Vi hade en sån när jag var liten!
Vi hade bara bruna värphöns direkt från ett hönseri, med jämna mellanrum köpte min pappa några nya för föryngringens skull. Ett år lade sig en och surade, och grann-bondmoran (som alltid bakade sju sorters kakor och lärde min mamma ysta) rådde mina föräldrar att vara rädd om den hönan och ge henne ett gäng ägg - hon gav upphov till en hel klan!!! Bla ett par tvillinghönor som kom ur samma ägg och i fortsättningen alltid ruvade ihop och tog hand om sina kycklingar tillsammans. (Tills de råkade bli uppätna av räven) Och den fina Gullhönan som blev så tam av mitt handskande med den som kyckling att hon ofta lät sig kånkas runt i famnen. När jag var tio flyttade vi utomlands i tre år, och grann-bodmoran tog mer än gärna hand om hönsen, hon ville gärna ha surhönor. Tyvärr trivdes de inte lika bra hos henne, verkade det som och hon fick inga kullar efter dem.
