Alternativ.nu
Djur => Kaniner => Ämnet startat av: Harriet S skrivet 10 sep-10 kl 18:13
-
Ni som har mycket kaniner och inte har renrasigt för rasbevarande, hur hårda är ni vid avel? Jag har börjat i våras med några honor och obesläktad hane. Av de som finns hemma nu är det en av de vuxna honorna och 2 av hennes döttrar som blir kvar till nästa års barnafödande. Hanen jag har är så fin och trevlig, har gett fina sociala ungar. Han är ju obesläktad med den vuxna honan men pappa till de små. Det bär mej emot att låta honom para döttrarna, så nu är han ute på annons här på sidan. Är jag löjlig, då det enligt planerna ändå blir kaniner som bara ska ätas upp? Bryr man sej om inavel då man har bara blandraser för självhushåll? ska jag behålla honom och para vidare?
-
Jag har parat pappan med döttrarna många gånger, utan att varken få färre eller sämre ungar. Däremot sparar jag aldrig dem som avelsdjur. Men genom att spara mammans ungar kan man bygga ut så att man har lagom många avelshonor, och sedan ersätta hanen med en obesläktad.
Byter man för att absolut inte inavla kan man ju aldrig spara någon hona utan att direkt byta ut hanen.
För djur som ska till slakt spelar det absolut ingen roll att pappa och morfar är samma individ, jag tycker att du med gott samvete kan behålla hanen ett år till.
-
Harriet, skaffa en ny hane till din honas ungar. Ha hanen kvar om han är bra och köp till ett par honor så han har lita att göra.
Vid inavel tappar du första gången ca 25% av immunförsvaret. Det är en risk jag aldrig skulle utsätta mina djur för.
Inavel förekommer ganska allmänt inom utställning men då kallas det för linjeavel. Resultatet man vill uppnå är att förstärka någon del exteriört på kaninen. Att man utsätter djuret för hög risk för sjukdomar bryr man sig tydligen inte om. Viktigast där är att djuret ska ha ett för utställaren korrekt utseende!
Har du 2 obesläktade honor och 2 obesläktade hanar kan du korsbefrukta ungarna från resp. par.
Gösta
-
Gösta, var kommer den faktan ifrån? ???25% låter mycket allvarligt...
-
Harriet, skaffa en ny hane till din honas ungar. Ha hanen kvar om han är bra och köp till ett par honor så han har lita att göra.
Vid inavel tappar du första gången ca 25% av immunförsvaret. Det är en risk jag aldrig skulle utsätta mina djur för.
Inavel förekommer ganska allmänt inom utställning men då kallas det för linjeavel. Resultatet man vill uppnå är att förstärka någon del exteriört på kaninen. Att man utsätter djuret för hög risk för sjukdomar bryr man sig tydligen inte om. Viktigast där är att djuret ska ha ett för utställaren korrekt utseende!
Har du 2 obesläktade honor och 2 obesläktade hanar kan du korsbefrukta ungarna från resp. par.
Gösta
Det er ikke korrekt. Både praksis hos en mengde oppdrettere og forskning viser det motsatte, at kaniner tåler innavl svært godt og at det ikke gir innavlsdepresjoner. Innavl fungerer som all annen avl. Får man defekter/sjukdommar i innavlskull har foreldrene anlagen, det har ikke noe med innavlen å gjøre.
Jeg har en hel besetning der alle dyrene er i stor grad beslektet. Har i mange år avlet innavl, også sterk innavl, og min besetning er en veldig frisk besetning. Jeg har ikke mistet en unge på 2 år, og ikke hatt en enda sjuk kanin på flere år!
Mvh Cecilie
-
Vid inavel tappar du första gången ca 25% av immunförsvaret. Det är en risk jag aldrig skulle utsätta mina djur för.
Känner igen det här resonemanget. Det kommer förmodligen från Per-Erik Sundgren, en i hundkretsar välkänd inavelsmotståndare ;).... http://pawpeds.com/pawacademy/general/naturalprotection/index_se.html (http://pawpeds.com/pawacademy/general/naturalprotection/index_se.html)
Utan att kunna nåt direkt om immunförsvaret så måste jag bara ifrågasätta siffran 25%! Hur har man kommit fram till det? Om immunförsvaret hade bestått av ett enda enkelt anlag (typ "svart färg av/svart färg på") så javisst! I Sundgrens artikel (den jag länkat till) så står det en del om just MHC-generna och deras roll i immunförsvaret. Men, Googlar man lite, så kan man bland annat läsa "The MHC genes are believed to be the most allelically diverse of all human genes". Att det då, genom en enda släktskapsparning skulle slumpa sig så att alla de olika allelerna kombinerades likadant är väl ändå i princip omöjligt!
Det här är ganska intressant: http://www.answers.com/topic/immune-system-genetics (http://www.answers.com/topic/immune-system-genetics)
Lite utdrag ur artikeln:
"The fundamental principle governing antibody generation is combinatorial diversity. A large number of genes are generated by choosing from among a smaller pool of differing gene segments and combining them in different ways. This process, known as somatic recombination, is similar in principle to constructing words. The alphabet's twenty-six letters can be combined to make 676 (262) two-letter words and almost 12 million five-letter words."
"There are two major classes of MHC proteins, called class I and II, with different functions in antigen presentation. Class I contains three members, each coded for by different genes, and class II contains four members. For almost every gene, there are multiple alleles. The number of alleles per gene ranges from a handful to more than 100. Since each person will inherit and express a unique set of MHC alleles, once again we can see the combinatorial possibilities: There are millions of different combinations of MHC alleles, and very few people are likely to have exactly the same set. This is what makes organ transplants so difficult. Matching MHC types is the key to success, but even close relatives may have different allele sets."
Praktiska erfarenheter är väl heller inte att förakta. Hade Göstas påstående om 25 % förlust av immunförsvaret vid första inavelsparningen varit sant, hade till exempel alla våra lantraser varit utan ett fungerande immunförsvar och dött som flugor av minsta bacill. Vi är väl ganska många som kan skriva under på att det inte är så! :P
-
Hade jag en trevlig avelshane som gav bra avkomma skulle jag utan att blinka använda honom på hans döttrar. Skulle det visa sig att ungarna efter dem skulle ha nåt fel av nåt slag så skulle det bero på dolda anlag och då skulle jag på så vis kunna ta bort de djur med anlaget och på sikt få en friskare stam.
-
Hade jag en trevlig avelshane som gav bra avkomma skulle jag utan att blinka använda honom på hans döttrar. Skulle det visa sig att ungarna efter dem skulle ha nåt fel av nåt slag så skulle det bero på dolda anlag och då skulle jag på så vis kunna ta bort de djur med anlaget och på sikt få en friskare stam.
