Överkomma rädsla?

[Travelerhorses]

För 1½år sen nu föll jag av en häst och skadade ryggen.
Sen dess blir jag allt räddare för att rida ..
Jag ligger varje kväll och bestämmer mej för att rida i morgon bitti och längtar ..
Men när morgonen kommer o jag står där med färdig sadlad häst så drar det i hop sej i bröstet och blir jobbigt som fan!

Tex häromdagen så skrittade jag ut på en nordis , efter 10 min stannade han o ville gå hem .
Jag bjöd framåt men då började han backa som protest .
Detta gjorde mej så rädd att jag satt av och gick hem.

Jag arbetar med hästar så detta hämmar mej något så fruktansvärt i mitt yrkesliv!

Vad ska jag göra?

Hästen jag fall av går inte rida längre o det är endast den hästen jag känner mej trygg på ...

  Hoppas på råd..

[lantidyllen]

Jo jag vet hur det känns, fast jag klarar av att rida Islandshästar och ponnyer ganska bra, men så fort jag ska upp på en stor häst skakar händer och ben och det knyter sig i magen, ställer man dessutom upp ett hinder då går jag därifrån...
För mig har det alltid varit så, men jag vet inte riktigt om det hör ihop med ridningen utan kanske höjden för mig...
Fast jag håller ju mig helst bakom hästen

För min del blir det lite lättare de perioder då jag ridit dagligen men så fort jag har ett uppehåll är det tufft att ta sig upp i sadeln igen.
Det enda rådet jag kan ge är att tvinga sig själv upp i sadeln ofta..
Ha någon med dig, kommer det hinder så hästen vill trixa brukar det gå bättre om en annan häst går före och håll dig till trygga lugna hästar för tillfället, släpper rädslan av kan du kanske rida lite spralligare hästar sedan.

[Travelerhorses]

Joo det eju det jag gör men det finns ju inte en 100% trygg häst .
Jag rider min makes häst som min nybörjardotter rider o klarar men jag får skälvan bara han spänner sej lite .
Det konstiga är att det blir värre för varje månad som går .

Det var bättre för ett år sen

Jag känner mej så dum ..och jag är livrädd att falla av igen o bli lam 

[anette i bugared]

En ridolycka får en verkligen att tänka till. plötsligt fattar man, att det som hände verkligen har hänt, och kan hända igen.

Inte heller jag har kommit tillbaka till tryggheten i sadeln efter mitt fall, med bruten arm som följd, för snart 13 år sedan, men å andra sidan har jag inte hästhantering som mitt levebröd. Jag vill gärna hållas med hästarna, men väl uppe i sadeln så längtar jag bara tills ridturen skall vara över.

Min dotter föll av sin häst för flera år sen, med brutet ben som följd och henne tog det närapå 2 år innan hon kommit över rädslan. Och då fick hon ändå hjälp av en ridinstruktör här hemma med att försöka komma igång, men det verkar som om det behövde ta sin tid, och i hennes fall var det två år..........

Hoppas att det löser sig för din del, rädslan blir lätt ett hjärnspöke som är svårt att göra sig av med.

[Frances]

Före jag fick barn visste jag inte vad rädsla var. Är född i sadeln och i vagnen och jobat med hästar i hela mitt liv, då fanns det inga läskiga eller farliga hästar, bara olika hästar.

Numera kan jag erkänna att jag kan bli rikitgt rädd ibland. Fast mest blir jag nog rädd FÖR att jag blir rädd.

Det behöver inte hända mycket förran jag sliter krampaktigt i tömmarna och tror att jag ska dö, på riktigt.. Därför har jag inset att jag får nog hålla mig tills jag blivit "normal", såpass självinsikt har jag att jag inser att det är mig det är fel på för att hästarna uppför sig som idioter när jag kör/rider..

