Jag tror inte att utarmning var det stora problemet förr, ofta gödslade man med naturgödsel. Problemet var växtsjukdomarna, klumprotssjuka, rost, bladmögel m fl, som man undviker med växelbruk.
Visst kan jorden utarmas av att inte växelbrukas, främst blir det problem när man aldrig odlar kvävefixerare, men med tillräckligt mycket gödsel löser man det problemet. Dock inte utan att få följdproblemet som alltid dyker upp om man gödslar för kraftigt - sjukdomar. Det är därför man inte kan undvika bekämpningsmedel om man bara använder konstgödsel och inte tillämpar växelbruk med gröngödsling.
Alven kan bli bördig om man tillför organiskt material, men inte de första åren för då har inte mikroorganismerna hunnit etablera sig och komma i balans.
När jag anlägger nya bäddar gör jag som Åke Truedsson m fl beskriver. Jag anlägger djupbäddar som är 120 cm breda och så långa som man vill/har plats för. Anledningen till att bäddarna är 120 cm är att man aldrig ska trampa i dem, packad jord är syrefattig jord, och där trivs inte de goda mikroorganismerna. Med 120 cm breda bäddar når man till drygt hälften från varje sida, beroende på hur lång man är och hur god balans man har.
Man gräver ett dike som är ett spadtag djupt, 120 cm långt och ca 30 cm brett i ena änden av bädden. Den jorden lägger man i en skottkärra och häller ut precis efter att bädden tar slut om man bara har en skottkärra, annars ställer man skottkärran vid slutet av bädden och använder en annan skottkärra. I botten av diket, där man förhoppningsvis har lite matjord och sedan alv gräver man runt ett spadtag till, eller bara luftar med grep beroende på hur kompakt jord man har och hur mycket man vill arbeta. Har man grästorv där man anlägger bädden tar man nu nästa 30 cm av bädden, skalar av grästroven och lägger den uppochner i första diket. Sedan fyller man på med jorden som var under den grästorven, som man blandar med naturgödsel, kompost, gräsklipp eller vad man nu har tillgång till, tills man kommit ett spadtag djupt. Sedan fortsätter man så tills man kommer till slutet av bädden, där man lägger på den jorden som kom ur första diket.
Eftersom man inte går i bädden behöver man aldrig gräva om den bädden, man bara odlar, helst med täckodling, och tillför organiskt material till ytan under hela odlingssäsongen. Helst täcker man med ett tjockt lager organiskt material efter skörd för att gynna mikrolivet, förhindra ogräs och minska tjäldjupet under vintern. På våren vänder man ner det material som inte brutits ner ytligt, sår eller planterar och täcker med nytt organiskt material. På detta sätt får du ut en extremt hög skörd på liten yta, allt sätts med plantavstånd i alla riktningar, radavstånd behövs inte. Är inte arbetskrävande, jämfört med vanliga trädgårdsland, efter att anläggningen är avklarad. Funkar dock bara med handkraft, maskiner förstör odlingen eftersom de gör jorden kompakt. Å andra sidan kan en person sköta stora ytor av denna typ av odling på ganska liten effektiv tid, om man bara har tillgång till täckmaterial. Det blir minimalt med rensning och vattning efter de första veckorna på våren. Minst några tusen kvadratmeter kan man sköta, och då får man mycket skörd av hög kvalitet som är ekologisk och odlad utan maskiner, som man borde kunna ta bra betalt för om man har rätt försäljningskanaler.