Ja, visst är det så. I princip kan man säga att inavel avslöjar och utavel döljer.
Jag skulle också vilja ha en förklaring av Gösta, vad han grundar sina påståenden på att djuren tappar 25 % av sitt immunförsvar första gången de inavlas ???
-
Problem vid långvarig inavel kan man få men ingenstans har jag läst Göstas påstående om just 25%. Det är nog taget ur ett annat sammanhang.
-
Ja, som nån sagt om inavel: "Det går bra, ända tills det går åt helvete!" >:D
-
Men nu talar trådstartaren inte om upprepad inavel, utan att inavla en generation, och om h*n följer mina råd, utan att behålla ungarna. Skulle påstå att det är helt riskfritt, dyker det upp problem visar det att man har riktigt dåliga föräldradjur, och då är det bra att veta det så att man kan kassera dem.
-
Ett sänkt immunförsvar ger inte bara utslag i dölighet utan i mindre avelsduglighet och i förlägningen missbildade djur. Detta gäller inte bara kaniner utan i stort sett alla däggdjur inkl. människan. Det är ju så att insest är straffbar bland människor. I djurvärden sköter djuren detta själva genom att släktskapsparning inte sker om djuren själva får bestämma.
Ser ofta inavelssymtom på utslagsdjur från utställningsdjur. Finns ytterst sällan på produktionsdjur.....
Kanske kan vara en tankeställare.
Gösta
-
Vilka djur är det som inte parar sig med närbesläktade? Katter, hundar, får, getter, kaniner, höns ankor etc parar sig då glatt med sina syskon, avkommor osv. De vet ju inte heller att de är släkt med varandra på det sättet som vi vet av våra släktingar.
Vid inavel fördubblar man anlagen, men det finns både bra och dåliga anlag. En viss inavling ger ju vetskap om vilka dåliga gener man har i sin flock. Kör man lite inavling kan man ju på sikt avla bort de skadliga generna. Djur blir ju inte missbildade bara för att de är inavlade utan det beror ju helt på anlag och man kan inte heller avla fram skadliga gener om de inte redan finns i djuren.
Vad är det för tecken på inavel som du kan se på utställningsdjuren menar du?
-
Det är ju så att insest är straffbar bland människor.
Jo, men vad har det med saken att göra?
Jag (och säkert några till här i tråden) undrar fortfarande hur du kommit fram till att immunförsvaret försämras med 25 % vid första inavelstillfället. Av dig som är en sådan auktoritet i kaninsammanhang förväntar jag mig svar med källor eller fakta och inte prat om "incest" och "omoral".
-
Jag skulle också gärna se källor på det, eller att uttalandet tas tillbaka. Jag har tidigare litat helt på Göstas kunskap och omdöme vad gäller kaniner, men här tror jag tyvärr att du varit för snabb Gösta.
Självklart kan man om man har otur få sämre produktion och sämre immunförsvar om man fortsätter att inavla i flera generationer. All avel, och särskilt inavel, kräver stor kunskap och att man dokumenterar och utvärderar, samt att man gallrar hårt i materialet så att man bara får kvar de djur som är friska och har egenskaper som passar ens avelsmål.
Så jag rekommenderar ingen nybörjare att inavla i stor skala. Men om man håller på att bygga upp sin uppfödning, och inte vill investera för mycket eller ha flera hanar, som både kostar foder, tid och buryta, så vågar jag lova att det är en näst intill obefintlig risk att välja att para döttrarna med sin pappa, medan man sparar ungar från mödrarna för att spara ihop tillräckligt många fina och friska avelshonor innan man byter till en obesläktad hane.
Om jag förstår TS rätt så var avsikten att slakta alla döttrarnas ungar, och då ser jag inga problem alls med inaveln, har gjort så många gånger, och inte förlorat fler ungar än normalt. Döttrarna är ju inte inavlade, så deras egenskaper påverkas inte, kullstorlek, mjölkproduktion och immunförsvar är så bra som deras genmaterial tillåter.
Ska man starta upp en uppfödning utan att investera onödigt mycket pengar tycker jag att den metod som jag beskriver, och som jag upplever att TS frågade om, är den bästa. Jag har inte sett varken forskningsrapporter eller själv kunnat observera några som helst problem med detta.
-
Kort svar:
Siffrorna är hämtade från försvarets försöksdjursuppfödning på 80-talet.
Missbildningar: tandfel, ögonskador, förstorad/förminskad lever, cancertumörer för att nämna något.
Jag åsyftade frilevande vilda djur. Att tamdjur parar sig med sina släktingar är inget nytt. De styrs ju av människan vilket starkt påverkar beteendet.
Faktiskt alla som har god djurkännedom vet att inavel är förkastligt. Att laborera med naturen på det sättet straffar sig alltid i del långa loppet.
Några exempel på misslyckad inavel är på kanin engelska väduren. På hund, bulldoggen. Finns skrämmnade exempel inom i stort sett alla tamdjur. Medveten inavel för att förstärka gener har lett till dessa missfoster för att behaga människan :'(
Skulle aldrig själv komma på tanken att utsätta mina djur för detta.
Gösta
-
Gösta, du misstar faktiskt målmedveten avel på defekter som resultat av inavel. Du får aldrig en bulldog om du inavlar hundar. När du refererar till utställningskaniner undrar jag också om du studerat deras stamtavlor?
Däremot hade försvarets forskningsrapport varit intressant studera. Nu har jag visserligen läst lite om försöksdjur och där rör det sig alltid om just extrem inavel. Där vill man ha identiska djur, för att få säkra forskningsresultat.
-
Lite OT: Rent teoretiskt, om man hade kunnat ha enäggstvillingar med den enda skillnaden att de hade olika kön så hade ju inte inavel dem emellan orsakat några förstärkta genetiska defekter alls - deras barn hade ju blivit kloner av dem. Och då hade ju inga gener kunnat förstärkas eftersom de redan är exakt lika.
-
Inte riktigt. Om tvillingarna är heterozygota (Aa) i något locus finns det tre möjliga resultat: AA, Aa och aa. Och det finns många locus. ;)
-
har inte möjlighet att lämna ut handlingar om forskningen, tyvärr. är ju militärt material.
Ni som anser att inavel eller som ni ofta kallar det, linjeavel endast är positivt för alla och framför allt för djuren, jag tycker ni skall ta kontakt med alla djurparker som letar med ljus och lykta efter nytt blod till sina utrotningshotade djur. tala om för dem att det ger bara vinster med att linjepara/inavla! De måste ju då spara massor med både arbete och pengar!
Att tillföra nytt blod i en liten besättning för att undvika skjudom, missbildning samt utdöende av gruppen är ju enligt er nonsens!
Frågan är om ni är rätt personer att över huvud taget handha djur!
