sorgen, ilskan

[Driva Louise Leyonmarck]

Grannens hund rev ner vår inhägnad, jagade höns och kaniner all världens väg. Förutom ilskan över förstörd egendom och tid som kändes helt bortkastad, kommer även sorgen; två små kaniner (den ena bara några veckor gammal) skrämdes till döds. Vi har nu förhoppningsvis löst situationen med grannen och en ny (extra säker) inhägnad är på plats - men jag mår fortfarande dåligt; djurens välmåga är ju upp till oss och jag känner mig misslyckad som inte lyckades skydda dem. Hur hanterar man sånt här, just skuldkänslorna? Känner på mig att jag skulle reagera på samma sätt om vi skulle förlora ungar eller om djuren skulle bli sjuka. Det känns varken sunt eller konstruktivt eller sunt. Har någon liknande erfarenheter eller kloka ord att ge?     

[silent_angel]

Har inga kloka ord Jag minns med fasa att våran grannes hund gjorde samma sak när jag var liten, hunden skrämde ihjäl kaninerna
Då vet jag att det hände faktiskt tom. några gånger, att samma hund gick på kaninerna och skrämde ihjäl dom.
Vi slutade helt enkelt med kaniner efter några gånger. Det var inte alls kul.

[MorAnna]

Mina hundar tog död på de första två kaninerna jag skaffade (förra sommaren), och det kändes verkligen hårt. Kunde inte lasta hundarna, de trodde nog att det var "ohyra" som de "tog hand om åt mig"...

Det är lätt att tappa sugen. När en räv tog sig in och dödade alla mina höns för c:a 12 år sen återhämtade jag mig aldrig. Skaffade en ny grupp med hönor men passionen hade liksom slocknat.

Har inga kloka ord att ge, jag heller, bara medkännande. Förra sommaren var jag nära att ge upp innan jag ens kommit igång, men så småningom kände jag tillförsikt igen.

[Driva Louise Leyonmarck]

Ja, det är ju just det - jag klandrar inte hunden, inte alls!

Tack för medkännandet, och vi tänker inte ge upp vare sig hönsen eller kaninerna - de ger så mycket glädje. Men det är nog den hårda skolan som man som nybörjare måste gå igenom.

[Trollmor]

De där skuldkänslorna är givetvis inte produktiva, men ändå:  Baksidan av det finaste en människa kan besitta:  Förmågan till medkänsla!

[tinna.m]

Beklagar sorgen.  Använd skuldkänslorna konstruktivt. Skaffa elstängsel. Nästa gång kan det va en annan hund så grannens hundstängsel räcker inte.

[GAVIA ARCTICA]

Aj. Jag förstår er sorg och ilska över lösa hundar som tar död på höns, kaniner och diverse andra gårdsdjur. Att känna empati med djuren är för mig en självklarhet. Men jag förstår ju också att döden tar sina liv. Ibland när jag själv tycker att något djur går en alltför tidig och ibland ångestfylld död tillmötes brukar jag tänka på hur det fungerar ute i naturen, bland de vilda djuren.

Alla som sett program på TV om djur och natur har säkert valt att zappa till annan kanal gång efter annan, för att ni inte vill se den grymhet som är "vardag" för de vilda djuren (det som vi som människor uppfattar som grymhet!).

Jag vet att det inte tar bort sorg och saknad och att man ändå mår dåligt av att mista sina djur på ett grymt sätt. Men som sagt, det sker varje dag i naturen.

Min fasta övertygelse är att djur inte känner oro eller ångest förrän i det ögonblick de inser fara. De går inte och oroar sig som vi människor. Jag tror också (och hoppas) att de flesta djur har en sorts mekanism som gör att de kan koppla bort smärta och ångest när dom inser att "loppet är kört" och att alla chanser till överlevnad är över.

Hur som helst så föredrar jag att få mina höns tagna av räven än att de ska leva som storproducenter av ägg i 1,5 år för att sedan bryskt hanteras för att slaktas. (Har hört hiskeligt otäcka historier om hur sådan hönsslakt går till!).

Ledsen om jag inte kan trösta så mycket – men kanske kan det trösta något genom att tänka på hur det fungerar i naturen.

//Maria

[Driva Louise Leyonmarck]

Tack så jättemycket alla fina människor. Jag håller verkligen med dig, GAVIA ARCTICA, och det är väl lite så jag har försökt tänka; naturen ger och tar, och det är nog en chock när man inte är van; att där finns andra lagar som styr än människans. Och ja, fy sjutton för fabriker!

[Alba]

Ja, fy fan. Det är surt när man misslyckats att skydda djur eller gjort något misstag så att de drabbas av olycka. Mitt svar är att det är ok att känna sorg. Man får anklaga sig själv, sörja och försöka ta till sig vad som hänt så att man kan ta lärdom och lägga det bakom sig. Håller med om att medkänsla är bra!

Jag har lite kontrollbehov när det gäller utehagar. De måste vara säkra. Tänker på grävlingar, minkar, rovfåglar, hundar, katter, barn, osv.  Det gör kanske att jag bygger fästningar, och försöker tänka 10 steg framåt och kanske gör det onödigt svårt. Men men...
Har en bekant som rastar sina kaniner lösa på tomten. Det har gått bra hittills, och de tycker säkert det är skönt med "total" frihet. Men om det händer något så måste hon leva med det, och kaninerna får betala trots att de inte väljer. Jag skulle gärna ha min lösa också, men jag vet ju att de inte vet vilka faror som hotar.

Kram 

[Januschka]

Japp.

All sorg, allt ansvar är ditt.

Har varit där flera gånger efter rävbesök, rovfågelsangrepp, after mina egna hundar.  Skam och skuld och vrede över sin egen dumhet till och med.

