STADEN

Idag bor cirka 40 % av jordens befolkning i städer (80 procent av Sveriges befolkning i tätorter), och urbaniseringen ökar i hela världen. Dessa 2,5 miljarder människor lever i ökande misär i en miljö som är en varningssignal om en kommande ekologisk kollaps. En stad är ett svart hål som slukar resurser, material och energi från en produktiv omgivning och omvandlar dem till giftigt avfall.

Staden en parasit
Staden spelar den ekologiska rollen av parasit. Den är stationär och hjälplös på egen hand. Det kan ifrågasättas om en stad ens är ett ekosystem, eftersom det i ett ekosystem måste råda en balans mellan produktion och konsumtion. I en stad uträttas inget i ekologisk mening produktivt arbete. Inte i någon stad finns tillräckliga odlingsytor ens för dem som vill odla, än mindre för alla stadens hushåll. Djurhållning (utom hundar och katter) är i stort sett förbjuden.

Staden som fenomen kan i flera avseenden liknas vid definitionen på cancer:

* Tillväxten sker inte längre i ett skikt, i samspel men omgivningen, utan skikten växer till i lager på lager mot en ökad höjdtillväxt.

* Tillväxtområdet har inga egna energiförsörjningsystem utan stjäl denna energi från den friska omgivningen.

* Processerna syftar till att massföröka sig själv, med slutlig undergång för den friska omgivningen och försörjningsunderlaget kollapsar.

* Processerna alstrar ämnen som är giftiga för den friska omgivningen.

Staden så som vi känner den är essensen av fysisk och mental sårbarhet och är en ekologiskt tärande, nedbrytande och kostsam företeelse. De komplicerade system som får en stad att fungera bygger på avancerad teknik som måste fungera utan störningar. Det krävs också att energiinflödet är onaturligt konstant över dygnet jämfört med naturliga energiflöden. Vid tekniska fel eller energiavbrott uppstår kaos, ofta med allvarliga följder bara efter några timmar. Ännu värre efter några dagar, då utslagning av vatten- och livsmedelsförsörjning, kommunikationer, sjukvård, avloppsrening och renhållning skapat akuta situationer.

Omgivningen utarmas
Städer kan inte växa ohämmat utan att andra områden utarmas. Landsbygden blir glesbygd och dör. Produkter från en biologiskt produktiv landsbygd måste transporteras till var och en i staden, samtidigt som landsbygden utarmas på verksamheter, social och kulturell service.

Skapad ordning
När man samlar ihop människor som levt utspritt på större ytor och koncentrerar dem i en stad har man skapat en tillkämpad ordning. Ju längre driven ordning desto mer onaturligt och därmed sårbart resultat. Alltmer resurser måste sättas in för att upprätthålla ordningen, vilken annars alltid spontant rasar ihop. Stadens bestånd blir beroende av ett system av transportleder, kablar, rörledningar osv och människor som sköter den. Systemet är material- och energikrävande och går resursmässigt med förlust. Men eftersom priset för degradering av material och energi inte tas med i ekonomiska kalkyler räknas detta inte in.

Den stora stadens tillväxt betyder också att den mänskliga miljön ännu mer fjärmar sig från den som människan är biologisk anpassad till. Klyftan mellan vår biologiska natur och vår livsmiljö ökar. Det är inte förvånande att sociala störningar av olika slag tillväxer samtidigt med stadens tillväxt.

Torbjörn Peterson

Kommentera gärna artikeln