När det är frågan om en så lång kabel och dessutom helt klart över 10 mm² så kan man spara en slant på att välja en 4-ledare istället för 5-ledare, man använder alltså en gemensam s k PEN-ledare för både nolla och skyddsjord och grenar isär dem i en gruppcentral i bortre änden av kabeln. Och om pumpen med tillbehör överhuvudtaget inte behöver nolla så är det ännu mer onödigt att kosta på en 5-ledare.
Det kan också bli billigare om man väljer en aluminiumkabel (AKKJ för förläggning i jord eller ALUS som hängkabel på stolpar), nu när kabelkostnaden blir så stor i sammanhanget så spelar det extra besväret med anslutning av aluminiumledare ingen större roll. Det är sådan kabel elnätbolagen brukar använda för distributionsledningar, grövre servisledningar mm.
Tre saker man bör tänka på när man väljer kabelarea:
-Utlösningsvillkoret, dvs att kortslutningsströmmen i bortre änden av kabeln måste räcka till för att lösa ut säkringar i den matande änden inom rimlig tid (vanligtvis 2 sekunder).
-Motorns startförhållanden, om det krävs stort startmoment (t ex om det är en pump som kan "klibba ihop" när den har stått länge eller om den måste kunna starta mot fullt tryck) så kan man behöva en grövre kabel än annars för att inte spänningsfallet i startögonblicket ska bli för stort. Trefasmotorer förlorar startmoment mycket snabbt för minsta lilla spänningsfall, man kan säga att 10 % spänningsfall gör att man förlorar 20 % startmoment.
-Hur klent eller starkt matande elnät är, numera brukar man kalla det "förimpedans". Ju klenare nät, dvs högre förimpedans, desto grövre kabel måste man ta till i sin egen anläggning för att uppfylla kraven på utlösningsvillkor och spänningsfall.
