Jaadå. Jag har nog sett det mesta i skadeväg.
Måste berätta om mitt "hjärta"

Han var med om en olycka i ett travlopp, trampade i en annans vagn, han körde snävt på min häst och hade en gammal sulky som tyvärr går att fastna i hjulet. Nya modeller går det inte.
Han släpade efter skenande hästen i 200 m. med ena framfoten fast. Vi fick klippa loss han.
Första dagarna var han fruktansvärt mörbultad, vi hade equiterapeut som behandlade honom med alla medel och han började sakteligen återgå till det normala. Förutom gaffelbandet H.F.
Laser är väldigt effektivt så vi behandade honom en gång i vecka + sedvanliga kylning + backontrack bandage och allt verkade funka!
Han kunde komma tillbaka till träning och han vann lopp före midsommar! (Skadan intäffade i mars)
Jag var så lycklig.. tårarna sprutade och jag tror att även gubben (som körde) inte var helt torrögdt när han segerdefilerade..
Men.. sedan svullnade benet igen.. Några vändor till olika kliniker och fakta framstod, han hade fått urkalkning. Då sapelar det ingen roll hur bra gaffelbandet är om det lossnar från kotsenbenet..
Jaha, nu var vi i ruta -1.
Fortsatte med eq.t. behandling, det hade vi gjort till och från hela tiden.. Mera vila och sjukgymnastik..
Vi fick hjälp av Kajsa Bergqvist läkare med en behandling som läkte hennes hälsena! Han genomgick flera behandlingar oich kunde åter börja träna! Snart var vi startklara och han kvalade utan problem och vi gav oss på comebacken.. Nu bräckte han igen.. O nu visste vi att det var kört.. Jag grinade i floder och gubben ordnade med slakt..
Vi hade inte sparat på krutet med att få honom frisk, vi hade tagit varenda halmstrå och varenda sorts behandling som bara gick att hitta!
Han var inte min häst, han var min son! En sån häst som ,man läser om i min häst. Om han låg i sin box och jag gick in till honom så la han sitt huvud i mitt knä och knölade ner mig brevid honom...

Han var en mycket speciell varelse och hade en kapacitet till tävlingshäst som hade räckt hur långt som helst.
Nu undrar alla varför vi fortsatte att träna och inte sparade honom som gosehäst..

Han hade inte klarat det. han var världens olyckligaste när han inte fick träna. Det var djurplågeri. Han ansåg att jag vanvårdade honom när han fick stå i sin hage o gnägga när andra tränade. Han blev deppig och odlade hemsk päls och tappade matlusten. Så fort han fick träna igen blev han blank som en spegel och sitt gamla busiga jag. Nej, det hade aldrig gått.
Dessutom urkalkning gick aldrig tillbaka, han hade kunnat bryta benet helt bara av att gå i hagen.
Så jag gläds med dig Millan.

Vilken lyckans ost du är som "får tillbaka" din häst
