Varför odlar man spannmål på ett par hundra kvadratmeter? Det måste ju vara billigare att köpa säd/korn eller vad man nu sår. Vad kan det bli på 200 m2, 70 kilo korn?
Tja ... bra fråga kanske. Här är några försök till svar.
1. Man tycker det är kul.
2. Man har testat att gå från ax till limpa och vill gå ett steg längre: från utsädeskorn till limpa.
3. Man har komplex för dom riktiga bonnarna och vill försöka vara likadan. Fast man har inte råd...
4. Det är en bra omväxlingsgröda i grönsakslandet.
5. Man gillar gamla udda sädesslag, eller variationen av olika sädesslag, och vill ha dem växande hemmavid.
6. Man har en historisk ådra. Människor har ju odlat säd och levt av den så länge.
7. Man tänker att om det blir kris så är det bra att kunna vara självförsörjande på säd. Då ska man förstås också kunna tröska, rensa, mala o.s.v.
8. Man har tycker att det smakar bättre.
9. Man vill ha en särskilt sort för att den smakar bättre eller ligger bättre i magen. Modernt vete är inget vidare att koka och äta som helsäd t.ex. Inte ens spelt är något vidare. Men tvåkorn/emmer och ännu hellre enkorn, det är grejor det. Tvåkorn finns ju att köpa ibland, och ibland kan man t.o.m. få tag på enkorn, men det är sällan. Så man kanske hellre odlar det själv. Sen ska man ju bara kunna skala också. OCh då kommer man över på nästa punkt:
10. Man gillar utmaningar.
Tja, det var några förslag i alla fall.