Gösta
-
Jag har lärt mig att inavel är parning mellan nära besläktade djur, medan linjeavel är avel där en viss individ dyker upp på flera ställen i stamtavlan. Tex att morfar även är gammelfarfar eller dennes kusin, eller liknande. Det är ju två olika begrepp inavel och linjeavel.
Att djurparkerna har svårt med sina avelsprogram är ju inte världens bästa liknelse. Där FINNS det helt enkelt inte tillräckligt många obesläktade djur i fångenskap, så där handlar det ju om att minimera släkskapet, och se till att alla djurs gener representeras väl.
Sjukdom, missbildning och dylikt dyker inte automatiskt upp bara för att man inavlar, finns generna för detta i grundmaterialet så är risken större att sjukdom/missbildning dyker upp än om man utavlar.
Utavel är värre än inavel många gånger, speciellt med tanke på att utavel nästan alltid innebär sjukdomsrisk iom att nya djur tas till besättningen.
-
Oj oj, det här blev ju ett ganksa hett ämne... Som alltid... ;)
Till Gösta:
Jag förstår helt och hållet din ståndpunkt. Alltför många djur har fått lida på grund av människans förkastliga avelsprogram med mer eller mindre hård inavel och fullkomligt uppåt väggarna knäppa ideal. Och jag håller av princip med om att inavel är fel. Men att i just detta fall para döttrarna med pappan och slakta alla avkommor kommer ju inte att göra nån skada eftersom man inte avlar vidare på det inavlade materialet. Eller hur...? ;)
Och liiite OT:
När det gäller en arts fortlevnad och friskhet så brukar man i genetiken säga att en population behöver minst 100 genetiska individer för att hålla sig frisk och fertil. Alltså etthundra individer som INTE har några gemensamma släktingar på ett antal generationer (oftast säger man fem generationer).
Vid mellan 50 och 100 individer är populationen i riskzonen för inavelsdepression med tex fertilitets- och immunproblem. Kommer man under 50 djur så löper populationen/arten mycket hög risk att utrota sig själv genom inavelsdepression.
Till JBF:
Linjeavel är egentligen bara ett lite finare namn på inavel... ;) På en linjeavlad hund räknar man ut hur hög inavelsgraden är för att den inte ska bli för hög. ::)
I just detta fal med denna hanen så skulle jag nog föreslå att göra som ieenilorac skrev tidigare, att fortsätta att avla ett år till med samma hane på samma honor som han redan har lämnat fina avelsdjur tillsammans med för att få fram fler avelshonor, samtidigt som man avlar "litegrann" på dom första döttrarna för att få extra kött. Sedan skaffar hon en ny hane till dom fina döttrarna nästa avelssäsong.
Så skulle i alla fall jag ha gjort. :)
/Sara
/Sara
-
Till JBF:
Linjeavel är egentligen bara ett lite finare namn på inavel... ;) På en linjeavlad hund räknar man ut hur hög inavelsgraden är för att den inte ska bli för hög. ::)
Där håller jag inte med dig riktigt. I vissa kretsar verkar det vara så. En enkel googling visar att man i hundkretsar, samt i vissa hästkretsar maskerar och ersätter "inavel" med det mer rumsrena ordet "linjeavel", men läser man andra förklaringar så går man på min (och många andras) linje. "Inavel" kräver ju att individerna skall vara ganska nära besläktade. Vid "linjeavel" räcker det med att de kanske har en gemensam anfader vars gener man vill försöka få fram till fullo.
Vad är förresten "för hög inavelsgrad" på en hund?
Varför är folk så rädda för inavel? Var hade vi stått i all husdjursavel om vi inte idkat inavel? Inte har väl alla raser bara poppat upp av sig själva? Sen behöver man inte göra Dr Mengele-experiment in absurdum, men inte behöver man vara rädd för att para nära släktingar i ett led.
-
Om man skal dra inn naturen i dette så skal man se at nettopp i naturen har nettopp kaniner veldig mye innavl. De som art har ikke et system innad i kolonien for å unngå innavl, så innavl skjer naturlig i stor skala hos ville kaniner. Altså i motsetning til f.eks hester, hunder og katter, ja, og mennesket. Resultatet er at over mange, mange generasjoner er genomene til kaniner blirr veldig rene, nettopp pga at innavl viser defektene og de avles derfor ut av populasjonen. I motsetning til arter som driver utavl, som hest, hund, katt og menneske. Arter som ikke har hatt mye innavl som naturlig "rensemiddel" har derfor veldig forurensede genom, og innavl kan derfor føre til problemer. Men hos sterkt innavlede arter, som kanin, så er genomene veldig rene og innavl har svært liten negativ effekt.
Innavl danner heller ikke defekter eller andre problemer som individene fra før ikke hadde i genene sine. Så kommer det defekter er dette noe kaninene har i arvematerialet sitt, ikke pga innavl.
Innavl er på en annen side veldig nyttig i avlen, da det kartlegger hva man har og ikke har på en mye mer effektiv måte. Det avdekker defekter og uheldige arveanlegg. Et eksempel er en oppdretter på hermelin i Sverige nå, som har hatt en linje i avl lenge. Så tok hun nå en far/dotter-parning, og ut kom det to unger med defekten "hippo". Dette beviser at båda foreldredjuren har gen for denne defekten. Hadde denne innavlsparningen blitt tatt før individene ble satt inn i avlen og unger ble solgt så hadde ikke denne defekten blitt spredt rundt. Problemet nå er at det ER tatt mange kull på båda foreldredjuren, og ungar er solgt som avlskaniner til andre oppdrettere.
Det er det samme med Max Factor, bittfeil osv. Utavl vil skjule disse defektene i lang tid, til de er spredt godt rundt. Innavl viser hva som finnes og bør brukes i langt større grad i avlen.
Kaniner er produksjonsdyr, det å slakte ut overskudd og ta bort kaniner som har/bærer defekter er ikke noe problem. Hvorfor er det da så galt å ta slike innavlsparinger for å holde stammen ren fra defekte gen?
Jeg beklager, men en forskningsrapport man bare kan si finnes, men ikke bevise at finnes eller hva som står i den, er ikke noe bevis, den kan ikke brukes som kilde. For alt vi vet så eksisterer den ikke... Det som derimot eksisterer er alle besetningene rundt om som driver innavl, uten problem!
-
Vi får inte glömma att alla raser har kommit fram genom inavel.
-
Där håller jag inte med dig riktigt. I vissa kretsar verkar det vara så. En enkel googling visar att man i hundkretsar, samt i vissa hästkretsar maskerar och ersätter "inavel" med det mer rumsrena ordet "linjeavel", men läser man andra förklaringar så går man på min (och många andras) linje. "Inavel" kräver ju att individerna skall vara ganska nära besläktade. Vid "linjeavel" räcker det med att de kanske har en gemensam anfader vars gener man vill försöka få fram till fullo.
