Min mamma hade en skrattduva när hon var ung inne. Tror hon hade ett eget rum att flyga i, och en bur såklart. Hon var väldigt social och kuttrade och hade sig berättar hon (mamma). När hon kom hem kom och glad och flög emot henne. Men så kom problemet... Att duvor dunar väldigt mycket och bajsar, och mamma klarade inte av det/tålde in/allergisk så hon fick ge bort sin lilla duva.
Hon tänkte att hon skulle få det bra på det nya stället med en pojkvän och allt istället för att vara helt själv emellanåt.
Tydligen inte... Mamma kom en dag för att hälsa på sin duva som satt nere i en källare ihop med den andra duvan i en liten bur. Hon såg väldigt depremerad och ledsen ut...
Mamma gick fram till buren och sa hennes namn (kommer inte ihåg vad duvan hette), duvan blängde på henne... Så sträckte mamma fram handen till henne och... Då hackade duvan ilsket efter henne... Som att hon sa åt henne att försvinna, svikare som hon var som lämnat henne på detta ställe.
Mamma grät och kände skuld på vägen hem över duvan och kände flera gånger att, jag vill ta tillbaka henne! Men hon gjorde det aldrig och inte alltför långt efter hon var och hälsade på duvan och såg hur hon vantrivdes så fick hon höra att duvan dött...
Och då blev ju inte skuldkänslorna bättre precis. :/
Ja, en sorglig liten historia om mamma och hennes duva.
Sedan så hade min pojkvän en duva också inomhus i bur (och fick komma ut emellanåt och flyga). Hon blev 16 år gammal, mot slutet orkade hon inte flyga längre men kuttrade på och var glad enda in till slutet. Istället för att fladdra omkring när hon fick komma ut ur buren så kunde man ju knata omkring på golvet... Kommer ihåg när jag var där en gång och duvan var lös och hennes man höll på att trampa på henne... "AAAAKTA DUVAAAN!!!"... X_x'' Hon syntes inte så bra med sin gråaktiga fjäderdräkt emot vardagsrummets matta.
