Rostskyddsbehandla bil

[krikav]

Då det ligger i mitt intresse att bevara min bil så länge som möjligt, för att minska energi och materialåtgång att producera en ny bil, så vill jag skydda den mot rost.
Frågan är hur man gör detta, på mest miljövänligt vis...

Någon som redan klurat ut detta?

[torbjorn]

Vad är det för bil? Märke, årsmodell, allmänt skick, hur är rostskyddet gjort från fabrik? Har det gjorts någon tidigare rostskyddsbehandling på den?

[Själv är bäste dräng]

Linolja i balkarna och där det kan samlas vatten är ett bra tips.

[Flemming]

Linolja i balkarna och där det kan samlas vatten är ett bra tips.

En kollega till mig hade en linoljebehandlad Ford Escort för några år sedan,rostfri och det luktade alltid som om man satt mitt i skogen 

Om du har en ny/nyare bil,då bör du höra med tillverkare/handlaren så att inte garantierna går om intet...

[krikav]

Vad är det för bil? Märke, årsmodell, allmänt skick, hur är rostskyddet gjort från fabrik? Har det gjorts någon tidigare rostskyddsbehandling på den?

Skoda felicia -99.
Från fabrik vet jag inte.
Skicket bedömmer jag som gott, kan inte se någon rost. En farmor som haft den i garaget mesta delen av tiden, har bara gått 4500 mil.
Genomgick "Komplett rostskydd tuff-kote dinol" 11.10 2007 i Nacka.

[krikav]

Linolja i balkarna och där det kan samlas vatten är ett bra tips.

Linolja låter ju fint! Har inga balkar dock vad jag vet, karossen är urpressad plåt och är sin egen balk.

[torbjorn]

I och med att det är en VAG-bil från 90-talet så är den säkert behandlad från fabrik med s k varmvax i hålrum (dörrar, skärmkanter, sidobalkar/tröskellådor mm), och den har någon slags svart, förmodligen vax- eller asfaltbaserad massa på underredet.

Tuff Kote-Dinol -behandlingen innebar förmodligen att man sprutade med ett mineraloljebaserat vax i alla hålrum och kanske bättrade på en del utvändigt för syns skull. Jag skulle föreslå att du fortsätter med liknande rostskyddsmedel, om man blandar mineraloljebaserade produkter och linolja så finns det risk att det sista man sprutar på bara blir hårt och sprött, flagnar av och så kan det rosta mycket snabbt under.

Linolja passar nog bäst på bilar som aldrig har rostskyddsbehandlats med något mineraloljebaserat förut, eller för den delen för att rostskydda hålrum i nya delar (t ex en ny dragkrok).

Men kom ihåg att det är ingen mening att göra en rostskyddsbehandling om inte bilen är perfekt torr och ren överallt. Man bör göra en grundlig underredstvätt, även försöka spola igenom diverse halvslutna balkar (typ framvagnsbalk och tröskellådor) med högtryckstvätt, om det går att ta ut plastpluggar och komma åt detta. Sedan låta den torka minst en vecka (i varmgarage den här tiden på året, men om man gör det när det är som torrast ute på försommaren så kan man klara sig med utomhustorkning), innan man sätter igång att spruta.

När det gäller miljövänligheten så är ju både linoljebaserade och mineraloljebaserade rostskyddsmedel blandade med ett lättflyktigt lösningsmedel för att bli tunnflytande och krypa in bra i plåtskarvar, mjuka upp gammalt rostskyddsmedel osv. Den största miljöbelastningen utgörs av lösningsmedlet, som är detsamma vare sig resten av medlet består av linolja eller mineralolja. Ur miljösynpunkt är det alltså inte så stor fördel som man skulle kunna tro att använda linolja.

[Själv är bäste dräng]

Balkar som på en gammal bil eller lastbil har du inte, men den pressade plåten bildar hålrum som fungerar som balkar (kallas också balkar).

Torbjörn har helt rätt i att man inte skall blanda, bättre att fortsätta med samma typ av kemikalie. Miljövinsten du gör i att hålla en snål redan producerad bil vid liv överskuggar lätt en liter mineralolja.

