http://www.sjv.se/amnesomraden/djurveterinar/djurmarkningcdbochovrigadjurregister/djurmarkningsregler/markningavsvin.4.7502f61001ea08a0c7fff41687.htmlSaxat från Jordbruksverkets hemsida:
"Märkning av svin födda den 1 januari 1995 eller senare
som är kvar på sin födelseplats
Svin som är födda den 1 januari 1995 eller senare och som är kvar på sin födelseplats ska märkas med födelseplatsens SE-nummer innan de lämnar denna.
som inte är kvar på sin födelseplats
Svin som är födda den 1 januari 1995 eller senare och som inte är kvar på sin födelseplats ska märkas med födelseplatsens SE-nummer. Märkningen ska vara utförd med tatuering eller godkänd öronbricka. "
Vad jag kan se så ska grisar märkas med en (inte två) bricka i örat, om de ska lämna sin födelseplats. Oavsett om de åker iväg till slakt eller om de flyttar till en annan gård.
Alla grisar ska registreras i "Grisregistret", detta för att kunna spåra och hindra smittspridning. Oavsett om du har en minigris i lägenheten eller grisfarm.
Ska du föda upp grisar blir du en "produktionsplats" och måste då anmäla detta till Jordbruksverket. Du får då ett SE-nr och blir satt på kartan. Detta produktionsplatsnr är vad dina grisar ev kommer att ha i örat.
Om du föder upp Linderödsvin och avser söka stöd för lantraser måste grisarna även vara individmärkta. Dvs förutom produktionsplatsnummret ska de ha ett individuellt nr på brickan i örat, och då räcker det inte med ett litet runt märke, utan det blir den stora "flaggan" (plastblafforna!), tyvärr.
Vi har tidigare använt de små runda brickorna som inte sticker ut från örat, och inte syns så mycket med lera på, men om man vill möjliggöra för grisköparen att söka stöd så måste man välja plastblaffan...
Våra grisar har inte försökt tugga på de små brickorna. Men jag vet att grisar som lever ett stressigt liv, biter av både svansar och öron på varandra. Och visst även harmoniska grisar smakar på allt.
Vi bor i Stockholm, och har vid två tillfällen anlitat gårdslaktare (som jobbar med nödslakt i vanliga fall). De är vana och har all utrustning med sig. Grisarna står och käkar och märker knappt något.
Håller med Ronny att det bästa är att de inte måste åka någonstans.
Våra första grisar åkte till en gård som har eget slakteri, vilket kändes näst bäst. Men det är ett trauma att plötsligt tvingas in i en transport och hållas fast och åka bil, och komma till främmande ställe osv.
Hör dig för om slakten innan du skaffar grisarna!
Planera innan, så blir allt enklare och bättre!
Mvh! / Alba