hundar ska ha en ledare!

[Lindéus]

Nja...förstår tänket...MEN det finns ingenting som säger stt jag inte är skitduktig på att träna hundar i vardagslydnad (som sitt,ligg...osv) men är en usel ledare så fort vi kommer ut i koppel.

[filurfigur]

Sitt och ligg och sånt där är för mig inte vardagslydnad egentligen, utan rena cirkusconster.

En duktig hundförare kan ha tränat upp en hund till att gå perfekt linförighet inne på appellplan. Och de kan ha tränat in perfekt ögonkontakt. Sen kan man se en annan förare ta över hunden och göra samma sak, vilket bara visar att det är en inlärd "cirkuskonst". Det har inget med en god relation att göra.

Däremot bör man kanske öva lite på sin relation och sitt "ledarskap" om man har en hund som hänger och slänger hit och dit i kopplet när man är på promenad. Och det är något som jag tycker går in under vardagslydnaden...

[Alva]

Gillar ditt sätt att tänka Filufigur !
Det finns något osäkert i allt detta ledarskaps snack.
Att visa kärlek och respekt , ha hunden i soffan eller sängen innebär inte per automatik att djuret förlorar respekten för en och att man därigenom förlorar sin position som flockledare.
Visst finns det individer som inte kan dra gränser alls, vare sig det gäller djur eller barn och tror att kärlek är en sorts undergiven akt  som inte rymmer gränser eller ömsesidig respekt.
Och dessa får ofta problem.
Men inte ens i de fallen tror jag på "hårda" metoder.

Tålamod . tid, tålamod och ännu mer tid, medans man försöker lära sig det språk , de signaler djuret har.
Det handlar inte enbart om att djuret skall lära sig våra !

Kadaverdisciplin gör tråkiga , hämmade och osäkra djur.

[Alva]

Fasen Manna, kan du inte nöja dig med lite klickerträning och råa kalkonfötter i stället ?

[filurfigur]

Ja jag går i sömnen, och jag skrattar högt i sömnen med. Nu börjar ni bli roliga här, och jag är övertrött... Hur kul kan man ha en lördagkväll?!?!  

[filurfigur]

         

Låter som en god idé.

Ät inte hundmat bara, för det är nog inte så smaskigt...

[Kimma]

Tja jag får väl passa på och skriva nu när alla gått å lagt sig så man får en syl i vädret  

Jag vill bara tillägga att som någon skrev här ovan att kravet på lydnad beror på ras och hund, visst är det så men om jag får återge hur jag handskas med mina hundar så är det oavsett ras och storlek ingen större skillnad på hunduppfostran eller vardaglig varglydnad som jag skulle vilja kalla det.

Jag har 4 hundar i åldrarna 2år,1år,5 månader och 9 veckor. Imorgon skall jag introducera en femte men mer om det sen.
Dessa hundar skiljer i vikt från 600gram till 75 kg och är av raser som ligger så långt ifrån varann man bara kan komma. Men trots det så gäller samma regler för alla.

Ingen hund går före mig genom dörren, för att förtydliga att jag är ledaren, alltså går jag först.
Ingen hund äter i fel ordning, det får mat efter ålder och flockstatus.Annars blir det slagsmål.
Ingen hund får HOPPA på mig, inte ens valpen på 9 veckor.

För att få detta att fungera gör jag som följande:
(kan tillägga att 75kg bjässarna behandlar Lucy på 600gram som porslin ifall nån blev rädd)

När jag kommer in genom grinden möts jag av bjässarna, dessa får snällt vänta tills jag stängt grinden bakom mig sen hälsar jag med klapp och kel, jag böjer mig ned så de får gnida kinden mot min. Sen går jag mot ytterdörren, då vet de att nu är det färdighälsat och trallar med till ytterdörren. Där får de "stanna" varvid de sätter sig ner och jag går in. Innanför dörren väntar 2 spralliga småhundar som hoppar jämfota av glädje. Och eftersom de är så små går jag ner på knä och upprepar samma hälsningsprocedur. De får möjlighet att gnida/slicka mig i mungipan och sen är det bra. Sen sätter jag ner min väska och byter kläder.Då har de under tiden lagt sig till ro igen och likaså de stora utanför. Sen går vi alla ut i stallen och tar hand om kaninerna, hundarna ligger runt omkring eller leker.

