Här kommer en kort redogörelse för er som vill tämja era kära fjärilar och ha dem kvar i trädgården hela sommaren.
Efter L H Newman.
Av alla våra dagfjärilar tycks påfågelögat vara mest lämpat för "odling".
Den är stor, vacker och lätt att sköta i alla stadier och dess värdväxt finns nästan överallt.
En annan fördel är att den är mycket långlivad, den kan leva upp till elva månader.
Mycket talar för att den vanliga nässelfjärilen, som i vårt land likaledes bara har en årlig generation, också lämpar sej för odling.
Man kan naturligtvis på prov odla vilken art som helst, men det visar sej att de som övervintrar som larver är svårare att sköta än de som gör det som ägg, puppa eller imago.
Det väsentligaste är följande:
Honor som fångats på våren stängs in tillsammans med nässlor som odlats i krukor.
De lägger ägg på nässlorna och larverna föds upp på vanligt sätt.
(Hur man föder upp fjärilslarver finns det info om på nätet eller i böcker.)
När fjärilarna kläcks i juli och augusti förvaras de först i ungefär en vecka i ett kallt växthus eller annat ljust utrymme, i vilket de får flyga fritt och livnära sej på blombuketter i vaser och ur fat med honung och vatten.
Under dessa förhållanden blir de fullständigt tama.
De slår sej ned på alla som kommer in och kan till och med fås att komma till ens hand och äta ur en sked.
Nästa åtgärd består i att släppa ut dem i trädgården, där de flesta kommer att stanna om det finns gott om blommor.
Matningen för hand kan fortsätta i det fria.
Dörren till det utrymme där de tidigare förvarats bör lämnas öppen, så att de kan komma in och sova där om nätterna.
Så snart vädret om hösten börjar försämras och blommorna försvinner, fångar man in så många fjärilar som möjligt och släpper in dem i stora burar av glest tyg med stommar av trä eller ståltråd.
Dessa placeras i växthuset och fjärilarna förses med föda.
När det blir kallt flyttas burarna över till ett vindsutrymme eller ett uthus, där det är mörkt och kyligt men skyddat från svår frost.
Där får de övervintra.
De klarar sej nu bra på egen hand, men ett något större antal överlever om man med 2-3 veckors mellanrum tar in burarna i ett varmt rum, placerar dem under en glödlampa för att fjärilarna skall vakna och sedan matar dem.
Därefter placeras de åter i sina vinterutrymmen.
På våren flyttas burarna ut i växthuset igen och där börjar fjärilarna åter flyga så snart det varma vädret väckt dem.
På nätterna flyger de in i sina burar för att sova.
Det första de behöver när de vaknar är vätska.
Därför fuktar man burarna genom att spraya dem med vatten.
När de första blommorna slagit ut släpper man fjärilarna, men så här års är det bra om man förser dem med lite extra föda.
En vattenlösning med honung kan hällas i t ex ett litet provrör, som pluggas igen med en bomullstuss som genomdränkts med lösningen.
Dessa rör fästs på käppar och placeras ut här och var i trädgården.
Fjärilarna hittar dem lättare om de förses med en krage av färgat papper i form av en blomma.
Bästa färg är purpur.
Om det råder sommartorka när den nya generationen kläcks bör man också då tillföra dem extra föda.
För att bibehålla stammen kan man fånga in honor på våren sedan de flugit fritt en tid och stänga in dem med nässelkrukor, som de kan lägga ägg på.
Hos de flesta vanessa-arterna är honor och hanar mycket lika varandra, men genom att studera frambenen genom en lupp kan man skilja dem åt.
Därvid håller man dem försiktigt men ändå stadigt i vingarna.
Alla Nymphalider (vanessaarterna m fl) är "fyrfotadjur", dvs. frambenen är tillbakabildade och används inte att gå med. (De används som smakorgan).
Hanarnas ben är ganska kraftiga, har två ändleder och är håriga varför de liknar små borstar.
Honornas är tunnare, har fyra ändleder och är täckta med korta hår.
Studera några stycken så ser ni snart skillnaden.
Newman, som hade stor erfarenhet av fjärilsuppfödning, rekomenderar följande förfarande när man ska mata fjärilar.
Fatta insekten mellan pekfingret och tummen nära vingbasen, när den sitter och vilar.
Ha ett fat med vattenlösning av honung och en genomdränkt bomullstuss till hands.
Om man placerar fjärilens framfötter på bomullstussen reagerar den vanligen för den söta smaken genom att rulla ut tungan och suga, och då kan man släppa taget om vingarna.
Är den mycket utsvulten och svag reagerar den kanske inte.
Då kan man med en nål försiktigt rulla ut tungan och föra spetsen mot födan.
Newmans "fjärilselixir" består av en tesked vardera av honung och farinsocker i en tekopp vatten.
Det kan tyckas väl svagt, men det är faktiskt viktigt att lösningen inte blir för stark.
Fjärilarna suger visserligen girigt i sej även en stark lösning, men den bringar deras matsmältning i olag och förkortar deras liv.
Lycka till, ni som vill prova!
