Jag vill berätta om när vi inte gjorde "
som man skall" men det blev bra ändå!
På min sons förskola hade vi för några veckor sedan 4 hönor och två tuppar. 1 höna och 1 tupp var förra årets kycklingar (som mest blev tuppar och har gått hädan). Två av de gamla hönorna och tuppen var sura och hackade på de andra.
Den förskollärare som sköter dem mest ansåg att den lilla tuppen skulle bort så att han slapp bli hackad på och att inavel förhindrades. Vi nackade honom och
då blev det jättedåligt, de tre sura började hacka jättemycket på "Snövit" som var den enda kycklingen som var kvar. "Guldfjäder" lade sig att ruva och stod utanför det hela. När jag skulle släppa ut hönsen förra helgen flög Snövit ut, alldeles blodig överallt. Jag tvättade såren och satte henne ensam i andra delen av hönshuset. Där satt hon till i torsdags (och värpte ett ägg om dagen i en vedkorg!). På torsdagen städade jag fint och släppte in Snövit bland de andra, som genast försökte döda henne. Då fångades mobbarna in och fick flytta hem till Ulrica och hennes höns och Ulrica kom med en ny tupp. Nu, tre dagar senare, har vi en lycklig ruverska (guldfjäder) en överlycklig tupp och en lycklig Snövit. Snövit har fått en helt annan kroppshållning och det kurras och pratas och gals för fullt. Hoppas att de nya kycklingarna blir lika trevliga!
Varför gjorde vi så?
1) Barnen älskar Snövit. 2)Det är inget synligt fel på henne. 3) Kändes mer pedagogiskt än att nacka hackkycklingen!
Jag blev väldigt glad av detta i alla fall
. Tycker ni att det var fel?