Efter det är det matdags, då sitter alla spikade framför dörren. Alla får kommando stanna så jag kommer förbi och in och sen får de komma in.

Härefter skiljer det sig att de stora får mat i varsitt rum och de små i köket.  De stora sliter annars sönder varann pga maten, ett beteende som är inpräntat i hundrasen. JAG som ledare kan plocka skålen när som helst men gemensamt är de rivaler. Det tillhör rasen. Medans de små prydligt äter ur varsin skål en bit ifrån varann utan minsta morr eller missljud.

Jag tror jag har hundar som är lyckliga eftersom jag "pratar" med dem som Alfa ledaren skulle gjort i det vilda. De får hälsa i rangordning och de får mat i rangordning och de får uppmärkamhet i rangordning.

Mina hundar verkar inte ha nåra problem att förstå vad jag menar, och eftersom jag har så pass olika raser av olika storlek fungerar det uppenbarligen utan att de sliter de små i bitar för de vet vad som gäller.

Konsekvent handlande.

/Kimma

[Charlotte]

Kadaverdisciplin (lydnad) är en lydnad så stark att den egna viljan är som ett lik (död)=En kort och bra förklaring som jag hittade på Nätet
  Ledarskap/Lydnad spelar visst en stor roll när man ska använda sin hund till arbete, i alla fall när det gäller Vallhundar. En vallhund som är allt för styrd (har tränats  mycket för att alltid, alltid ha "kontakt" med föraren) har svårt att klara av att släppa fokus på föraren och istället ha det på djuren som ska vallas.
 Mina hundar är uppfostrade ganska mycket efter en sorts "Be om lov filosofi". De kollar av med mig om det är okej att gå ut genom dörren, äta maten osv osv. På så sätt behöver i alla fall inte jag vara konsekvent med soffor och sängar. Om jag sitter i soffan och hundarna kommer så är det bara att säga:Nej, gå och lägg dig, så går dom och lägger sig antingen i "sin" soffa eller på golvet nedanför mig. Säger jag Varsågod eller Kom då så har jag dom i soffan. Jag upplever att dom inte blir otrygga av min inkonsekvens just pga att jag är konsekvent med att hundarna ska "lyda" mig men det kan vara olika bud som gäller.
 Det är konstigt att just detta med sängar/soffa och knä blivit någon sorts måttstock på om hunden klättrar i rang...
 Jag håller som Kimma stenhårt på att ingen går ut/in genom dörrar utan min tillåtelse (det faller sig naturligt eftersom jag bor vid en ganska starkt trafikerad väg så vill jag inte att dom ska sticka iväg hur som helst) och maten är det jag som delar ut och bestämmer när det ska ätas. Och hittills verkar det som om det räcker för att upprätthålla ordningen i flocken.
                      Mvh
                    Charlotte

[Anna.D]

lite intressant i min flock som består av 10årig hane 6 årig hane och en 4 årig tik är att i vanliga fall så är det den älsta hanen som bestämmer men när det gäller så är det tiken som bestämmer..det uppkom efter att hon fått valpar.
6 åringen som är en korthårig collie är längst ner på rangskalan men om vi är ute och det kommer en stor främande hund som ger sig på de små så går han in och hjälper till.De små sover hos den stora i hans korg och tiken ligger till och med på hans rygg.De älskar varandra och mår riktigt dåligt om man som en gång vid utlandsresa då de lämnades på hund pensionat delades upp i olika boxar,det upptäcktes snart att det funkade inte.hade ju själv sagt i från att de skulle vara till sammans.Vist är det kul att studera hundar och deras språk/Anna

[Kimma]

Okej, kunde inte låta bli men ett litet test då för alla hundkännare här.
Jag tog lite foto under morgon hälsningsceremonin här för en stund sen.  

Fråga:
 
1. Vem är Alfa på bilden?
2. Vad är det som händer på bilden?
3. Vad uttrycker hundarnas kroppsspråk?


Bild 1.

[Kimma]

Bild 2.