Vad är förresten "för hög inavelsgrad" på en hund?
Varför är folk så rädda för inavel? Var hade vi stått i all husdjursavel om vi inte idkat inavel? Inte har väl alla raser bara poppat upp av sig själva? Sen behöver man inte göra Dr Mengele-experiment in absurdum, men inte behöver man vara rädd för att para nära släktingar i ett led.
Ja, det är nog olika från person till person hur man definierar linje- respektive inavel. ;)
Den närmaste tillåtna inavel på hundar i Sverige är halvsyskon-parningar, vilket jag har för mig innebär nånstans kring 17% inavelsgrad lite beroende på hur många fler gemensamma hundar som finns i stamtavlan. Men det är extremt ovanligt att man gör såna parningar. Dom allra flesta rasklubbar kräver att man inte parar närmare än att det ger en 5%-ig inavelsgrad.
Min hund har 4,7% och där är morfars far samma hund som farmors far.
Men nu kom vi ju heeeelt OT! ;D
/Sara
-
Inavel verkar vara något som engagera, både här under kanin och under får finns trådar.
Låt mig börja med att jag tycker det är oetiskt att inavla, jag vet att det förekommer till viss del i naturen med det rättfärdigar inte att det används i husdjursavel. OBS min åsikt!
Rent genetiskt är det ett högt spel att spela med sina djur. I TS exempel: Far paras med dotter leder det till att avkomman i 25 % av generna får homozygota anlag från fadern. Som nämnts är det inte fördelaktigt att ha det i MHC-locus (immunförsvars gener). Det finns fullt med forskning som visar att inavel påverkar immunoresponsen negativt, inte bara hemlig försvars forskning. Det är bara att googla: inbred och immunoresponse som exempel. Förutom nedsatt immunförsvar ökar risken för att skadliga recessiva anlag att slår igenom.
Slutligen, mest troligt märker man inte av att man har inavlade djur om man inte systematiskt sysslar med det under flera generationer men jag tycker det är oetiskt och risken för sjukdom och missbildning finns alltid.
-
Jag försöker inte bevisa någonting. Talar bara om erfarenhet. det är upp till var och en att tro eller inte tro.
Ett tips ska jag ge er: Vetenskapsmagasinet i kväll behandlade frågan....
Gösta
-
Om Tjalve och Gösta tycker det är oetiskt eller omoraliskt med inavel på husdjur, så får det ju stå för er. Men jag måste bara försöka få stillat min nyfikenhet på hur ni tänker genom att ställa en fråga: Tycker ni det oetiskt eller omoraliskt att seminera tex en ko eller en kaninhona med sin son, eller är det själva kopulationen som stör er?
Om inte kartan stämmer med verkligheten. Vad är det då som gäller, kartan eller verkligheten?
Skulle er karta stämma skulle vi inte ha några lantraser kvar i Sverige och ännu mindre på Island och definitivt inte ha några chillinghamboskap kvar i Skottland. Chillinghamboskapen är en population på mindre än 100 nötkreatur som levt isolerade i ett begränsat område sen 1100-talet utan att nytt "blod" har tillkommit. De är så genetiskt lika att de nästan kunde varit klonade.
-
Inte riktigt. Om tvillingarna är heterozygota (Aa) i något locus finns det tre möjliga resultat: AA, Aa och aa. Och det finns många locus. ;)
Min genetikkunskap är något begränsad, mitt OTinlägg gällde ju en fiktiv idé om att man skulle kunna ha olika kön och ändå vara enäggstvillingar - uppfattar jag dig rätt om det är så att man kan vara enäggstvillingar och ändå vara heterozygot i vissa locus? Som sagt så är min kunskap ganska rostig så jag skall nog inte diskutera detta mer, hade fått för mig att enäggstvillingar hade helt identiska dna.
-
Om båda tvillingarna är heterozygota har de ju identiskt dna.
-
Om båda tvillingarna är heterozygota har de ju identiskt dna.
Efter att ha uppdaterat min kunskap så är jag med. Tänkte fel först.
-
All forskning visar på allvarliga problem vid inavel. Högre känslighet för sjukdomar, mindre avkomma, defekter mm. Att en grupp boskap som är isolerade kan överleva men skulle troligen slås ut fullständigt vid kontakt med annan boskap av liknade sort eftersom deras imunförsvar är kraftigt nedsatt.
ta t.ex vargen i Sverige. Jägarna accepterar 204 individer och anser att detta är ok. Genetisk forskning säger 10.000 individer för att säkerställa en livskraftig stam. Vid 204 individer kommer stammen på sikt att utrota sig själv vilket troligen är jägarkårens förhoppning.
Visst, inavel skapar ett bredare utbud på olika manipulerade särarter men frågan är om det gagnar djuret eller människans fåfänga :-\
Avslutar med detta inlägg min medverkan i tråden
Gösta
-
tycker inte att det är okey att para sina djur så det blir inavel. rent moraliskt så hade ingen accepterat detta om det vore en människa !
bara min åsikt
-
Gösta sammanfatta inavelns effekt ganska bra.
Till Ronny: Det är självklart inte handlingen mellan djur som är oetisk. Att lägga etiska värderingar på djur kräver att man till känner de ett ansvarstagande och förstående av sina handlingar, vilket inte har stöd varken juridiskt eller i forskning. Även om viss moraliskt handlande har observerats hos högre primater men det hör knappast hit.
Att inavel är skadligt är ställt utom allt rimligt tvivel. Inavel leder till en hög genförlusten vilket inte är bra ur ett längre perspektiv. Likväl som det är oetiskt att utsätta sina djur för onödiga skaderisker är det oetiskt att syssla med inavel.
-
tycker inte att det är okey att para sina djur så det blir inavel. rent moraliskt så hade ingen accepterat detta om det vore en människa !
Jag tycker det är väldigt stor skillnad. Rent moraliskt är det [förhoppningsvis] ingen som skulle acceptera slakt av människor, men de flesta accepterar det vad gäller djur.
För övrigt har jag fått en känsla av att de som är emot att para nära besläktade djur i första hand tänker på framtida konsekvenser medan de som är för det menar att det är ok så länge avkomman slaktas och inte avlas vidare på. Dessa två ståndpunkter tycker jag går att sammanfoga utan att det blir en direkt konflikt av det.
Ni som av misstag eller medvetet har parat far-dotter eller liknande, har ni på något sätt upplevt att det vart fler i kullarna som dött eller haft defekter? Är intresserad av statistik över defekter/dödlighet, i första generationen, om det finns nånstans också.
Min systers kaniner (mor + son) lyckades para sig med varandra vid ett tillfälle för en himla massa år sedan, av de ungarna (tror det var fem) var det ingen som hade någon synlig defekt.