Men linolja har inte mineralolja som lösningsmedel, om du inte köper förtunnad eller förtunnar den själv. Men det finns ingen anledning, vill du ha den tunnare så se till att det är varmt i lokalen och värm oljan till 50 grader innan du sprutar in den. Den kryper fint in i hålrum med hjälp av kapillärkraften då. Du kan alltid efterbehandla med linolja även om det inte blir lika bra resultat som om du använde samma medel som finns i balkarna, men du kan inte göra tvärtom.

[krikav]

Hittade en gammal räv som genomför dinol behandlingar i en mindre grannby.
Han skulle skruva loss all plast, öppna pluggar och tvätta bort allt gammalt och all smuts med högtryckstvätt.
Låta bilen torka och sedan applicera nytt rostskydd.

Skulle ta honom 3 dagar, och det skulle kosta 5000.

Låter bra, men dyrt!

[Själv är bäste dräng]

Helt klart, det där är ett typiskt hemmafixarjobb. Några hundra för ett bra klet, pluggar för några tior och en rostskyddsspruta för 120kr http://biltema.se/sv/Verktyg/Tryckluft/Verktyg/Tryckluftsverktyg-ovriga/Rostskyddsspruta-15457/.

Har du ingen kompressor så kostar en sådan 500-1200 och en borrmaskin ett par hundra.

Det går med andra ord att få vinst på första jobbet, även om du skulle ge en yngling 1000-2000 kr för att göra det. Det är ju mest väntetid för att balkarna skall torka, inte så många timmar faktiskt arbete.

Men om man lever av det och skattar fullt så är det inte så dyrt. Du får säkert ge det dubbla på en märkesverkstad.

[krikav]

Men jag har ingen varmvattenshögtryckstvätt, och jag har ingen oljeavskiljare för att fånga upp allt som avfettaren löser upp.
Sedan har jag ingen pelarlyft, så det blir krångel att spruta under bilen också.

Det är många saker jag gör själv på bilen, men detta tycker jag känns lite krångligt.

[Själv är bäste dräng]

Ja, har gubben i grannbyn oljeavskiljare som tar det hans avfettningsmedel tar bort, samt en varmvattenhögtryckstvätt, då är han seriös i alla fall.

[Micke C]

Miljöbelastningen var ju en väsentlig del i frågan, jag vet inte hur bra mitt kommande förslag är men var och en får göra sin bedömning.

Mineraloljebaserade produkter kan användas utan lösningsmedel, om de bara värms tillräckligt. Om man vill återvinna, skulle man kunna få ihop en användbar skvätt genom att elda under en gryta med asfaltsbitar från upprivna vägar. Blandningsförhållandet är i allmänhet ca 13% bitumen/petroleumasfalt och 87% stenmaterial och 8-10% utbyte är väl inte alls omöjligt om materialet läggs på ett såll som håller kvar stenmaterialet.

Den kvalitet som används i gatubeläggningar kan sprutas i vanlig färgspruta efter uppvärmning till 180-200 grader. Välj om möjligt asfalt inte äldre än 30 år, innehållet av PAH är då långt under gränsvärden medan ännu äldre asfalt (+50) kan ha en del jox i sig. Denna asfalt är inte fullt lika hård som den som ingår i normala bilprodukter som Dinitrol. Dinitrol m fl är baserade på en sk oxiderad asfalt där fosforsyra används som katalysator i oxidationen som gör den hård och spröd då den är kall. (Samma i takpapp men utan lösningsmedel) Andelen syra i produkten är ca 0,4 procent torrvikt och även om det är en svag blandning så har jag alltid undrat om det är något jag skulle välja att måla på stålplåt... En ungefär 50/50-blandning mellan det handeln kallar lacknafta och denna oxiderade asfaltprodukt gör att den är hanterbar i kallt tillstånd.