[Alva]

Kimma, jag ser tre hundar som känner sig trygga med varandra. Anledningen till det kan jag inte utläsa av en bild.
Det kan vara på grund av dig och ditt sätt med dem, men det kan också vara för att individerna i sig själva har en naturlig känsla för den "inre" rangordningen. Vilket , om det är på det senare viset indikerar ägare som litar på sina djur och som tar in nya djur i flocken på ett sådant sätt att konkurens inte uppstår. (menar inte att du inte gör det !)
Jag har en känsla av att ägares rädsla och osäkerhet ställer till det i möten med andra hundar och när de skall integreras i en flock. Eller bara mötas en o en.
Hur ofta har man inte sett småhundar lyftas upp när ägaren möter en stor hund ?

Du har en ras, var Ovtjarka de heter? , som jag inte känner till alls. Du har tidigare beskrivit dem som speciella. Som nu detta att de inte kan äta i samma rum. Låter både besvärligt och märkligt i mina öron.  Att det är så i stora flockar , (har erfarenhet av kennel med 40 hundar ,delvis i flock.) där är det naturligtvis så att man måste sära på somliga även utanför mattiderna. Men när de är så få ? Du säger att det ligger i deras natur, varför då ? Har du/man någon teori om det?
Nu är jag alltså väldigt nyfiken och inte spydig är väl bäst att tilllägga !
Jag förstår också att det finns en massa situationer där man inte chansar när man har med en 75 kilos hund att göra.
Men vad är det som fått dig att välja denna ras ?
Vad är det som fascinerat dig hos dem ?
Och samtidigt valt dess motsats ?  

[Lindéus]

För det första tror jg inte att någon här håller på med "kadaverdiceplin"
för det andra så var sitt och ligg ett enkelt exempel.
För det tredje tänker jag återgå till Cesars metoder. Snacket om el kan ni ju lägga ner eftersom det ändå inte får användas i Sverige (tack och lov)
Det han gör som är BRA är att han får folk att inse att problemet i regel finns hos människan och inte hunden. Att han får folk att lära sig rikta hundens energi åt rätt håll. En understimulerad hund mår inte bra. Ofta så lägger sådanna hundar sin energi på andra saker som inte faller ägaren i smaken...tex bita sönder soffan. Alla gör vi som vi vill med våra hundar och vi gör väldigt mycket lika fast på olika sätt.
Dvs vi har samma mål men vi når dom olika.
Någon nämde det här med att lyfta upp sin hund vid fel tillfälle.
Det finns en sådan här i byn en äldre dam som har en hund som skäller som tusan när de möter en annan. Jag då som har något större hundar blir hon livrädd för och lyfter upp sin lilla raring. Känner ibland att jag på något sätt måste tala om för henne att hon bara gör det värre.
Kimma jag tycker att det är bra på många sätt att du har både stora och små. (vi har också stort och smått)
AnnaD. Håller med dig om att det är roligt att titta på hundars språk. Och jag kan lova övriga att våran största tik oftast är hådare mot dom andra hundarna än vad vi är. och det är enbart naturligt.

[Alva]

Charlotte, precis så där har jag gjort med mina också.
Alla mina djur har fått vara i soffor, sängar och knä. När det har passat. Har vi just kommit in från en promenad som varit smutsig så var det bara att säga ,,nej,du får vänta. Gäster placerades inte på golvet för att hundarna skulle få ligga i soffan  . När vi var borta hos andra så gällde reglerna hos dem, hundarna tittar på mig och frågar om det är ok.
Det där med in o ut genom dörren har aldrig varit någon grej för mig, det har blivit det som varit praktiskt för tillfället.
Sen har jag misslyckats med annat, lärt mig en del efter hand, somligt har jag aldrig lyckats klura ut och vi har fått leva med det. Viss framförhållning har varit av nöden.
Jag är långt ifrån perfekt och förväntar mig inte att mina djur skall var det heller.
Det jag kräver är vänlig följsamhet. Jag skiter högaktningsfullt i prestige .
Djur har jag haft för att jag älskar deras väsen, för att jag gillar att vara i naturen med dem. För att de gör mig till en bättre människa. Jag älskar den ordlösa kommunikationen , att se världen genom deras ögon.
Den länk som de är mellan mig och naturen. De är en ständig påminnelse om instinkt och primära värden.
För att inte tala om den förbehållslösa kärleken.
Så annorlunda den man har med andra människor.

