Våra små vänner/naturens väsen/gårdstomten

[Snickarn]

Ebbe Schön har skrivit mååånga böcker om detta ämne. Rekommenderar allt han skrivit varmt

[anders50]

Jag bor långt ut i skogen, jagar i skogen, har jobbat i skogen sedan jag slutade skolan och har alltid haft bra kontakt med småfolket som jag kallar dem.
Trots att jag, som många tycker, har förstört mycket genom skogsavverkningar så har det aldrig blivit nån konflikt med de små. Visar man bara lite hänsyn och pratar med dem så förstår de det som görs i skogen.
Man behöver inte stå och prata rakt ut i luften med dem utan många gånger känner man bara att de är i närheten och då sker samtalet med tanken. Svar och hjälp får man oftast samma väg tillbaks.
Här hemma på gården håller de till runt/under/i de stora gamla ask-träden och det händer att man kan få se en skymt av dem ibland.
Och jag är säker på att jag inte hade levt idag om jag inte hade fått hjälp av de små en dag för snart 2 år sedan att ta mig från jobbet skogen till läkare då jag fick hjärtproblem.
Sedan finns även mylingarna, de får man se upp med så att man ger dem det svar som passar, oftast ger man dem sitt namn och då försvinner de.
Skogsfrun får man också se upp med! Alla vackra damer man möter i skogen är inte vad de ser ut till att vara!
Sen har vi ju de mänskliga "vännerna från andra sidan" som hälsar på oss.Det finns även sådana här på gården, en inne i huset och två ute i uthusen. Men det är kanske en annan historia!

[Hagmarken]

I norra delen av landet finns vittra som är vitklädda (alt rödklädda). De tar, åtminstone förr, kor från människor och gör dem till sina. Vittra bor i skogen och nåde den som kommer i deras väg och inte förstår vad slags väsen de hade kontakt med. Precis som Snickarn säger har Ebbe Schön skrivit mycket bra om bondesamhällets väsen. Varför ska man inte tro på besjälad natur?

Här en "klassresenärs" berättelse: http://morfarshus.blogspot.com/2009/07/dimmor-och-dans.html

[Nena]

Underbart att höra allt detta. Granntanten i gården bredvid berättade mycket om vad som hänt i trakten. Bland annat hade hon sett Karl den 12:es armé som barn tillsammans med sin far och bror en natt vid kräftfisket (detta är i Dalsland). Vi har en gengångare som går på vägen utanför och ännu en inne i skogen, en pojke blev kittlad tills han dog.

Själv har jag hört mansröster utanför vårt hus tidigt en morgon, det var nysnö och när jag kom ut när det ljusnat så fanns där inga spår...

Om det finns ngt övernaturligt eller inte, det bryr jag mig inte om, jag älskar alla gamla sagor och historier och allt vad vår fantasi kan skapa. Fast den där rödögda tvåbenta varelsen för många år sedan ute i skogen, den är oförklarlig - för vi var flera som såg den. Ett troll?

[skiesabove]

Har haft ynnesten att få se älvorna dansa i kvällsdimman...

[Ekorre]

Mycket intressant!

Jag bor långt ut i skogen, jagar i skogen, har jobbat i skogen sedan jag slutade skolan och har alltid haft bra kontakt med småfolket som jag kallar dem.
Trots att jag, som många tycker, har förstört mycket genom skogsavverkningar så har det aldrig blivit nån konflikt med de små. Visar man bara lite hänsyn och pratar med dem så förstår de det som görs i skogen.

Sen har vi ju de mänskliga "vännerna från andra sidan" som hälsar på oss.Det finns även sådana här på gården, en inne i huset och två ute i uthusen. Men det är kanske en annan historia!

Anders50: Hur fungerar kommunikationen mellan dig och dom. Handlar det om att du berättar för dem hur det ligger till, eller frågar du ibland även om lov? Har det hänt att du har ställt in någon avverkning efter att du känt deras missnöje? Jag håller med dig om att det hela handlar till stor del om respekt och hänsyn. Vad är mylingen för en? och vännerna från andra sidan, berätta!

