Höns kan bli jättetama men keldjur är de ju inte.
En del beror på individen de är olika sociala av sig precis som vi människor.
Några av mina höns sitter gärna i mitt knä, på armen eller axeln en stund men så klart alltid på deras villkor när dom bestämmer sig för att de har lust med det, de hoppar/flyger själva upp. Detta gör dom utan att jag någonsin lockat dom med godis. Jag har bara tillbringat oerhört mycket tid med dom (varje dag) som småkycklingar. Först bara genom att stå stilla i närheten av dom och liksom vänja dom vid att jag finns där och att jag inte är farlig för dom och sedan så har jag lyft upp dom mycket (passat på när jag fyllt på matskålarna och de rusat fram för att äta) satt dom på armen, släppt taget om dom och låtit dom sitta tills dom själva velat hoppa ner. Jag har aldrig tvingat dom att sitta kvar längre än de velat.
På så sätt har jag skapat en grundtrygghet hos dom från början. De litar på mig helt enkelt. Men kelade med vill dom inte bli. Jag kan stryka lätt på dom när de kommit och satt sig men det är inget de själva önskar sig. Den ras jag gjort så här med är mina isbar.
De är mina tamaste hönor.
Dvärgkochin är ju känd för att vara social mot människor. Lätt att få tam. Jag har den rasen också. Dom har jag inte lagt ner lika mycket tid på att göra tama men de har ändå blivit ganska tama av sig själva. De håller sig oftast i närheten av mig och är rättså lugna när jag behöver lyfta dom, särskilt tupparna är mycket sociala och trevliga. En höna sitter gärna på mina korslagda fötter och putsar sig och halvsover. Det viktigaste är nog att få dom att känna sig helt trygga med skötaren detta genom att tillbringa mycket tid med att bara vara hos dom, och att aldrig tvinga sig på dom utan att de alltid får ta sig undan när de vill. Sedan får resten komma som en rolig bonus.
Kela inte för mycket, det kan nog ge motsatt effekt.
Jag vet inte om det här var så mycket till hjälp men så här har det fungerat för mig i alla fall.
Lycka till!
