Helsingefår är inte en kullig ras!
Baggarna har horn, ibland fina tjusiga horn, ibland usla (felväxande/svagväxande) horn som går sönder eller växer in i öra eller kind, eller åtminstone hornknoppar.
Så alla Helsingebaggar har anlag för att få horn, bra eller dåliga. Om lammen får dåliga horn, så kan de gå av, med ymnigt blodflöde som följd. Det brukar oftast fixa sig själv.
Efter åtta år med Helsingefår, och åtminstone ett par-tre stycken bagglamm varje år som fått "skräphorn", med avslagna horn till följd, så har jag aldrig haft vare sig fluglarver eller infektioner i sårskadorna. Jag brukar bara övervaka och se till att såret det håller sig torrt. Annars skulle jag gjort som du, tvättat och skött om, och sett till att flugorna håller sig borta.
Det där med brutna horn, brukar oftast hända vid ungefär 3-4 månaders ålder, ungefär samtidigt som det är dags att skilja av baggarna från resten av flocken. De förlorar sina mödrar (="barnvakter"), och blir samtidigt mer intresserade av att stångas p.g.a. könsmognaden.
Felväxande horn, brukar vi kapa (ansa) med vass sekatör, så att de inte växer in i huvudet på lammen, flera gånger, allt eftersom hornen växer. I riktigt svåra fall, där hornen växer snabbt och väldigt krokigt, så har vi tagit hjälp av veterinär för att kapa lite mer.
Jag säljer inte lamm med felväxande horn (horntrånghet) som livdjur eller använder dessa i avel. Det verkar inte rimligt att avla på djur som livslångt måste få sina horn ansade för att dessa inte ska skada djuret...
Horntrånghet drabbar ca 25 % av mina bagglamm ur en linje med härstamning från en särskild bagge med horn som jag hade för ett antal år sedan, så det problemet verkar definitivt vara ärftligt. Det är nämligen alltid höger horn som växer för nära huvudet, och kröker sig in mot kinden. Den bagge som problemet härstammar ifrån, hade en tendens till horntrånghet på sitt högra horn, även om hornspetsen nådde aldrig kinden...
