I 14 dagar var vi övertygade om att just IDAG var det dags. Vi satt/tittade i smyg/kollade,kollade,kollade. Alla tecken på att hon skulle föla (genast

)fanns ju där.
Så en kväll var hon sig lite mer lik sig själv. Inte så flämtig/svettig/rastlös, så den natten kunde vi ialla fall sova lugnt. Trodde vi

. Nästa morgon stod han där, Balder

, i hagen jämte sin mamma. Så fin, så ny (och vi så lurade

på att inte få "vara med").