Har haft ynnesten att få se älvorna dansa i kvällsdimman...

Det där vill jag gärna höra mer om! och det här :

Bland annat hade hon sett Karl den 12:es armé som barn tillsammans med sin far och bror en natt vid kräftfisket (detta är i Dalsland).

Hagmarken! vilken vacker sida MORFARS HUS! berätta mer om Vittran!
/ekorre

[anders50]

Mycket intressant!
 

Anders50: Hur fungerar kommunikationen mellan dig och dom. Handlar det om att du berättar för dem hur det ligger till, eller frågar du ibland även om lov? Har det hänt att du har ställt in någon avverkning efter att du känt deras missnöje? Jag håller med dig om att det hela handlar till stor del om respekt och hänsyn. Vad är mylingen för en? och vännerna från andra sidan, berätta!

Man måste ha begåvats med förmågan att se och känna av dessa väsen. Hur kommunikationen går till har jag ingen mer förklaring till annat än att det sker genom någon sorts tankeöverföring. Och följer jag budskapen så får jag hjälp att göra mitt på det bästa sättet. Allt kan inte skyllas på turen, saker har hänt som måste ha fått någon sorts hjälp från någonstans.

En myling är ett nyfött odöpt barn som dödats och begravts i skogen av sin moder för att dölja en graviditet.

Vännerna från andra sidan är två barn 5-7 år som håller till i och utanför en av de gamla uthusen här. De syns ibland som grå dimfigurer och jag tror att de mår bra och leker mycket.

Inne i huset finns en tant som numera är ett trevligt sällskap och som bara hittar på en del roliga hyss. Hon har uppfört sig efter hur de boende här har varit och det finns berättelser om hur hon varit när hon inte gillat de som bott här. Då mitt ex flyttade in blev hon inte glad och då hände det en del, men vi förstod att hon kände sig hotad att inte få stanna kvar så efter ett samtal med henne så blev det lugnt som förut. Hon vill vara kvar här på "sin" gård. Hon syns aldrig, bara märks, djuren däremot märker henne jätteväl, och den förra hunden var hennes kelgris.

Jag tror mig genom efterforskningar veta vilka barnen och tanten är och vad som hände dem i deras liv.

[Gronavagen]

Hon syns aldrig, bara märks, djuren däremot märker henne jätteväl, och den förra hunden var hennes kelgris.

Jag tror mig genom efterforskningar veta vilka barnen och tanten är och vad som hände dem i deras liv.

Det där var ju jätteintressant! Berätta mer! Hur visade hon att hunden var hennes kelgris?

[anders50]

Det där var ju jätteintressant! Berätta mer! Hur visade hon att hunden var hennes kelgris?

Föreställ dig hur en hund beter sig mot en människa den inte träffat på ett tag, men det är bara det att du ser ingen människa, och det syntes på hunden att han tyckte om henne. Ibland inbillade vi oss att det syntes som om någon smekte honom på pälsen. Den hunden var grå till färgen.
Den nuvarande är svart. Han stiger bara upp, nosar lite upp och ned som hundar gör på folk, sen går han och lägger sig igen, och ibland ser man bara att han reagerar på att han märkt något. Har man haft hundar hela livet så kan man alla deras uttryck och vet vad de betyder. Och det är varghundar jag har så det märks när de rör på sig! 

[Gronavagen]

Gud så fint! Så den hunden finns inte mer? Kanske dom är tillsammans nu?

När jag tänker på det, står ju alltid min yngsta hund och skäller rakt ut bak på tomten (inget aggressivt eller så, mer ett markeringsskall). Kanske han skäller på min gengångare?

[anders50]

Gud så fint! Så den hunden finns inte mer? Kanske dom är tillsammans nu?

När jag tänker på det, står ju alltid min yngsta hund och skäller rakt ut bak på tomten (inget aggressivt eller så, mer ett markeringsskall). Kanske han skäller på min gengångare?