Men jag räknar inte med min kallblodstravare, henne har jag ingen respekt för.. :

[Sar]

Det är ju en naturlig försvarsmekanism att man blir rädd när man skadat sig svårt, blivit förälder, sluppit undan med blotta förskräckelsen o.s.v. Däremot kan det ta rätt lång tid att komma tillbaka.
Jag tror faktiskt att det till och med finns en "rädda ryttares förening" (grundat av Markus Holst?!) som stöttar varandra och ger varandra råd.
Jag brottas fortfarande med en rädsla för trafik när jag rider, tidigare i mitt liv har jag varit välsignad med i det närmaste helt trafiksäkra hästar men så fick jag en som var formligen livrädd. Det gick bättre och bättre men det löste sig aldrig med bussar och lastbilar.

Jag märker dock att det blir lättare ju mer goda erfarenheter man får och om man har sällskap. Finns det någon som kan följa med dig ut under en period?

Något jag själv brottas med (och inte riktigt har klurat ut hur jag ska lösa) är att alla mina hästar blir väldigt pigga, vakna och reaktiva. Inte stressade på något sätt utan arbetsvilliga och lyhörda (dock inte bara på mig i skogen... ).

Det gynnar mig oerhört i dressyren men ute är det inte en lika stor fördel, där hade jag föredragit en mindre reaktiv häst (i alla fall sedan jag blev mamma). Jag antar att det har att göra med att de trampar under sig och "spänner bågen". Ett bra sätt jag kommit på för att "släppa på trycket" är regelbundna långskrittningar men jag klurar fortfarande på hur jag ska ändra mitt ridsätt ute för ännu mer avslappnade turer.

[Travelerhorses]

Jag hoppas att det ger sej snart ,, detta är ju hemskt .
Jag vill ju så väldigt gjärna men när det skiter sej vill jag inte ens gå till stallet

[anette i bugared]

Jag hoppas att det ger sej snart ,, detta är ju hemskt .
Jag vill ju så väldigt gjärna men när det skiter sej vill jag inte ens gå till stallet

Bestäm dig för att du inte skall rida, bestän en tid, säg fram till i Juli och tillåt dig att njuta av bara umgänget med hästarna, utan att glädjen smolkas av besvikelsen över ridrädslan.

[Elis Karlsson]

Du får många goda råd ser jag, jag hoppas att du kan komma vidare och bli tryggare. Det som hjälpte mig var att jag 1) inte red på flera år 2) när jag började hittade en supertrygg go häst som jag fick förtroende för.

sedan kom lusten tillbaka och jag red några år på ridskola.

nu har jag egna hästar men rädslan över vad som kan hända som bottnar i saker som hänt för JÄTTELÄNGESEN  och med ANDRA hästar, ställer ibland till det. det handlar bara om mina egna rädslor för allt som KAN hända, inte hästarna som jag har idag, de är superlugna och trygga. Jag jobbar på att själv vara lugn för jag måste ju ta mitt ansvar som ledare, det är ju hästarna som ska lita på mig, jag måste ju vara den trygga. Oftast går det bra men ibland är jag jättenervös.

Min strategi är att försöka se att det faktiskt går bra jämt, att det faktiskt inte händer saker. Att tänka säkerhet. Men också att inte förlora känslan av att det är KUL och att det är därför man håller på. Men ibland tar det neurotiska över, det gäller att inte låta det blomma ut.

Det är en övervägning också - om det är mer jobbigt och hemskt än kul och givande, måste man nog fråga sig om det är värt det. Som någon svarade, du kan ju ägna  en tid framöver bara åt att umgås med hästarna och inte rida. Ställa rimliga krav på dig själv och dina utmaningar. Du kommer nog att känna när du är mogen för att utöka utmaningen och kan börja rida så smått igen. Om du låter kraven vara ett tag och accepterar att du kanske inte ska rida på ett tag så kan du sakta bygga upp förtroendet för dig själv och vad du faktiskt klarar. Känner du att du absolut inte kan vara utan ridningen, se till att du har kontroll över situationen när du väl rider. Att du har någon med dig, att du rider i en inhägnad, inom kontrollerade former så att du minskar riskerna - och framförallt minskar dina mentala riskbedömingar.

