Det är inget linjärt förhållande mellan magnetiseringsströmmen och utspänningen hos t ex en bilgenerator, detta eftersom järnet i både rotorn och statortänderna blir mer och mer mättat vid högre magnetiseringsström.
Fältlindningen bör, för en normal generator (2-borst likströmsgenerator eller alla växelströmsgeneratorer) tåla generatorns märkspänning kontinuerligt, men inte gärna mer än så.
Om du vill tvinga generatorn att ladda vid onormalt låga varvtal, så är det bästa att låta den arbeta vid en lägre spänning än den egentligen är tänkt för. Ta t ex en 24 V-generator om du vill ta ut 12 V, då bör du kunna få ut laddström vid halva det varvtal då generatorn är avsedd att börja ladda. Men kom ihåg att du ändå måste kunna leverera upp till 24 V till fältlindningen.
Ur verkningsgradssynpunkt så beror det mesta av förlusterna i en bilgenerator på resistans i statorlindningen och spänningsfall i likriktardioderna. "kopparförlusterna" är oberoende av spänningen och proportionella mot kvadraten på strömmen, om du fördubblar strömuttaget får du alltså fyra gånger så stora kopparförluster. Diodförlusterna är i stort sett proportionella mot strömmen. Det lönar sig alltså att ha en överdimensionerad generator och inte belasta den så hårt.
Mekaniska förluster orsakas till en liten del av friktion i lager och kolborstar, men till största delen av kylfläkten. De är betydligt lägre i generatorer med liten inbyggd kylfläkt som suger in luften i mitten av varje gavel och blåser ut radiellt i samma gavel, än på äldre generatorer med en stor utanpåliggande fläkt som suger luft längs med hela generatorn.
Till sist finns det s k järnförluster, som orsakas av magnetisk mättning och hysteresförluster i statorplåten. De ökar med ökande magnetiseringsström. Det är lätt att prova att koppla in en reglerbar ström till fältlindningen på en generator, vrida runt den för hand och känna vid vilken magnetiseringsström den börjar gå klart tyngre.