Nåväl, som Manna säger, olika metoder för var individ oavsett ras. Jag har bara haft collies och ingen av dem har varit den andra lik ,även om det finns vissa rastypiska beteenden så har de ändå uttryck dem på väldigt olika vis.

[filurfigur]

Av de ovtjarkas som jag arbetade med kunde de flesta av dem äta ihop men det fanns några som man var tvungen att sära på. Och det där hade inget att göra med hur skarpa hundarna var i övrigt.

De fanns de som var väldigt skarpa och som knappt tolererade någon annan hund än den hon/han bodde med, men de kunde äta ihop, även om båda två var lika skarpa. Kanske berodde det på att ingen av dem skulle gå undan om det blev slagsmål om maten, och båda visste kanske det. Bara en fundering.

Sen fanns det de som man var tvungen att dela på vid matning, just för att annars åt den ena upp sin mat mycket fortare och skulle sen till varje pris ha det som fanns kvar av den andres mat också. Och då kunde de ryka ihop rejält.

Har inte funderat så mycket vad det kan bero på, men såg aldrig det som något problem egentligen, eftersom det bara var vid maten, och det är ju inte så svårt att dela på hundarna. De fattar ju fort vilka rutiner som gäller och vet var deras matplats är. Det är i alla fall min uppfattning. Vet inte vilken uppfattning o erfarenhet du har Kimma?

[Kimma]

Många reaktioner blev det, det var ju bra  

Alva
Rasen heter Kaukasisk Ovtjarka och är som jag tidigare beskrivit en mycket speciell ras. Den har låg retningströskel, är mycket skällig och är född med ett obeskrivligt mod. Den tillhör den sortens hundar som vid motstånd blir ännu mer aggressiv. Det är ingen hund som jagar någon på flykten eller jagar någon som flyr då den anser att den redan har vunnit när motståndaren flyr. Däremot slåss den in i döden om den känner sig hotad och i ett sånt läge kopplar den bort alla yttre intryck så som smärta, etc. Därför är det viktigt att lära dem "stopp". Vilket jag tränat hårt med dem, låt säga att de går till angrepp mot nån annan eller varandra så måste jag kunna bryta. Dock går man aldrig fram och tar i en Ovtjarka som gått in i försvarsposition för då lär han hugga även matte/husse.

Jag behövde en hund som jag kan lita på att han tar på sig jobbet som min beskyddare och vakthund för resten av gårdens djur.
Samt ville jag ha en hund som kunde vara ute mesta delen av tiden. Rasen har en extremt tjock päls och klarar ner till 40 minus.

Anledningen till att jag valt dess motsats är egentligen en tillfällighet, men samtidigt vill jag ha hundar jag kan jobba med, har alltid hållt på med mycket lydnadsdressyr och är av den meningen att jag ska kunna gå med mina hundar lösa utan att behöva släpa på en massa koppel och få ont i armarna och det fungerar bra.

Filurfigur

Jag ser det inte som nåt större hinder att mina 2 inte kan äta i samma rum, det är en naturlig fördelning av hundarna vid matning eftersom de också får mat i bestämd ordning. Jag har försökt att plocka av dem deras aggressiva beteende vid matning men ganska snart gett upp eftersom det helt enkelt sitter för djupt i rasen. De är väldigt lika vargarna i beteendet och äldst är först typ. Det har nog också mycket att göra med deras vaktinstinkter som är mycket mer utpräglade än hos många andra raser.


/Kimma

[skruvmejsel]

Vill återgå till det där med dagispersonal.....för hundar. Har råkat ut för en som jag inte tyckte om....

Det finns en gyllene regel som säger att EN person har komandot över hunden tex inkallning.

Denna person kunde aldrig låta mig ta in mina hundar i bilen själv (hade inte en chans)
Och DET retade mig något alldeles vansinnigt.

(så nu fick jag det sagt)
 

på vårat dagis finns inga gyllene regler, och vaddå inkallning? hos oss är dem aldrig lösa...går alltid i koppel.när matte/husse kommer för att hämta sin hund ringer dem på en ringklocka och talar om vilken hund som ska hem,vi hämtar hunden och släpper upp den för trappen, dvs, vi lägger oss INTE i.
någonstans går ju gränsen.