Mitt att bära - som ägare ansvarar jag för djurens välbefinnande.

Platser man undviker ett tag för det var DÄR det hände...  Undran om det finna andra som gråta över en död kanin.

Och när det har haft sin tid.. sorgen, vredet och all detta,

sedan är det nogs dags att dra lärdomar.. bygga bättre, lära sin egen och kanske även grannens hund, blir klokare och ända vara medveten om att det komma att händer 100 sakr till som man inte har förutsett....

Jag  har dragit slutsatsen att det är en del av livet - att lära sig och delge andra av sina lärdomar.. kanske leder det till att andra gör inte om samma misstag men uppfinna nya

[Trollmor]

... och delge andra av sina lärdomar.. kanske leder det till att andra gör inte om samma misstag men uppfinner nya

Jupp.  Det är ju det vi använder alternativ.nu till ... 

[sonja på slätten]

Fast ansvaret är väl hundägarens.

[Januschka]

Fast ansvaret är väl hundägarens.

Delvis.

Visst ansvarar jag för min hund.

Men jag ansvarar också för bra burbygge åt mina kaniner.

[Trollmor]

Fast ansvaret är väl hundägarens.

Jovisst, så länge hunden är tam och dessutom identifierbar.  Men det hjälper inte kaninerna om hundägaren får betala skadestånd efteråt, och det skyddar på intet sätt mot exempelvis Mickel Räv.

[sonja på slätten]

Nej, det hjälper förstås inte,  men det kanske förebygger att händelsen upprepas om hundägaren får stå till svars.
Och jag tycker nog, att man ska kunna ha sina djur, oavsett art, oantastade av  hundar i sin egen trädgård under dagtid.  Visst, det kan komma en räv,  men den kommer väl i regel på natten och då måste man förstås ha djuren  instängda ordentligt.

[Trollmor]

Åkej, jag kanske tänker mera som en skogsbo.  Hundar som kommer ända hit är i regel utan husse och fullständigt oidentifierbara.

  Och visst är det fint med människor som verkligen vill ta hand om sina små kaniner, och til och med mår dåligt när det inte lyckas!

  Jag önskar dig många dagar med lyckorus över dina fina smådjur, Driva!

[GAVIA ARCTICA]

Vill bara återkoppla till det där med att känna skuld när något av ens djur råkar illa ut.

För 2,5 år sedan fick jag fem valpar (efter en tjuvparning). Eftersom min mor var svårt sjuk, det var mitt i vintern och jag inte hade möjlighet att ta hand om fem valpar och fyra vuxna hundar. Detta ledde till att jag valde att avliva tre av valparna. Vilket är något av det värsta jag gjort. Jag fick hjälp av en veterinär som gav dem var sin spruta och de var inte ens ett dygn gamla. Tiken fick behålla två valpar. Så i det stora hela gick det till på ett bra sätt.

Sju veckor senare, lät jag en av de andra vuxna hundarna slippa in till de två valpar som var kvar. På grund av att valparna hade fått ett ben att leka med så slutade det hela med att den vuxna hunden bet en av de små så illa att han förlorade vänster öga. Det kostade mig minst 26 000 kr (hade ingen försäkring på valparna, trodde att de var försäkrade via sin mor tills de var åtta veckor gamla).

Så att jag känt skuld, det kan man lugnt säga! Känner det fortfarande ibland.

Allt det som hänt är mitt fel. Tjuvparningen berodde på slarv från mig. Att jag inte kunde ta hand om valparna var mitt fel. Att en av de sju veckor gamla valparna blev så illa biten var absolut mitt fel.

Det kan tilläggas att jag sedemera kastrerat de två tikar jag har, så nu finns det ingen risk för tjuvparningar. Valpen som blev illa biten mår prima och är en stor och fin kille som klarar sig utmärkt med ett öga.

Livet går vidare och man må försöka lära sig av sina misstag. För misstag gör man, genom hela livet. Ingen är ofelbar.

Mvh
//Maria

[Driva Louise Leyonmarck]

Oj, ja det förstår jag verkligen, och sorgen. Det måste ha varit ett svårt beslut men samtidigt så visste du att du inte kunde ta hand om dem - det skulle ju säkert ha lett till ett mer utdraget lidande för hundarna.

Tänker att det kanske handlar lite om människans behov av kontroll över allting; att man därför har svårt att acceptera när sådant här händer. Men vi har lärt oss av detta och ska göra allt för att det inte ska upprepas. Ny, säkrare bur. Hunden och dess ägare är på väg att flytta, så förhoppningsvis ska vi slippa fler obehagligheter. Återstår bara vilda djur, men nu vet vi lite hur vi ska tänka när vi bygger.

Det verkar som att vi snart ska få ungar, och det känns hoppfullt och vackert. Tack alla!

[Tokyoboy]

Appropa skuld. Det spelar ingen roll vems fel det ar nar det kommer till kanslorna, kanslorna kommer hursomhelst. Jag minns hur knackt jag blev nar mina akvariefiskar dog nar jag var pytteliten och stolt fiskagare. Men jag har lart mig sedan dess, det kanns tungt varje gang ett husdjur dor, oavsett orsak eller skuld, men jag ar glad att jag fick uppleva den sorgen nar jag var liten, och lite i taget. Jag forstar att det finns vuxna manniskor som ar livradda for att skaffa husdjur eftersom de aldrig varit med om att ett djur dott i deras narhet och de ar radda for kanslorna som kommer. Sorgen kommer alltid, men det gor inte lika ont efter ett tag. Och tur ar val det. Sa sta pa dig, deppa sa lange du tycker att det behovs och ga sedan vidare! Du kommer nog att fa uppleva doda husdjur manga manga ganger till i ditt liv.