-
Bra inlägg Elvan.
Återigen, för att defekter skall kunna uppstå krävs 1; att det finns en defekt hos båda föräldradjuren som inte syns/skadar i enkel uppsättning & 2, att dessa gener dubblas och låter den eventuella defekten blomma ut i dubbel uppsättning.
Jag har inavlat höns i några generationer, och inte märkt ett skvatt. Jag hade mina får inhysta hos en dam när jag var ung (90-talet). Damen ifråga höll också kaniner (sedan 40-talet om jag inte minns helt fel) Hon hade aldrig tagit in ett djur utifrån. Alla kaniner som föddes där verkade friska, dog ingen konstig kryptisk död, och hade rätt antal öron och svansar åtminstone under de åren jag hade fåren hos henne.
Jag håller roslagsfår, som under decennier avlats genom den uråldriga principen att bagglammen fick gå kvar med sina systrar, mammor och mostrar, för att betäcka dem innan de slaktades kring jul. Flocken bestod av ca 10 vuxna tackor när de återupptäcktes av Nils Dahlbeck på nittiotalet. Inga inavelsdefekter fanns eller finns bland djuren.
Jag har även Ölandshöns, där ursprungsflocken bestod av 5+6 hönor och 1 tupp. Denna flock hade 100-åriga rötter och ingen utavel hade skett på många år.
Nästan alla gamla lantraser som hittats i modern tid uppvisar ungefär samma historia (inte Åsbohönsen, som bestod av fler djur 70 hönor + ca 30 tuppar om jag minns rätt). Inga inavelsdefekter där heller, mig veterligen. Detta skriver jag inte för att man skall inavla år efter år, men det visar att inavelsrädslan beror på mänskliga värderingar snarare än defekter på djuren.
-
Bra inlägg Elvan.
Tack så mycket =)
Detta kanske inte är helt relevant för TS men eftersom tråden ändå kommit att handla om inavel på lång sikt så:
Nästan alla gamla lantraser som hittats i modern tid uppvisar ungefär samma historia
Om man anser att inavel skulle vara omoraliskt så måste man ju exempelvis anse att Mellerudskaninen inte skall få finnas kvar.
På Föreningen Gotlandskaninens hemsida står det om Mellerudskaninen följande:
"I oktober 2001 gjordes ett första besök hos ”Edith i Sjöskogen” sedan föreningen Gotlandskaninen tidigare blivit uppmärksammad på att den dövstumma äldre damen höll en intressant grupp kaniner av äldre härstamning. Djuren har sedan 1937 funnits i Dalsland då Ediths familj flyttade dit från Kristinehamn. Enligt vad som framkommit härrör den enda kända inblandningen från 1968. Då togs två svart-vit schecktecknade djur, en hona och en hane, in i besättningen. Djurantalet har tidigare legat kring 15-20 men minskade under de sista åren drastiskt."
Under åren 1968-2001 har det funnits ca 15-20 djur, ur texten kan man gissa att det var ännu färre på slutet, det kan antas att de år 2001 hade ganska gemensamma gener.
Från dessa redan ganska inavlade djur plockades (om jag fattat rätt) 12 djur ut, av vilka några inte ens fick avkomma.
Gissningsvis betyder detta att hela populationen kommer från MAX 10 djur som i sin tur var relativt nära släkt från början. Ni som är emot inavel: Anser ni att det är omoraliskt och oetiskt att bevara denna lantras?
-
Jag tycker att både JBF:s och Elvan:s inlägg är bra. På en punkt håller jag dock inte med Elvan. Jag ser inget absolut hinder i att använda ett "inavlat" djur i vidare avel, naturligtvis under förutsättning att det och ev. syskon inte uppvisar defekter som kan vara ärftliga (se nedan). När inaveln bryts upphör eventuella långsiktigt negativa effekter. Obs! Jag säger alltså inte att det generellt är ofarligt att inavla eller att man kan hålla på hur länge som helst!
Letala och andra negativa anlag som ger upphov till sjukdom eller defekt är nästan alltid dolda/recessiva. Det finns dock letalgener som är kopplade till yttre/synliga egenskaper. Jag vet inte om det finns på kaniner, men jag har hört nåt om "dubbelscheckar". Om det verkligen är så låter jag vara osagt. Däremot vet jag att det i åtminstone två fall finns på höns.
Om vi leker med den "omoraliska" tanken att två, till synes felfria, syskon parar sig med varandra: Låt oss säga att en avkomma uppvisar någon form av defekt som kan vara ärftlig. Då kan vi utgå från att båda föräldrarna är anlagsbärare. Av samtliga avkommer efter dessa båda föräldrar kommer statistiskt sett 25 % att uppvisa felet, 50 % bär på anlaget (dolt) och 25 % är fria från anlaget. Men vi kan inte se om de är anlagsbärare eller inte. Nu blir det naturligtvis inte alltid dessa procentuella fördelningar eftersom det statistiska underlaget är för litet. Om man vill vara på den säkra sidan bör ingen av de inblandade djuren användas i vidare avel. Mycket frestande kan vara att satsa på en "stjärna" bland ungarna (om det bli någon sådan) men det ska man definitivt inte göra.
-
Att inavel är skadligt är ställt utom allt rimligt tvivel. Inavel leder till en hög genförlusten vilket inte är bra ur ett längre perspektiv. Likväl som det är oetiskt att utsätta sina djur för onödiga skaderisker är det oetiskt att syssla med inavel.
Om du läser mitt förra inlägg så kan du väl ändå inte anse att det är någon skadlig genförlust om man genom inavel kan påvisa letalgener, sjukdomsframkallande gener och gener som ger defekter och slå ut dem. Utan inavel är det i praktiken omöjligt att spåra dem och därmed också omöjligt att slå ut dem.
-
Om felet inte ger djur som lider på nåt vis kan provpara en ev stjärna med en känd anlagsbärare. Men man måste kanske ta fram ett par såna kullar för att helt kunna säga om det fina djuret är anlagsbärare eller inte.
Dubelscheckar lär ha nåt genetiskt fel som gör att de dör ganska tidigt. Vet att många av de som föder upp utställningskaniner av de raser där det kan dyka upp tar bort dem redan som nyfödda.
-
Ja visst går det att ta reda på om det till synes felfria djuren bär på ett dolt/anlag eller inte, men det är svårt och kräver flera planerade parningar som Nettis också skriver. Men det är nog lättare att leta efter "stjärnan" i nån annan kull, om det nu är en "stärna" man är ute efter. Om man bara vill slå ut ett skitanlag, är det betydligt enklare att bara låta bli att avla vidare på såväl föräldrar som avkomma.
-
Ni som av misstag eller medvetet har parat far-dotter eller liknande, har ni på något sätt upplevt att det vart fler i kullarna som dött eller haft defekter? Är intresserad av statistik över defekter/dödlighet, i första generationen, om det finns nånstans också.
