Tama blir dom nog snarare beroende på hur mycket tid man läggger ner på dem och hur väl man behandlar dom.
Men en bra tumregel som gäller de flesta djurslag är att de små och lätta raserna i regel är lite livligare medans de tyngre varianterna är aningen sävligare och lugnare.
Jag rekommenderar svensk blå eller gul, mysk, peking eller rouen. De är alla trevliga lugna och markbundna ankor, som både värper hyggligt och smakar bra om man skulle vilja äta dem.
Varför inte skaffa några fina korsningar? Normalt sett gillar jag rasavel, men just när det gäller anor är nog några av de finaste exemplaren jag sett just korsningsankor.