Det är tankens kraft som styr, inte vad som händer, kan hända eller har hänt. Lycka till.

[Bäsen]

Är född i sadeln och i vagnen

Du måste ha en överdjävlig morsa med god balans som klarade att föda i sadeln, antar att slutklämmen kom i vagnen.

[Anette Ö]

Hej.
Jag vet precis hur du känner.
Jag var/är rent ut sagt skit rädd för ridningen men vill så gärna klara av det .
Jag har aldrig varit nån hejare på att rida o favorit gångarten har alltid varit skritt men jag har ändå vågat...tills för ca 2 1/2 år sedan dvs. Jag hyrde ett tinker sto som var hur snäll o go som helst o vi delade samma favorit gångart o kunde skritta ut i timmar.
På fars dag-05 så var vi ut på fm o skrittade och på kvällen fick jag missfall
Jag vet att det inte har med ridningen att göra, jag vet verkligen det men det var ändå kört. Jag kunde inte förmå mig att sitta upp igen efter det
Strax efter jul så lämnade jag tillbaka stoet och var sedan utan häst. Barnen har haft hästar här hemma som jag mycket väl kunnat rida men jag har inte vågat. Jag vet inte var rädslan kommer ifrån för igentligen så har ju inget hänt........
Jag har längtat och längtat efter ridningen och precis som du legat på kvällen o tänkt att imorgon........
Nyårsafton-07 gav jag mig själv i nyårslöfte att jag skulle rida någon gång under 2008. I slutet av februari så bokade jag in en tur på islandshäst åt mig och ena sonen. Om du visste hur många gånger jag stod med telefonen i handen för att avboka men lördagen kom fortare än jag anat. Plötsligt så stod jag i stallet och borstade ett litet  (130 cm i mkh) svart sto.
Jag hyprventilerade och pladdrade på om allt och ingenting. Jag har ärligt talat aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Sedan skulle vi leda ut hästarna det var då jag för första gången sedan i oktober förbannade att jag slutat röka för det var verkligen läge för en cigg då. Jag fick hjälp upp i sadeln och satt som en pinne i en skit och rak som en fura med sammanpressade käkar. Det enda jag kunde tänka var -Det här går åt hel...e. När sonen och Lotta satt på sina hästar så började vi gå ochsamtidigt så började min mun pladdra igen, jag har ingen aning om vad jag sa o tur är nog det Balansen hade jag glömt hemma för jag for från sida till sida fast vi bara skrittade o jag var övertygad om att jag skulle ramla av för varje steg. Efter ca 20 minuter så såg jag ett rådjur och jag pekade med ena handen åt sonen så han skulle titta och kan ni tänka er, jag satt kvar  . Efter det så slappnade jag av mer o mer o efter en timmes ritt så stannade vi o fika. Det var nervöst att sitta upp igen efter kaffet men jag gjorde det . Väl tillbaka i stallet så var jag så nöjd och jag fick sååå mycket beröm av både Lotta och sonen

Nu har jag börjat på ridskola på just islandshästar och har börjat att tölta alldeles själv . Jag är fortfarande rädd men det går framåt och jag har ju också skaffat mig en egen islandshäst. Visserligen är Saga dräktig och ska föla snart men så småningom så ska jag o Saga ut i skogen tillsammans och jag ska rida henne

Hoppas du kommer på ett sätt du också så du komer upp i sadeln igen. Du är ju på god väg redan nu när du satt ord på din rädsla, det är som en form av terapi det också

Anette

[Frances]

Du måste ha en överdjävlig morsa med god balans som klarade att föda i sadeln, antar att slutklämmen kom i vagnen.

Jajamen, hon är inte dålig hon

[Frances]

Skulle också tillägga hur tokigt det kan vara..

Har inga problem att svinga mig upp i sulkyn och köra snabbjobb på banan i kortvagn..Medans att köra samma häst på en tyst o fin skogsväg hemma i lugn o ro i långvagn kan vara rena skräcken...