[skruvmejsel]

Gillar ditt sätt att tänka Filufigur !
Det finns något osäkert i allt detta ledarskaps snack.
Att visa kärlek och respekt , ha hunden i soffan eller sängen innebär inte per automatik att djuret förlorar respekten för en och att man därigenom förlorar sin position som flockledare.
Visst finns det individer som inte kan dra gränser alls, vare sig det gäller djur eller barn och tror att kärlek är en sorts undergiven akt  som inte rymmer gränser eller ömsesidig respekt.
Och dessa får ofta problem.
Men inte ens i de fallen tror jag på "hårda" metoder.

Tålamod . tid, tålamod och ännu mer tid, medans man försöker lära sig det språk , de signaler djuret har.
Det handlar inte enbart om att djuret skall lära sig våra !

Kadaverdisciplin gör tråkiga , hämmade och osäkra djur.

alva, nåt har du fått om bakfoten verkar det som, det är vi MÄNNISKOR som måste lära oss hundspråket!

[skruvmejsel]

Sitt och ligg och sånt där är för mig inte vardagslydnad egentligen, utan rena cirkusconster.

En duktig hundförare kan ha tränat upp en hund till att gå perfekt linförighet inne på appellplan. Och de kan ha tränat in perfekt ögonkontakt. Sen kan man se en annan förare ta över hunden och göra samma sak, vilket bara visar att det är en inlärd "cirkuskonst". Det har inget med en god relation att göra.

Däremot bör man kanske öva lite på sin relation och sitt "ledarskap" om man har en hund som hänger och slänger hit och dit i kopplet när man är på promenad. Och det är något som jag tycker går in under vardagslydnaden...

sitt,ligg, stanna,plats är ABSOLUT vardagslydnad,annars har du ju ingen koll på hunden!!

[skruvmejsel]

Kimma, du nämner en del som jag håller fullständigt med om. Att lära en hund "vad som gäller" i flocken, är ett arbete som till stora delar är lika oavsett vilken hund man handskas med. Vad jag menade med att arbetet skiljer sig beroende på hund och ras, är att jag måste se till vad det är jag har framför mig när det gäller mycket annat.

Jag kan jämföra storpudel med islänning. Storpudeln G var något av det mest enkla jag någonsin har stött på. Han var smart och uppfattade snabbt vad jag önskade. Jag styrde honom med rösten och hans följsamhet var i det närmaste komisk. Islänningen är mycket mer självgående, något som jag varken kan eller vill förändra. Han är oxå följsam, men har en annan radie som är "nära". Hans sätt att agera, visar, enlig mig, på ett helt annat sätt att tänka än storpudeln. Han listar ut saker i stället för att vänta på att jag ska komma med en färdig lösning. Han är betydligt tuffare än storpudeln och har mer egen vilja, om man nu kan uttrycka det så.

Beroende på dessa båda hundars skilda beteende beroende på såväl ras som individ, vore jag ju knäpp om jag försökte träna dem på exakt samma sätt. Jag måste förstå att en vallhund agerar på ett annat sätt än en sällskapshund (låt gå för att den senare har en hel del jakt i sig). Vallhundens "inringande" kan för någon med ex en storpudel, ses som ett fullständigt knäppt beteende t ex. Min egen islänning skiljer sig i beteende (beroende på såväl arv som miljö) från andra islänningar, så även om jag skaffar hundra hundar av samma ras kommer jag att i vissa delar få ändra metod. Samma sak gäller förstås för pudeln G eller bullterriern Axa eller... ja, ni fattar.

Enligt mitt sätt att se det, är en duktig ledare/förare en person som kommunicerar och samarbetar med hunden, som ser till att träning sker utifrån den enskilda hundens behov och kynne och som inte har fastnat i en (1) metod. Att vara en god ledare/förare är att ha koll. Det tvivlar jag på att man verkligen har, om man envisas med att "en hund är en hund är en hund".

precis manna! att vara ledare är att ha koll,på varje situation, så hunden ej råkar in i slgsmål,inte stjäl mat för någon annan hund, inte ligger i soffan om matte inte vil det,inte stjäl mat på köksbänken mm.