Vem vet...hundar är mottagliga djur.
Vem har du hos dig?

[Gronavagen]

Skrev om det tidigare i tråden.

Jag har en man som slår igen dörren på "sitt" hus, sen passerar han förbi mitt köksfönster på sin väg ner för berget.

Hittade golvet till detta hus efter att jag sett honom massvis med gånger. Golvet är "klinkers" bränt av hästskit(så det finns lite halmrester) och lera. Så en ungefärlig datering är vikingatid/medeltid. Huset har sen brunnit ner.

Tyvärr hinner jag bara se halva överkroppen på honom, så kan inte beskriva klädseln, men han är ljus och gänglig.

Är inte det minsta rädd för honom.

[Ekorre]

Vilka fina erfarenheter ni delar med er av! Tack Anders! Innan du preciserade att du är begåvad med förmågan att se, tänkte jag att din livsstil (nära naturen) kanske gett dig den möjligheten, men nu förstår jag bättre. Vännerna från andra sidan låter underbara!

Och du Grönavågen: klinkers av hästskit...! jag skrattade en lång stund
//ekorre

[Siri-Piri]

När jag är ute i skogen (och det är ofta) har jag för det mesta sällskap av några små grå figurer. De håller sig längst ut i synfältet, så jag ser dem aldrig tydligt. Känslan jag får är att de vaktar mig, alltså på ett omhändertagande sätt. Om jag inte varit till skogs på länge är de glada att se mig igen

Eftersom jag var rädd för att bli inspärrad om jag berättade detta för nån så höll jag tyst länge om det. Sen råkade jag nämna för min far (som också är skogsmänniska) att jag aldrig var ensam i skogen, och då berättade han att de umgås med honom också!

När jag sköt min första älg sa min far åt mig att jag ALLTID ska tacka hövligt och "sända iväg djurets själ" när jag skjuter ett djur, då ser de till att jag får jaktlycka. Och det har jag haft...

[anders50]

Siri-Piri.
Intressant att du också ser de små längst ut i synfältet, det är ju där ute runt omkring oss de är för att hålla koll på oss, mycket sällan man ser dem riktigt tydligt. Men mest tycker jag att de märks på nåt märkligt sätt som inte är lätt att förklara.
Och visst ska man tacka för det man tar i naturen, särskilt när man släcker ett djurs liv.
Och som du säger...jaktlycka är inget som kommer gratis, den förtjänar man.

[Siri-Piri]

Jag tycker även att det är intressant och fascinerande att det finns speciella "ställen" i skogen. Om jag passerar ett specifikt ställe så viker sig alltid benen på mig och jag blir helt orkeslös. Blir väldigt "låg" i humöret och nästan sorgsen. Ett annat ställe påverkar mig tvärtom, och om jag är sjuk brukar jag gå dit och vara där en stund och blir genast bättre. En gång hade jag haft bihåleinflammation länge och när jag gick dit läkte den ut i en svep. Har aldrig snytit ut så mycket och så läskiga saker som då  Tyvärr ligger det stället låååångt bort från allt, så det är inte ofta jag släpar mig dit om jag mår dåligt.

En annan sak som jag tänkt på är att man kan känna att en plats i skogen är gammal, att människor har levt där eller använt den till nått även om man inte ser ett spår av det.

Skogen är rik, på många sätt!

[Nina W]

Det finns ett gammalt torpställe i skogen ovanför gården där jag hyr in hästen. Torpet är rivet och grunden övervuxen med hallon. En nästan ihoprasad lada står kvar, det är enda byggnaden. På åkrarna växer ungskog. Men det är så stilla och fridfullt där uppe på något sätt än fast det inte längre är vackert. Förklara det den som kan.

Små naturväsen tror jag kan få vara ifred, verkar inte som om dom är onda. Men jag har vid ett par tillfällen tidigare berättat om hur otrevligt det var då det spökade på min exmans torp. Den där inkräktaren fick skickas iväg dit därifrån han kom i Guds namn med hjälp av en präst. (Som i sin tur tog hjälp av en pastor som han kände.) Det gick bra, sedan dess har dörrar som stängts fått förbli stängda o s v och mitt ex har inte hört några oljud heller.

