Jag är själv uppväxt i en familj där jakt och slakt inte varit något anmärkningsvärt, dock inte av kaniner. Jag såg nog en del och fick hjälpa till med malning och förpackning av älgfärsen men blev inte inbjuden till att vara med vid jakten t ex. Det berodde nog på att jag var flicka. Traditionellt accepterad könsdiskriminering, alltså. Min bror togs ju med.
Kan det vara så att hushållskaniner varit mer vanligt i södra Sverige? Jag har då knappt stött på det i Hälsingland under min uppväxt.
Tack för att ni delar med er av era erfarenheter, dock tycker jag att du har en något mästrande ton, "Malines här igen" Om nu svaret var riktat till mig?
Mycket vettigt har sagts i tråden. Tänker såhär: Klarar man inte av att ta snacket med ungarna och låta dem vara med vid slakt (om de själva vill) och ta snacket även efter så ska man nog fostra dem till att bli vegetarianer.
Givetvis är liv och död ett tungt ämne, men vill man äta kött så ingår det faktiskt i barnuppfostran att förklara hur det ligger till.
Jag har nog själv en kluven inställning till köttätandet (det är något med att tugga på vävnader från andra djur som inte alltid känns aptitligt) även om jag för egen del inte tycker det är principiellt fel att äta t ex höns och älgar som haft det bra. Innan jag skaffade familj har jag mestadels varit lakto-ovo-vegetarian själv. Men jag skulle bekymra mig för barnens järn- och proteinintag om de inte åt kött. Och så vill jag ha en gård med husdjur och beteshagar.
Men jag respekterar absolut dem som tycker det är fel och att välja att äta vegetabiliskt innebär ju minsta möjliga klimatpåverkan!
Nu svävar jag själv ut och tänker att vi mänskor kanske är som getingar; behöver kött när vi är små men inte som vuxna?
Min ursprungliga fråga kanske inte heller var helt tydligt ställd, jag kan fråga så här:
Får era barn problem p g a omgivningens eventuella fördomar gentemot era matkaniner?
Utifrån era svar så långt verkar det ju inte så - vad bra!