Som sagt, det måste vara nån psykos..

[lantidyllen]

Något jag själv brottas med (och inte riktigt har klurat ut hur jag ska lösa) är att alla mina hästar blir väldigt pigga, vakna och reaktiva. Inte stressade på något sätt utan arbetsvilliga och lyhörda (dock inte bara på mig i skogen... ).

Det gynnar mig oerhört i dressyren men ute är det inte en lika stor fördel, där hade jag föredragit en mindre reaktiv häst (i alla fall sedan jag blev mamma). Jag antar att det har att göra med att de trampar under sig och "spänner bågen". Ett bra sätt jag kommit på för att "släppa på trycket" är regelbundna långskrittningar men jag klurar fortfarande på hur jag ska ändra mitt ridsätt ute för ännu mer avslappnade turer.

Jag har motsatt problem, alla hästar jag rider blir hemskt lugna...
Jag funkar bäst med hästar som har mycket spring i benen, de går i alla fall framåt...
Min islänning var en sån galning som bara sprang och sprang förr, men nu är han en ganska cool herre.
Min nordis som jag har ridit in själv har jag faktiskt aldrig lyckats få upp i galopp än, fast vilken nybörjare som helst galopperar han utan problem, det spelar ingen roll vad jag än gör, jag får honom inte att öka tempot mer än till mellantrav...

Lite pinsamt var det när jag skulle rida en kompis hopphäst, honom fick jag knappt upp i trav och den hästen tävlar rätt höga hoppklasser.
Jag har ingen aning om vad jag gör, men jag är som ett sömnpiller för hästar tror jag...

Kanske Sar och jag skulle byta hästar

[Sar]

Kanske Sar och jag skulle byta hästar

Ja det vore en bra idé

[Travelerhorses]

Bestäm dig för att du inte skall rida, bestän en tid, säg fram till i Juli och tillåt dig att njuta av bara umgänget med hästarna, utan att glädjen smolkas av besvikelsen över ridrädslan.

Ja men det gör jag ju redan ,, jag sköter ju 7 hästar om dagen .
JAg vill att denna isklump i magen försvinner så snart jag ska rida .
Kanske jag kan medicinera bort den ??

[Travelerhorses]

Du har så rätt ,,det är tankenskraft som styr.
OCH att hitta en trygg häst ..
men vart finns trygga hästar då ??
Jag har letat i 1½år nu men inte hittat nån så trygg än som jag behöver.
Har nån en seg o mkt lugn pytteliten ardenner åt mej ? *S*

[Norrsken]

Ja men det gör jag ju redan ,, jag sköter ju 7 hästar om dagen .
JAg vill att denna isklump i magen försvinner så snart jag ska rida .
Kanske jag kan medicinera bort den ??

Jag blev rädd att rida sen jag ramlade av mitt nervknippe till häst när jag just fått reda på att jag var gravid. Själva orsaken till att jag ramlade av var att jag inte ridit nästan nåt på två år, och därmed inte hade samma balans som tidigare, vilket jag inte tänkte på, utan satte hästen i galopp på ett ställe jag visste att han brikar vara stirrig. Den dagen stod det dessutom en älg o buskarna... Så att jag ramlade av hade ju med ren dumhet att göra! Jag gjorde dock inte illa mig, utan det var ju graviditeten som satte griller i huvidet på mig. Resten av graviditeten red jag hans lunga och trygga (men väldigt heta) gamla mor.

Så fick jag då barnet, och tyckte att då var ju orsaken till rädslan borta, så då borde det ju vara som förut. Men det var som nån mental blockering som levde kvar. Och en känslig häst som han blir ju nervös om ryttaren är det! Jag var helnervös varje gång jag red ut med honom i två års tid, tills det hände en grej som fick mig att komma över det hela!