De bilar jag sett som har behandlats med sprutning av asfalt i den kvalitet som används i vägbeläggningar får ett relativt tjockt, segt, mycket väl vidhäftande och närmast självläkande lager eftersom den är på gränsen till flytande i normala utomhustemperaturer. Kolvätena i en sådan produkt är så pass stora och icke-reagenta att miljöpåverkan är försumbar, i stor mängd kan man snubbla på dem eller fastna med skon i klibbet men värre än så är de inte. De kan t ex inte förorena ett grundvatten ens om man häller ut dem i ett dike. Densiteten är högre än för vatten, runt 1,03. Svavellukten vid uppvärmning är i princip ofarlig enligt kommersiell läkekonst. Själv tycker jag att den hjälper bra mot förkylning. Den som någon gång har misslyckats med cellulosalack som trådar sig förstår ungefär hur asfalten uppför sig vid sprutning.

Vill man inte återvinna så kan man gå med en hink till ett asfaltsverk och be om en skvätt B200 i utbyte mot en bit rulltårta. Det borde nappa.

Rengör verktygen innan asfalten stelnat! Den har samma värmeöverföringsförmåga som asbest, d v s en gång kall så är det mycket jobb att värma upp den igen. Kanske om man lägger grejorna i ugnen på 200 grader över en eftermiddag... Det går säkert lika bra att måla med pensel om man inte vill offra sina bästa verktyg till uppgiften.

[torbjorn]

Men den sortens asfalt torde det ju vara helt omöjligt att få att krypa in i punktsvetsade plåtskarvar och liknande ställen, dvs just där rostskyddet är som mest kritiskt på en bil. Även om asfalten är varm och tunnflytande innan man sprutar eller stryker på den så kan den ju ändå inte krypa in mellan kalla plåtar. Där är nog lösningsmedel enda sättet att verkligen få in rostskyddsmedlet dit det behövs.

[Själv är bäste dräng]

Det är bland annat det som gör limoljan så bra till balkar och hålrum. Den kryper in bra av kapilärkraften och blir efter ett tag seg av luftsyret.

[mimsan]

Jag rekommenderar också rå kallpressad linolja. Den har otrolig krypförmåga och tar lång tid på sig att torka. Lösningsmedel behövs inte.
Nackdelen är att den eroderar bort på utsatta ytor och kan behöva förnyas varje år.
Min fina gamla Citroen GSA från 83 fick linoljebehandling varje år i hålrum mm, enl besiktningen var det anledningen till att den inte hade rostat bort.
Nu lever den vidare hos en entusiast.

[krikav]

Min situation löste sig på sådant vis, att jag skulle på besök hos en kamrat i Stockholm, så jag bokade in bilen för återbesök hos firman som utförde den förra behandlingen.
Fick 3500 som prisuppgift, och det låter lovande.
Man kan i alla fall hoppas på att en firma i centrala huvudstaden hanterar kemikalierna enligt konstens alla regler.

Linoljan låter kanon tycker jag, ska rekommendera det till bekanta som kör obehandlade nya dyra bilar.

Jag tyckte också informationen om asfalt var mycket intressant, har funderat lite på hur man kan återanvända alla enorma mängder asfalt som dräller omkring.

[Rödskägg]

Ang. asfalt
Asfaltsbeläggningar återanvänds lämpligen i nya beläggningar vilket sker hela tiden.
Bitumeninnehållet i en beläggning när den läggs varierar mellan 4-7% vanligen. Att värma den till 200 grader är direkt olämpligt. De polyaromatiska kolvätena (PAH) är cancerogena och kommer fram när man värmer stenkolstjäran som användes i en del beläggningar fram till början av 70-talet och då främst i IM (indränkt makadam). Dessa beläggningar hittas oftast en bit ned i beläggningslagren på planer, gator och vägar. Kännetecknas genom sin relativt skarpa doft samt att vit markeringsfärg blir gulaktig vid kontakt om man nu inte vill göra dyra labbanalyser.

[Micke C]

Stenkolstjära förekommer inte alls i den mineraloljebaserade bitumen man använder i ett asfaltsverk idag, i Sverige. PAH-nivåerna är jämfört med äldre beläggningar mycket låga. Det är sant att ett äldre beläggningsmaterial kan ha problem, men yngre än 30 år som jag skrev är på rätt sida strecket. Dinitrolen innehåller fluxad bitumen och har därför en högre andel PAH i sig, förutom det som kommer med lösningsmedlet.

