Nöö nosselull! Man blir ju som smör i själen  

Blandras. Troligen bordercollie, schäfer, labbe. Kanske ngt Rotweiler istf labbe. En mkt bra brukshund som tyvärr bor i stan, men får mkt aktivering av mig i form av lydnads- och sökträning. Han spontanvallar och ger "eye". Lägger sig ner och stirrar på sina bollar och springer runt mig, hämtar bollarna och samlar dem i en hög. Vaktar lite väl intensivt, men ibland är det en fördel. En av de mest utpräglade brukshundar jag sett, faktiskt.
Han skulle göra sig bäst på landet, men jag gör mitt bästa för att göra honom lycklig.

Hemma hos mig huserar en Borderterrier-tjej. Heter Tea, är snart nio år. Tycker om att vara under saker och ting... under täcken, filtar, trappor, altaner... mig... Typiskt border-beteende, har jag förstått. Hon har lugnat sig lite nu, var "värre" när hon var liten... Om någon funderar på border så kan jag varmt rekommendera, finns ingen bättre om man vill ha en hund som både är stor och liten, både tuff och kelen...
/yrian

Vi har en St:Bernhards / Newfoundlands blandning.... en helt underbar hund på nästan 90 kilo   utan att vara tjock. Han har ett hjärta av guld, gillar våra katter + andra katter han möter ute,och han älskar barn. Han går perfekt bredvid på promenader, om det behövs... och skitar ner hela huset med sina leriga stooora tassar    Och han är älskad av hela familjen. En superbra kombination enligt vår mening, vi har haft renrasiga St:Bernhards innan, men denna kille är något utöver det vanliga.
Tingeling

Har en underbar Alaskahysky hane på 8år

Det är en rätt ny kattras som importerades till Sverige så sent som år 2000. Kommer, precis som namnet säger, från Sibirien. Man ville ha en katt som höll efter "objudna gäster" och som samtidigt var trogen ägaren, och som naturligtvis inte frös ihjäl det första den gjorde. Kort kan man väl säga att det är Sibiriens motsvarighet till Norges Norska Skogkatt och till Amerikas Maine Coon. En katt formad av väder och vind alltså och som har varit isolerad från Europa i hundra år och mer. Ordentligt med päls och en kroppstyp som tål kallt klimat bra. Påminner om båda sina "kusiner" i utseendet, men mer rund och kompakt. Gå in och kolla på rasens egen hemsida:

http://www.sibiriskkatt.nu/

Här hemma har vi en ny förmåga förutom de 2 vi redan hade.

Nykomlingen heter Seamus ska bli vakt/gårdshund på vår nyköpta gård och är av rasen Kaukasisk Ovtjarka, någon mer med erfarenhet av denna "speciella" ras???

Kimma...som kan behöva moraliskt stöd.

Förut så arbetade jag i 3 år med vakthundar, och av de ca 50-60 hundar vi hade så var ungefär ett tiotal av rasen kavkazskaja ovtjarka, även kallad kaukasisk ovtjarka.

Jag gillar rasen i sig, just för att den är så mycket av det ursprungliga. Man måste ha stor hundkunskap och vara fast och konsekvent men med mjuk hand för att den ska lita på en och tycka att den tjänar på att vara tillsammans med en...  det är inte precis hundar som fjäskar för att vara till lags, och de går inte heller på fjäsk från husse/mattes sida. Det krävs liksom mer än så. Och just den biten gillar jag verkligen. Men sen ser jag ju nackdelarna med just samma bit, i alla fall om man bor inne i ett samhälle med mycket folk och andra hundar etc runt omkring sig. Den har ju trots allt avlats fram och använts till att skydda boskapshjordar mot varg och björn. Därav att de i sitt hemland får hela ytterörat avklippt, eller åtminstone fick för några år sen...

Så det är ju helt klart självständiga hundar med mycket mod och skärpa. Och skulle jag någon gång ha en sån där stor lurvig vovve så skulle ett av mina krav på mig själv vara att jag bodde på landsbygden och hade mycket tid över till att göra hunden lätthanterlig och social även med andra än den närmsta familjen... Mer än vad jag har behövt med mina egna hundar. För alla hundar behöver ju såklart social träning, mer eller mindre...  

En av de mest underbaraste hundar jag känt var faktsikt en kavkazskaja ovtjarka, och trots att hon haft en tuff uppväxt och inte litade på människor, och trots att hon gladeligen skulle göra slarvsylta av de som hon inte gillade, så litade hon och jag på varandra till 99%. Hon skulle gå i döden för mig, och det var ett av de sorgligaste ögonblicken jag gick genom när jag klappade henne sista gången och tog farväl av henne.

Ja, jag tycker det är supermysiga hundar, men det är dock inte den lättaste rasen, och jag vet ärligt talat inte om jag skulle vilja ha en själv...  

Nja, jag vet inte om ovtjarkan är ensamhundar helt och hållet, men de går ju definitivt inte ihop med alla hundar de träffar...

Vi försökte alltid att hundarna skulle bo två och två, så att de hade sällskap dygnet runt. Och det var väl i princip bara två - tre stycken som inte klarade av att bo med någon annan hund alls. De andra lyckades vi para ihop med någon som de trivdes ihop med. Och de flesta av dem bodde ju ihop med en annan ovtjarka. Jag skulle nog aldrig lita till hundra procent på en hund av det slaget. Jag skulle nog aldrig våga lämna en sådan hund ensam med någon av mina hundar (har en cavalier och en kooikerhondje), medans jag tex var på jobbet. Rätt som det är kan något gå över styr och det är ett ögonblicks verk att en så stor hund tar i lite för hårt och en mindre hund har sett sin sista stund. Sånt har ju hänt. Det var väl inte så många år sen en matte kom hem och såg sin ena hund ihjälbiten av sin andra hund. Och en stor hund vet ju inte alltid sin tyngd och styrka gentemot en mindre, och en lek kan slå över till jakt om man har otur... Men det är ju inget som enbart gäller ovtjarkan, det gäller ju många andra stora hundar med.

Det där med självständiga valpar känner jag igen. De kan ju vara 5-6 veckor och bara traska iväg, och att varken mamman eller någon människa är i närheten verkar inte bekomma dem det minsta. Men det är ju en viss charm med det kan jag tycka.   Som du säger, man måste förtjäna deras tillit, respekt och vardagslydnad. När de gör något ihop med en då är det för att de vill det, och för att de tycker att de tjänar på att vara med sin flock. Och jag tycker på ett sätt att det är bra mycket roligare då än om jag skulle ha en hund som bara vill göra mig till lags, eller om de följer mig för att de inte vågar annat... Man vill ju ha roligt ihop med sin hund, och man vill ju dessutom att hunden ska ha lika skoj.  

Hur gammal är er ovtjarka nu?

Isländsk fårhund kanske?!?!

Eller varför inte en puli? Men de kan ju vakta och skälla lite, men inte överdrivet...

Vill man inte ha en rymmare, som sticker iväg och jagar så fort den får en chans, så låter det som om du skulle ta en titt på just vallhundsraserna... kanske hittar någon ras där som stämmer överrens med hur du är som person och vilka "krav" du vill ha på den ras du väljer.

Eller en söt liten cavalier king charles spaniel kanske?!