka under jakt- och samlarsäsongen delats upp i 5-6 mindre grupper om 15-40 individer. Gruppstorleken utgjorde en god anpassning till områdets resurser, och troligen förekom någon form av barnbegränsning. Förutom den fruktbarhetshämning som långa amningstider på uppemot 4-5 år utgör så praktiserades kanske avhållsamhet, abort eller hög giftasålder. Sedvänjor och riter har också sållat bort individer under spädbarnsåldern, eller hindrat vissa att reproducera sig, i synnerhet under nödtider.

I och med bondesamhället ändras emellertid detta, och vi får en snabb befolkningstillväxt och så småningom en ny samhällsstruktur. Den ökande befolkningen kräver större resurser, vilket tvingar fram effektivare jordbruk med flera redskap och åtföljande hantverksspecialisering. Konkurrensen om resurserna leder också till en ökad aggressionsnivå, vilket visar sig i rester av försvarsanläggningar och befästa bosättningar från denna tidsperiod. Specialisering av samhällsfunktioner inbjuder till social uppdelning (differentiering) och större byggföretag kräver samordning och samfällda samhällsinsatser. Samhällsapparaten växte och organiserades i hövdingadömen.

Människan och framtiden
Jorden beräknas kunna föda 10 miljoner människor levande med naturfolkens standard. Enligt motsvarande beräkningar skulle Sverige kunna livnära 10. 000 människor. Jordens folkmängd har uppskattats till 5 miljoner vid senaste istidens slut för tiotusen år sedan och siffran 10 miljoner överskreds redan långt innan någon modern tideräkning börjat.

Den första befolkningshöjande faktorn var jordbruket som från istidens slut fram till 1750 hade givit jorden sin första miljard. Den andra faktorn var industrialismen som började accelerera folkökningstakten vid mitten av 1700-talet och som redan efter andra världskriget hade fördubblat jordens folkmängd. Med ökande takt i folkökningen blir fördubblingstiden allt kortare; år 1650-1750 var den 250 år, år 1930-1950 var den 70 år och idag är den 40 år. Detta kan naturligtvis inte fortgå för evigt, men prognoser talar om över 6 miljarder människor redan år 2000 och upp till 8 miljarder är 2010.

Världens befolkning växer nu med 90 miljoner om året, varav 80 miljoner i tredje världen. Idag utgör västländerna 30% av världsbefolkningen, men enligt prognoserna endast 15% år 2020. Västländernas andel av världsbefolkningen förbrukar idag cirka 80% av världens resurser. Det låsta läget mellan överbefolkning och hög standard bekräftades på miljökonferensen i Rio (1992) genom att det knappt diskuterades! Regeringar skyggar för att diskutera dessa frågor, för att de har så liten makt och/eller vilja att påverka skeendet.

Mycket av u-landsbiståndet idag förutsätter en miljöförstörande högteknologi i västländerna (och spridning av samma teknologi i u-länderna). En evetuell ökning av hela världsbefolkningens materiella levnadsstandard skulle ännu hastigare än nu driva miljön till en ekologisk kollaps och ännu snabbare tömma lagerresurserna.

Den utan jämförelse största befolkningsökande effekten nås genom att nedbringa spädbarnsdödligheten i länder med höga födelsetal, följt av ökad livslängd hos den vuxna befolkningen. Detta uppnås med hjälp av modern läkarvetenskap och kommunikationsteknik uppbackad av högteknologi och billig energi. Bekämpning av epidemier och smittor har också betydelse för befolkningsstatistiken, medan även större krig endast ger en blygsam påverkan. Överbefolkade regioner är främst kuster, floddalar och flodmynningar och inte bara i tropikerna. Av världens 15 mest tättbefolkade länder kommer 6 länder i Europa på platserna 1 (Monaco); 3 (Malta); 7 (Holland); 8 (Belgien); 11 Västtyskland och 13 (Storbritannien).

Det finns två motsatta läger i befolkningsfrågan:
I det ena ser man befolkningsökningen som enbart illavarslande och tärande, medan man i det andra lägret hoppas på något som kallas "befolkningsövergång" (demografisk transition). Detta innebär att när folk får det så bra att de slipper kämpa för att överleva så skaffar de mindre barnkullar och folkökningen minskar spontant. Kritikerna pekar på att detta i verkligheten endast inträffat en gång på en plats, i Europa på 1900-talet, genom flera gynnsamt verkande faktorer. och att det är låg sannolikhet att det skulle upprepas annorstädes.

Redan nu tycks delar av den ekologiska väven förstöras i delar av Europa, Asien, Afrika och Sydamerika. Av människan framkallade naturkatastrofer och deras följder som farsoter, svält och konflikter tenderar att öka. Det allvarligaste är uppkomsten av ekologiska katastrofområden där själva livsväven rämnar och inte ger överlevnadsmöjligheter för vare sig växter, djur eller människa.

Framtiden en utmaning
Människosläktet står inför väldiga moraliska, praktiska och ekologiska problem. Den samlade ekologiska kunskapen har kastat mycket ljus över människans förutvarande och nuvarande liv i samspel med jordens övriga livsformer. Tillämpad ekologi kan ge perspektiv på människans framfart på jorden. Kanske är människans enda chans till uthållig utveckling att under lupp granska sin egen roll och funktion i ekosystemet Jorden. Det finns inte längre någonstans att fly, och inget nytt att erövra. Jorden är rund och våra steg leder tillbaka till startpunkten. Kvar har vi bara den natur som alltid fött oss. Slutligen står vi där med den enda biologiska resurs vi haft under miljoner år i denna natur: en hjärna som vi anser stå i en klass för sig med avseende på problemlösning i överlevandets tjänst. Nu är det upp till oss att visa om den håller måttet!

Guy Madison
Torbjörn Peterson

Kommentera gärna artikeln