Vore en interesant poll att ha på Kanin-Net!
Defekter dyker inte upp. Inget djur muterar så lätt...
-
Vore en interesant poll att ha på Kanin-Net!
Defekter dyker inte upp. Inget djur muterar så lätt...
Jag tänkte på första generationens inavel, inte att det skulle vara en nymuterad defekt.
-
Jag tänkte på första generationens inavel, inte att det skulle vara en nymuterad defekt.
Defekter som inte finns genetiskt hos föräldradjuren dyker inte bara upp för att parningen är en inavelsparning, då krävs en mutation.
Parar man två nära besläktade kaniner som inte bär på anlag för bettfel så får man sannolikt inga ungar med bettfel. Parar man däremot två helt obesläktade kaniner som bär på samma anlag för bettfel så är risken stor att ungarna får bettfel.... Det är inte inaveln i sig som ger defekter...
Mvh
Charlotte
-
Jag parade två halvsyskon och fick 50% Max-Factor ungar. En genetisk defekt som båda kaninerna bar på och som jag inte hade vetat att dom hade om jag inte inavlat. Dom föddes med öppna ögon, ovanligt breda skallar och missbildade bakdelar. Föräldrarna var hermelinkorsningar.
Nu inavlade jag och kunde tack och lov se till att dom inte kunde föra det vidare (avlivning / sälja till kel med avelsförbud).
Om fler inavlade så skulle man kunna utrota såna dumheter som Max Factor och hippo, vilket är mest aktuellt hos dvärgraserna, men det är faktiskt enda sättet att bli av med genetiska fel även hos andra raser.
Om man hela tiden utavlar så döljer man bara felen, dom ärvs vidare i generationer och poppar sen helt oväntat upp vid inavel, och man måste skrota hela linjen. Hur kul är det egentligen?
-
Jag parade två halvsyskon och fick 50% Max-Factor ungar. En genetisk defekt som båda kaninerna bar på och som jag inte hade vetat att dom hade om jag inte inavlat. Dom föddes med öppna ögon, ovanligt breda skallar och missbildade bakdelar. Föräldrarna var hermelinkorsningar.
Nu inavlade jag och kunde tack och lov se till att dom inte kunde föra det vidare (avlivning / sälja till kel med avelsförbud).
Om fler inavlade så skulle man kunna utrota såna dumheter som Max Factor och hippo, vilket är mest aktuellt hos dvärgraserna, men det är faktiskt enda sättet att bli av med genetiska fel även hos andra raser.
Om man hela tiden utavlar så döljer man bara felen, dom ärvs vidare i generationer och poppar sen helt oväntat upp vid inavel, och man måste skrota hela linjen. Hur kul är det egentligen?
Jag håller med i stort ;) förutom att man inte kan undvika att felen poppar upp genom utavel heller... Det behövs ju bara att den helt obesläktade kaninen bär på samma fel så kommer det ju ändå.
Mvh
Charlotte
-
Defekter som inte finns genetiskt hos föräldradjuren dyker inte bara upp för att parningen är en inavelsparning, då krävs en mutation.
Jag har aldrig påstått att det skulle vara så, det enda jag frågat efter är hur vanligt det i praktiken är att inavlade ungar i första generation får defekter (dvs att dolda gener framkommer). Är risken (statistiskt sett) nära samma som om man inte inavlar då finns det ju ingen anledning att inte göra som TS föreslår. Mitt inlägg var ett försök att styra tillbaka till huvudfrågan.
-
"Risken" är givetvis mycket större vid inavel. Att utavla är ju ett lotteri, du har ingen aning vad kaninerna bär på egentligen.
-
http://sv.wikipedia.org/wiki/Genetisk_drift (http://sv.wikipedia.org/wiki/Genetisk_drift)
-
Att inavla för att hitta genetiska defekter som föreslagits i tråden är helt fel väg att gå. De genetiska defekter som man oftast pratar om är recessiva anlag som man alltså behöver två kopior av för att defekten skall märkas. Om man har ett "dåligt" anlag och ett normalt - friskt märker man inget.
För att tydliggöra visar jag exempel med siffror:
I populationen är q andelen "dåliga" anlag qq är andelen som har anlaget i dubbel uppsättning.
Om q=10 % är qq=1 %
Om q=1 % är qq= 0,001%
Om q=0,1 % är qq 0,000001 %
Alltså i en population där 10 % av allelerna leder till dödfödsel föds 1 % av djuren döda.
Dessa alleler finns oftast i mycket låg frekvens så att chansen att få två kopior är försvinnande låg.
MEN vid inavel, om man råkar välja ett djur med en dålig allel är chansen 50 % att den för den vidare till avkomman. Om denna i sin tur paras med samma djur blir 25 % av djuren dödfödda.
Recessiva dåliga alleler finns hos alla individer men eftersom allelens frekvens i populationen är låg är risken för dubbla anlag väldigt liten. Genom studier av stora slaktträd går det att spåra anlagen utan inavel.
-
Att inavla för att hitta genetiska defekter som föreslagits i tråden är helt fel väg att gå. De genetiska defekter som man oftast pratar om är recessiva anlag som man alltså behöver två kopior av för att defekten skall märkas. Om man har ett "dåligt" anlag och ett normalt - friskt märker man inget.
För att tydliggöra visar jag exempel med siffror:
I populationen är q andelen "dåliga" anlag qq är andelen som har anlaget i dubbel uppsättning.
Om q=10 % är qq=1 %
Om q=1 % är qq= 0,001%
Om q=0,1 % är qq 0,000001 %
Alltså i en population där 10 % av allelerna leder till dödfödsel föds 1 % av djuren döda.
Dessa alleler finns oftast i mycket låg frekvens så att chansen att få två kopior är försvinnande låg.
MEN vid inavel, om man råkar välja ett djur med en dålig allel är chansen 50 % att den för den vidare till avkomman. Om denna i sin tur paras med samma djur blir 25 % av djuren dödfödda.
Recessiva dåliga alleler finns hos alla individer men eftersom allelens frekvens i populationen är låg är risken för dubbla anlag väldigt liten. Genom studier av stora slaktträd går det att spåra anlagen utan inavel.
Är det kaninavel eller nötkreatursavel du diskuterar nu ;)
Tyvärr finns det inga detaljerade stora släktträd för att spåra tex bettfel hos kaniner....
Mvh
Charlotte
-
Det är ingen bra övergripande avelsstrategi, om man vill bevara en liten sluten population som tex gotlandskaninen, att bedriva konsekvent inavel. Självklart inte! Då gäller det att få många genetiska kombinationer och använda många djur av båda könen i avel. Annars förlorar man snabbt genetisk variation, även positiv! Slumpmässigt förlorad variation kan man väl lite förenklat benämna genetisk drift.
