Då är alltså enda syftet med jordningen att fungera som potentialutjämning/åskskydd/hindra statiska uppladdningar.
Behovet av att jorda växelriktaren är i praktiken inte särskilt stort, det skulle möjligen vara att skydda mot spänningssättning i händelse av s k dubbelt jordfel (dvs att ena polen på 230 V-sidan har fått kortslutning inne i växelriktaren till dess hölje eller 12 V -sidan, samtidigt som den andra 230 V-polen får jordslutning, eventuellt via en människa, utanför växelriktaren.
I praktiken antar jag att du bara kommer att driva klass II -utrustning (alltså med förstärkt/dubbel isolering, märkt med dubbelkvadrat på typskylten) via växelriktaren, och sådan utrustning varken kan eller får skyddsjordas så då spelar det ingen roll om växelriktaren är jordad heller.
I och med det ovanstående så behöver man ju inte ställa några särskilt stora krav på jordtagsresistans i detta fall. Eftersom det är åskskydd som nog är det främsta motivet för jordningen, bör man tillämpa "åskledarprinciper" på jordtaget, dvs att det är mer viktigt att få en så kort och rak ledare som möjligt från den detalj som är mest utsatt för åsknedslag (förmodligen solcellen) till jordtaget, än att jordtaget är så bra som möjligt. Jag förmodar att solcellens minus är direkt hopkopplad med batteriets minus? I så fall är det den punkten som bör förbindas med jord (samt med metallföremål i närheten, som t ex plåttak eller fästen för solcellen). Kort och rak kabel till ett lämpligt jordspett. T ex 20 mm varmgalvat vinkeljärn som slås ner ca 1 m djupt på första bästa ställe. Om det finns något metallrör för t ex vatten eller avlopp till huset, så går det säkert bra att använda som jordtag.