[Menlös]

Elin Wägner (författarinnan till boken Väckarklocka 1941) som spenderade sina somrar i småland skriver någonstans att ordet "vard/vård" har med människans dubbeljag att göra, och därav ordet vårdträd. Alltså inte ett träd som man vårdar, utan ett träd där vården/andejaget bor. Min mormor pratade en del om sitt vårdträd, men hon ville aldrig precisera vad saker egentligen hade för innebörd. Det var nog ändå lite tabu att prata om sånt. 

Härlig och intressant tråd! Särskilt fastnade jag för ovanstående citat om vårdträd. Vilken fin tanke! Jag har aldrig hört detta förut.

själv har jag aldrig träffat något övernaturligt väsen (som jag märkt allstå). Däremot har jag ibland en ruggig intuition, på gränsen till föraningar. Jag kan också vara otroligt känslig för platser. Många gånger får jag positiva upplevelser av olika platser, men ibland är de negativa. Det har hänt att jag fått så starka negativa upplevelser av platser att det gränsat till panik. Den värsta upplevelsen i den vägen hade jag för många år sedan i närheten av kalkbrotten på norra Gotland. Jag är inte rädd för ödsliga platser och har fjällvandrat ensam och njutit av det. Jag vet inte vad det var frågan om där på norra Gotland. så fort jag kom därifrån gick ångesten över.

[lavandula]

Vilka intressanta berättelser!

Det där med flätor i hästarnas man hade jag inte hört förut, men jag har funderat mycket på hur ett av mina ston bär sej åt för att få så fina flätor

De små grå i skogen känner jag däremot till, de brukar följa även mej på mina turer i skog och mark. Jag har inte sett dem, men har alltid haft en känsla av att ha sällskap, och som ni säger, man anar dem i ögonvrån..  Aldrig att man känner sej ensam, eller för den delen vilsen. Jag kan tappa bort mej helt i en stad, men knappast i skogen. Fast det kan ju förståss bero på andra saker också...

En vinternatt för ett par år sedan väcktes jag av något eller någon, och fick en stark känsla av att något var fel ute hos djuren.  Först förökte jag somna om, mörkret, snön och kylan inbjöd inte direkt till att gå ut, men det gick inte att släppa tanken, så till sist klädde jag på mej och gick ut. Där på lagårdsgången stod unghästen och tittade på mej, hon hade brutit sej ur sin box, inte vet jag hur det gått till, men hon var helt lugn och inte alls skadad. Unghästar kan ju vara nog så påhittiga så vem vet vad hon kunnat hitta på där i sin ensamhet innan morgonen. Jag kan inte riktigt förklara vad det var men jag är väldigt glad att jag tog känslan på allvar!

Jag har ett favoritställe som jag brukar gå till, nere vid sjön.  Där är en sån fridfullhet och på nåt vis en känsla av att befinna sej långt bort från vår moderna värld. I somras fick jag reda på att där finns en lämning från en stenåldersbosättning.

[Zebulon]

Kul att läsa om andras upplevelser av alla naturens väsen! Väldigt vackra beskrivningar också.

Tyvärr är det svårt för mig som alltid bott i bostadsområde/stan att känna närhet till skogens väsen men såfort jag kommer ut på landet så kan man "känna" deras närhet. Jag minns när mina gamla släktingar (som växte upp på vårt lantställe) berättade om Skogsrået, vättarna och tomtarna. På julen skulle man naturligtvis sätta ut gröt åt hustomten.

Tyvärr var jag ganska liten när jag hörde alla berättelser och kommer inte ihåg så särskilt mycket, och nu är ju släktingarna döda..

Jag hoppas att jag får uppleva alla naturväsens närhet när jag väl köper mitt hus/min gård på landet framöver.