Jag menar bara att man inte konsekvent ska döma ut alla former av inavel!
-
Ett räkneexempel för att visa det vanskliga i att selektera bort anlag, hoppas jag räknar rätt:
10 recessiva letala anlag, vart och ett i 10% av populationen.
0,9^10 = 35% bär inte på något av anlagen.
Övriga 65% är symptomfria anlagsbärare.
Vid slumpmässig parning är det för varje anlag 1% sannolikhet för att en unge det i dubbel upplaga.
0,99^10 = 90% av ungarna har alla anlag i högst enkel upplaga.
10% har något anlag i dubbel upplaga och dör.
Nu använder vi hård selektion (t.ex. inavel) för att eliminera letala anlag.
Detta blir en flaskhalseffekt som ger upphov till förstärkt genetisk drift, se länk ovan.
Låt oss anta att vi lyckas eliminera hälften, medan hälften fördubblas i frekvens.
Det finns nu 5 recessiva letala anlag, vart och ett i 20% av populationen.
0,8^5 = 32% bär inte på något av anlagen.
Övriga 68% är symptomfria anlagsbärare.
Vid slumpmässig parning är det för varje anlag 4% sannolikhet för att en unge får det i dubbel upplaga.
0,96^5 = 81% av ungarna har alla anlag i högst enkel upplaga.
19% har något anlag i dubbel upplaga och dör.
En pyrrhusseger!
-
Är det kaninavel eller nötkreatursavel du diskuterar nu ;)
Tyvärr finns det inga detaljerade stora släktträd för att spåra tex bettfel hos kaniner....
Mvh
Charlotte
Detta är bara ett teoretiskt resonemang, lika applicerbart på kaniner som nöt. Jag antar att det för till exempel genbanksdjur finns släktträd och inom den egna besättningen hade i alla fall jag haft ett släktträd. Detta för att kunna kolla hur djuren är släkt om man glömt det efter några år.
Om du upptäcker bettfel på dina djur efter inavel vet du ju att båda föräldrarna bär på anlaget. Detta behöver inte betyda att du måste slakta båda utan det räcker med att inte korsa linjerna igen. Att finna samma defekta anlag i en obesläktad individ är försvinnande liten, om inte det är en extremt vanlig defekt.
-
Svarar du på något jag har skrivit?
Nej, egentligen inte. Det var bara för att du länkade till en sida om genetisk drift. Jag tar bort din sign. från mitt inlägg.
-
Ett släktträd säger ju inget om dolda recessiva anlag. De kommer ju fram först när bägge föräldrarna bär på anlaget. Köper man sen in nåt nytt djur så har man ju ändå ingen aning.
Hittar man 2 bettfelsanlagsbärare kan man använda dem för att kolla ungar dem emmellan eller andra djur som står dem släktmässigt nära, men man ska inte utavla dem utan man ska ta bort dem eller sätta avelsförbud på dem. Utavlar man dem så sprids ju anlaget vidare.
-
Om du upptäcker bettfel på dina djur efter inavel vet du ju att båda föräldrarna bär på anlaget. Detta behöver inte betyda att du måste slakta båda utan det räcker med att inte korsa linjerna igen.
Jo förvisso, under förutsättning att du aldrig lägger till något avelsdjur efter någon av dem.
Jag kan förstå om en "bonde" inte slaktar en bra mjölkko eller en produktiv köttkanin som fått en missbildad kalv/unge, utan provar att seminera eller betäcka henne med en annan tjur/hane nästa gång. Jag kan också förstå om denna kategori djurhållare till varje pris vill undvika inavel!
-
Ett släktträd säger ju inget om dolda recessiva anlag. De kommer ju fram först när bägge föräldrarna bär på anlaget. Köper man sen in nåt nytt djur så har man ju ändå ingen aning.
Hittar man 2 bettfelsanlagsbärare kan man använda dem för att kolla ungar dem emmellan eller andra djur som står dem släktmässigt nära, men man ska inte utavla dem utan man ska ta bort dem eller sätta avelsförbud på dem. Utavlar man dem så sprids ju anlaget vidare.
Ett släktträd är ju enda sättet att spåra anlag om man inte gentypar.
Att test para djur för att se om ungarna får någon defekt finner jag oetiskt. Man utsätter ju ungarna för stor risk att lidande och besvär.
Vidare om du utavlar en känd bärare med en obesläktad individ är risken att den bär på samma skadliga anlag försvinnande liten. OM inte anlaget är väldigt spridd i populationen men då bör man nog sluta avla på den rasen helt. En anlags bärare korsad med en frisk individ leder till att 50 % av ungarna blir bärare men ingen får symtom.
-
Men man borde ju se till att ingen anlagsbärare fick föröka sig, åtminstone borde 100% av avkommorna gå till slakt. Målet med all avel måste ju vara att eliminera så många defekter som möjligt, och skapa friska, produktiva djur...
Att medvetet sprida ett recessivt anlag i avelspopulationen anser jag oändligt mycket mer oetiskt än att inavla något enstaka tillfälle, och sedan slakta all avkomma.
-
Jag blir mörkrädd.... Avlar folk verkligen medvetet på kaniner som bevisligen gett bettfel eller andra fel?!!
Kaniner är otroligt rena från letala anlag, just för att dom i naturen lever i stora kolonier som är hårt inavlade (kraschar av en sjukdom, några få överlever och bygger upp en ny koloni). Stenhårt inavlade i många generationer. Kaniner som bär på letala anlag får inte särskilt många avkommor och den genetiska driften gör att anlaget dör ut... eller om det är så att bärare av anlaget gynnas, då kan driften göra att anlaget tar över och utrotar populationen och då utrotas anlaget också. Kort sagt, vildkaniner har väldigt "rent" DNA.
Det är när vi började avla kaniner och lägga in våra mänskliga värderingar om att inavel är fel som otrevliga mutationer började spridas, antingen medvetet (dvärggen, brokat, MF) eller omedvetet (bettfel, hippo). Vi avlar på letala gener för att bärarna är åtråvärda då en del anlag inte är fullständigt recessiva.
Framförallt hos dvärgkaniner är det nu ett stort problem med muppar, Max Factor och Hippos. Tre olika gener som är potentiellt letala eller åtminstone kraftigt missbildande i dubbel uppsättning.
MF och Hippo kan man avla bort genom att inavla för att se vilka som bär på genen och ta dom ur aveln. Dvärggenen kommer folk nog aldrig att avla bort, den är ju det som gör dvärgar så man tar den smällen. En del dubbeldvärgar kan ju överleva också, även om dom är väldigt, väldigt små. Brokade kommer vi ju heller aldrig sluta med bara för att det kan födas vitscheckar.
