När det gäller samernas byggsätt så har de, vad jag förstår, i stort sett bara använt tältkåtor under flyttningar medan de byggde torv- eller timmerkåtor på de ställen där man stannade kvar längre perioder.
Tältkåtans stora fördel, förutom att den är flyttbar, är att det går att få ett drägligt klimat i den redan första natten sedan man har kommit på plats och rest den.
En genomsur torvkåta som har stått oeldad flera månader är däremot inte alls rolig de första nätterna eller kanske t o m första veckan - kallt, fuktigt, rökigt osv, men när den väl är inbodd så håller den sig varm.
Stor fördel med torvkåtan är att den är mer oväderstålig - det är ingen risk att den blåser omkull ens i de värsta stormar.
Om man bygger torv- eller timmerkåta beror på de lokala förhållandena. Nere i grov barrskog bygger man timmerkåtor, på fjället där det finns gott om torv men enda tillgängliga virket är vide och spinkiga björkar bygger man istället torvkåtor.
Under 1900-talet har man försökt sig på att ersätta den traditionella nävern som tätskikt i torv- och timmerkåtor med t ex vindskyddspapp, byggplast eller presenningar, men det har visat sig totalt misslyckat.
Mer lyckade moderniseringar av torvkåtor är däremot att ersätta den öppna eldstaden med en kamin eller järnspis, att gräva ner ett tilluftrör i marken till eldstaden, samt att sätta in en "riktig" vertikal dörr istället för den gamla lutande otäta luckan.
Källa till ovanstående är huvudsakligen boken "Eld" av Yngve Ryd.