Råoljeursprunget spelar stor roll. Bitumenråvara från raffinaderier med bränsleproduktion behöver säkert stenkolstjära som tillsats för att bli stabil, men i Sverige har ett företag haft 95-97% av marknaden under lång tid, och deras produktion har baserats på en råolja som är lämplig för ändamålet. När andra raffinaderier har använt sitt egentliga avfall till vägbeläggningsmaterial har detta företag medvetet producerat just detta material, utan några tillsatser.

Bitumen hålls konstant förvarad på 160-200 grader beroende på kvalitet, det är då den är pumpbar. Flampunkten är först uppåt 250 och antändningen uppåt 320-360 grader. Många mätningar har gjorts på vad vägarbetare utsätts för i röken. Det är naturligtvis en fråga om förtroende för de uppgifter som bolagsköpta medicinmän lämnar ut, men sedan 80-talet har man inte ansett sig behöva jobba med hälsofrågan utan mer på komfort, svaveldoften stör många. Idag kallas produkten i princip för "rökfri". Hur många nypor salt man ska ta till den uppgiften är upp till var och en.

Vad gäller krypförmågan hos en Dinitrolliknande produkt eller hos varm bitumen så skulle jag räkna bort den helt i båda fall. En i kallt tillstånd närmast gelartad produkt fyller ut, men den kryper ingenstans. Möjligen lösningsmedlet, i samband med avdunstningen. På samma sätt uppför sig den varma asfalten, den fyller ut men dras inte in i kapillär. Jag har gjort rent efter båda så många gånger att jag är helt övertygad om att ingendera kryper någonstans, även om de skitar ner. De förseglar. Av den anledningen rekommenderar jag vägbitumen eftersom den har en enorm vidhäftningsförmåga jämfört med den alifatnaftautblandade. Det är som skillnaden mellan mjöl och inget mjöl vid bakning. Naftan är som "mjölet" och håller asfalten löst under lång tid efter applikationen. Så länge den är löst så kladdar den, men häftar inte. Naftan är enbart där för att göra produkten hanterbar i rumstemperatur. Ingen skulle vilja jobba med ett material som måste värmas så mycket och är så svårhanterligt just p g a värmen och svårigheterna med den. Jag menar att det är värt besväret för den som är beredd att ta de svårigheterna, och att den hanteringen isåfall är både hälsosammare och miljövänligare än de "kalla" produkterna för bilar idag.

För vägändamål finns även s k polymerbitumen där vatten är lösningsmedel men jag har ingen erfarenhet av dessa i bilvårdssammanhang. Den primer som de s k "emulsionsmopparna" lägger ut innan asfaltläggaren kunde kanske vara något att testa om någon vill experimentera. Det finns också takbeläggningsmaterial med riven cellulosafiber i som skulle kunna anses likna föregångaren till Dinitrolen, underredsmassan med asbestfiber som bindemedel för att ge en tjockare, tåligare och läkande beläggning.

Så om man satsar på en mineraloljebaserad produkt och vill minimera hälso- och miljörisker så är mitt val vägbitumen. Jag ville bara föra den erfarenheten vidare, sedan tycker ju var och en vad de vill. Återvinningsförslaget bygger på att man tar risken att utsätta sig kortvarigt för en stenkolstjäreprodukt, om man inte kan åldersbestämma materialet. Men mer DIY än så blir det väl aldrig, någon kanske gillar det för den skull. Sett enbart till funktion är stenkolstjära "rätt" produkt för rostskydd av järn, den användes som målarfärg på många gjutna konstruktioner under 1900-talet. Men den har andra nackdelar givetvis.

Använder man rå linolja bör man tänka på att inte få den på isolering etc för självantändningsriskens skull. Isoleringsmatta vid torpedvägg eller liknande. Använder man kokt kallpressad linolja så har den tillsatser av kobolt eller mangan för att snabba upp torktiden. Värt att veta beträffande miljöbelastningen.

[Rödskägg]

Asfaltsklister eller primer finns i två former det ena är som nämnts en emulsion där partiklarna inte klumpar sig då de alla har samma laddning. Det andra fullständigt miljövidriga alternativet är en lösning RAK där bitumenet är löst i lösningsmedel som sedan dunstar, har själv sett att det funkar bra men ack så miljövidrigt.