Bland annat i tvärtom-bekännelsetråden diskuterades far- och morföräldrars samt andra släktingars och vänners ändlösa bidrag till julklappsberget av leksaker till barnen. Och att de inte förstår att man inte vill ha så mycket!
Jag undrar nu hur det gick för er andra? Blev det stora berg med julklappar eller klarade ni er?
Till min lycka så märkte jag att min önskan gick i uppfyllelse denhär julen. Det betyder att barnets mor-och farföräldrar samt faster med familj nu äntligen hade förstått! Barnet är nu 6 år och till skillnad från tidigare år så hade han faktiskt önskat sig fyra olika saker i år. Ett instrument, ett spel, en leksak och så ett gameboy-spel, som han sett i en reklam. Han fick de tre förstnämnda och två böcker. I de andra paketen fanns sånt som han på riktigt behöver. Eftersom vi försökt leva enkelt i närmare två år nu, och gjort oss av med onödiga grejer allt eftersom, så var det första julen som man faktiskt kan säga att vi kunde önska oss sånt som vi verkligen behöver. Barnet fick ny pyjamas, nya långkalsonger och lakan också.
Men! Det som jag vill komma fram till var att eftersom vi levt som vi gör och försökt föra vidare värderingarna, så var det så underbart att se att han var lika lycklig över de mjuka paketen och gick omkring och visade dem åt alla! En syn som värmde hjärtat.
Farmor och farfar var hos oss på besök igår och nu hade de äntligen förstått vad vi eftersträvar. Tidigare kunde de inte förstå varför pojken inte hade kilometerlånga önskelistor som hans kusiner haft i den åldern. Så nu ska det väl gå bra i fortsättningen också.
Hoppas att ni andra haft en lika bra jul!