Men bettfel? Det finns inga positiva sidor med det, bärarna är inte bättre än dom utan. Så varför, varför, varför tar ni inte bettfelsbärarna ur avel?!! Och testparar för att se vilka som bär på det - avkommorna kan man ju slakta för köttet.
Angående alla ni som klistrar in uträkningar, jag hade en lång diskussion med en av mina ekologilärare om min åsikt: att om bonden var seriös och aldrig ville ha röda kor så skulle han inte avla på dom svarta korna som bevisligen hade anlag för röd päls. Varför räknar vi inte på det?
-
Det är skillnad på kaniner och andra däggdjur, och därför är det löjligt att jämföra inavel på kanin med inavel på varg, människor och nötkreatur, där defekter uppstår om föräldrarna är nära släkt... Defekter på kaniner uppstår inte på grund av inavel, utan beror då på att båda föräldrarna bär på anlag för defekten, som syns då den förekommer i dubbel uppsättning hos avkomman. Av den anledningen är det förnuftigt att på kaniner inavla/linjeavla för att synliggöra eventuella defekter som kaninerna bär på, så slipper man sprida dessa anlag.
Det är helt korrekt att om man parar en kanin med en dold defekt, med en kanin som inte bär defekten, så synliggörs inte defekten i parningen. Tanken med inavel/linjeavel för att synliggöra eventuella defekter är ju att det är större chans att två besläktade djur bär på samma defekt om de nu bär på någon. Får man friska avkommor i en far/dotter-parning så är ju risken lägre för att någon av föräldradjuren bär på någon defekt.
Alla raser inom tamdjuren är ju framavlade genom viss linjeavel/inavel, annars kan man ju inte ta vara på önskade mutationer och ovanliga anlag! Så har alla våra hundraser tagit fram, inget nytt alls. Men för stark inavel ger ofta missbildade avkommor hos djur, förutom då hos kaniner.
Det JAG har hört om immunförsvaret på kanin vid inavel är att kaninernas immunförsvar börjar likna varandras om de är släkt, vilket ju inte är så konstigt. De blir då känsliga för precis samma saker, vilket innebär att om en koloni drabbas av en sjukdom så slås i princip hela kolonin ut. Det innebär inte att immunförsvaret är SVAGARE, bara att det ser ungefär likadant ut hos besläktade kaniner. Vid långvarig hård inavel så kan också kullarna bli mindre och kaninerna kan minska i storlek. Det brukar man kunna se ganska snabbt. Av den anledningen skulle jag inte inavla hårt på köttkaniner, eftersom man där vill ha så stora djur som möjligt. Men att para en hona med sin pappa borde verkligen inte ge några sådana effekter.
-
Meissner, det du beskriver fungerar precis likadant för kaniner som alla andra däggdjur; alla andra diploida varelser över huvud taget antar jag.
-
Man kan ju säga att populationens immunförsvar blir sämre vid inavel, men individens immunförsvar blir varken bättre eller sämre.
-
Det är skillnad på kaniner och andra däggdjur, och därför är det löjligt att jämföra inavel på kanin med inavel på varg, människor och nötkreatur, där defekter uppstår om föräldrarna är nära släkt... Defekter på kaniner uppstår inte på grund av inavel, utan beror då på att båda föräldrarna bär på anlag för defekten,
Kasta det du har som källa till att det bara gäller kaniner ;D
(Detta gäller som Ulric redan skrivit alla däggdjur.)
Defekter uppstår inte på grund av inavel, utan beror på att båda föräldrarna bär på anlag för defekten, som syns då den förekommer i dubbel uppsättning hos avkomman.
-
Det JAG har hört om immunförsvaret på kanin vid inavel är att kaninernas immunförsvar börjar likna varandras om de är släkt, vilket ju inte är så konstigt. De blir då känsliga för precis samma saker, vilket innebär att om en koloni drabbas av en sjukdom så slås i princip hela kolonin ut. Det innebär inte att immunförsvaret är SVAGARE, bara att det ser ungefär likadant ut hos besläktade kaniner.
Jag tror du har rätt för dig att imunförsvaret hos en hårt inavlad population bli mer och mer lika. Det innebär som du skriver att populationen blir mer känslig för yttre påverkan av tex ett virus. Det behöver dock inte betyda att populationen helt eller till stora delar slås ut! Det kan lika gärna innebära motsatsen, att den klarar sig bättre än andra. Men, mer känslig - ja!
Det är ingen principiell skillnad mellan kaniner och andra däggdjur.
-
Förresten. Det en del säger om linjeavel är felaktigt. Det är inte ett finare ord för inavel, det är termen för en strategisk typ av inavel där man följer ett schema med måla att förstärka en hane eller honas egenskaper i en stam.
-
Kasta det du har som källa till att det bara gäller kaniner ;D
(Detta gäller som Ulric redan skrivit alla däggdjur.)
Defekter uppstår inte på grund av inavel, utan beror på att båda föräldrarna bär på anlag för defekten, som syns då den förekommer i dubbel uppsättning hos avkomman.
Däremot så är kaniner mindre känsliga för inavel eftersom de har så få letala eller dåliga gener. Att jämföra med hundar och vargar... som lätt får problem vid inavel, exempelvis höfter, ögon osv. Det är ju ytterst få problem en kanin kan få vid inavel (att dubbel uppsättning av en skadlig gen förekommer) jämfört med andra djurarter.
-
Nu har jag inte läst hela tråden så noggrant så jag kanske upprepar.
Det är sant att immunförsvaret kan försämras efter generationer av inavel. Detta beror på att den genetiska mångfalden i populationen utarmas och en liten mängd anlag försvinner efter varje generation. Individerna blir mer och mer lika och får många homozygota genpar gemensamt. Även andra egenskaper som är livsviktiga för överlevnad försämras i regel, som tex. reproduktion. Fenomenet kallas inavelsdepression och är anledningar till många arters undergång.
Däremot är det omöjligt att säga en siffra. Teoretiskt sett försvinner 25% av allelerna i genuppsättningen efter varje generation av inavel, men att ALLA dessa gener är som försvinner är gynnande gener är väldigt osannolikt.
Teoretiskt sett finns en chans att inavelsdepression aldrig infaller, men det är också väldigt osannolikt eftersom det i så fall skulle innebära att dåliga gener i högre gran försvinner vid utarmningen.
Eftersom alla alleler inte finns hos alla djurarter så kommer vissa att vara mer känsliga mot upprepad inavel och vissa mindre känsliga. Här är kaniner relativt okänsliga, medan tex. människor är väldigt känsliga.
Jag skrev ihop en liten artikel för ett tag sen, om djuravel, om ni kan läsa om ni har lust http://kaninfarg.se/husdjursavel.htm (http://kaninfarg.se/husdjursavel.htm)