Det var en vinterdag, och jag red ut. Hade kommit nån kilometer när hästen stannade, och stod på helspänn med villt dunkande hjälta, redo att kasta sig iväg hem! Jag blev nervös och vände om. Efter att ha skrittat några hundra meter hemåt hade hästen lugnat ner sig, och jag tyckte att jag var fånig "kan ju inte vända om efter bara nån km" liksom. Så jag vände tillbaks. På samma ställe som tidigare stelnade hästen och fick hjätklappning, och vi vände hem igen. Och efter några hundra meter i skritt så var han åter lugn och fin.Så jag vände om igen. Samma reaktion på samma ställe. Där stod jag och tvekade. Paniken och instinkten sa åt mig att vända hem, men logiken sa nej! Jag tänkte att så här kan jag ju inte hålla på, kommer jag inte längre än så så kan jag ju inte rida alls! Efter några minuters inre strid så upptäckte jag att jag inte längre kände hästens hjärtslag genom sadeln, han hade lugnat sig! Så jag bad honom gå fram. Han gick väl tre, fyra meter, och stannade sen stel som en pinne, och beredd att ta till flyckten. Denna gång så väntade jag dock ut honom, och tro´t eller ej, efter ett par minuter så lugnade han ner sig! Det krävdes ytterligare ett stopp innan vi kommit förbi det läskiga, men då hade både jag och hästen vuxit flera decimeter! Efter detta har det bara blivit bättre! Jag har en strategi för att hantera liknande situationer, och är därmed lugnare. Och när jag är lugnare så är ju självklart även hästen det!

Till sar vill jag ge tipset att när hästen spänner sig ute, så samla ihop den! Och då menar jag riktigt ordentligt! Be den trampa på stället om möjligt. Om man får hästen att utföra något så krävande så måste den koncentrera sig på det!  När hästen blir spänd och stirrig och allt fär okoncentrerad så samla ihop! Trava eller gallopera riktigt samlat tills hästen lugnar sig, då ger du friare tyglar. Det brukar funka på min häst! Fast det kräver ju att både häst och ryttare kan få ihop hästen.

[Norrsken]

Du har så rätt ,,det är tankenskraft som styr.
OCH att hitta en trygg häst ..
men vart finns trygga hästar då ??
Jag har letat i 1½år nu men inte hittat nån så trygg än som jag behöver.
Har nån en seg o mkt lugn pytteliten ardenner åt mej ? *S*

Mitt råd är att leta efter en högrangad häst, som är välutbildad! En seg häst behöver inte vara trygg. En ledarhäst måste vara trygg i sig själv för att vara en bra ledare! Dessa hästar har ju oftast mycket vilja, men är den inte purung, utan har varit med, och dessutom välutbildad så kan du inte hitta en tryggare häst! Vårt gammelsto är sån! Hon är en sån häst som gör andra hästar trygga. Även människor tycks bli trygga i hennes sällskap! Däremot är hon inte det minsta seg, tvärtom! Hon har alltid gillat att springa fort! Men det är inte värre än att man blir lite trött i armarna av att hålla Hon är en sån häst som nervösa ryttare dras till!

[Elis Karlsson]

Du har så rätt ,,det är tankenskraft som styr.
OCH att hitta en trygg häst ..
men vart finns trygga hästar då ??
Jag har letat i 1½år nu men inte hittat nån så trygg än som jag behöver.
Har nån en seg o mkt lugn pytteliten ardenner åt mej ? *S*

Jag har ju själv en ardenner men tyvärr inte pytteliten, o han är lite pigg :-)
Men de är verkligen goa och hoppar inte till i första taget. Jag red travare i min ungdom och tänk alla blåa postlådor och soptunnor som kunde skrämma upp dem och ibland få dem i sken rentav. Kallbloden är verkligen helt annorlunda hästar, de blir inte rädda för mycket. Starka kan de ju vara, men absolut inte nerviga. De tänker en stund innan de kopplar på flyktbeteendet. Oftast iallafall. Rekommenderas!

Islandshäst kanske inte heller är så dumt. De är ju så små, det är ju så nära till marken.