Jag tyckte att det var en sådan perfekt beskrivning av vad man gör, men visst gråta är det vi biodlare borde göra
.
Själv ser jag honung från lokala leverantörer som lika unik som ostar eller vingårdar. Det som ligger oss biodlare i fatet är att vi inte ens själva kan producera en honung som är upprepningsbar. Visst den kan vara av rapstyp, sommarblomstyp, ljungtyp etc, men ingen batch smakar likadant, inte ens från samma plats och samma månad nästa år. Hur ska då konsumenter kunna komma tillbaka och återköpa en produkt som de tyckte om?
Just att kafferosterierna blandar till en specifik men upprepningsbar produkt som ändå kan vara unik är nyckeln.
I min världs finns det finns två typer av konsumenter, den ena är finsmakaren som alltid söker nya spännande kickar, de är ganska få. Den andra är den som söker trygghet, att veta vad man får och här har vi nästan alla. Jag brukar ta McDonalds som typexempel för den senare kategorin, hela affärsidén bygger på att det inte ska finnas något överraskningsmoment, man ska veta vad man får och vad det kommer att smaka varhelst i världen man är. Och ändå återkommer konsumenter igen och igen.
Att hela tiden jaga nya kunder kostar för mycket, en lönsam verksamhet bygger på återkommande kunder som gör återköp. Därför kräver de stora livsmedelskedjorna förutsägbara produkter som bas och bara ett litet specialsortiment som pricken över i-et för att inte bli för tråkiga.
Svenska konsumenter är beredda att betala en premie för det som är (helt säkert) svenskt. Och konsumenterna är beredda att betala ytterligare en liten premie för närodlat. Kan vi tillhandahålla en förutsägbar sorthonung ger det också en premie. Och den verkligt unika honungen skulle vi behöva hitta kanaler till för att hitta ut till finsmakarna.
