Kom in på denna gamla tråden via leifhs länk i "hö eller hösilage"
På Bornholm, där jag kommer i från, fanns för ett århundra sedan mycket ljungbete, där det gick både kor ock får. Klippterrängen på öns gamla allmänning är uppsprucken, och lämnar bitvis plats för bättre bete, men just ljung täckte en väldigt stor del (områden kallas "højlyngen"). Ljungen bidrog till fårens överlevnad just för att den fanns kvar året om. Därav följer dock inte, att ljungen var bra näring för fåren med nutida mått.
Numera är det mesta av højlyngen skog. Men i vissa områden vill man gärna hålla ljungheden kvar av natur- och kulturhistoriske skäl. Dessa områden betas av får, vilket man har lång erfarenhet av.
En ljunghed hotas dels av upväxt av sly, främst björk. Det kan fåren hålla nere, vissa raser bättre an andra. Värmlandsfåren är bra på sly, - fast getter allra bäst. Men ljungen hotar också sig själv, genom att den blir gammal, hög och vedartad. Dessa plantor ratas längst möjligt av djuren, och hindrar samtidigt nyväxt av ljung. I vår tid svälter man inte djuren tills de börjar äta gammal ljung. Till slut dör de gamla ljungrisen, och gräs växer fram emellan. Kanske inget att beklaga ur betessynpunkt, men ur naturvårdssynpunkt är det inte så man vill ha det.
Den gamla ljungen måste avlägsnas, antingen genom att brännas eller genom att skördas med maskin. Så gjorde man för. När det knappt fanns någon skog för bönderna att ta av, var ljung brännsle i bakugnen och kanske också i spisen. Risen skördades med en ljunglie.
Där den gamla ljungen röjs, gror ny fram, som efter ett par år är mycket bättre fårmat. Om betestrycket sedan är högt, kan fåren hålla ljungen låg ganska länge (hur länge vet jag inte) men till slut behövs en ny föryngring.
Ljungheden är en kulturprodukt, och egentligen ett resultat av ett väldigt urarmat lantbruk. Fast när man ser en blommande ljunghed förstår man varför man vill har kvar den här och där.
Jag är inte bekant med, att fåren i det nutida ljungbetet på Bornholm har några problem med ljusöverkänslighet, men ljungen utgör alltså också bara en mindre del av deres diet. Där får man nog häfta sig vid Hennings ordalval "alltför ensidigt ljungbete..." Då är det ju också sagt, att ljung lagom varvad med annat knappast ger problem. Problemen är snarare att få fåren att för allvar äta det om de har annat...
