Trevligt att du har tagit upp det gamla sättet att skörda vass!

Av gammalt hette det att man "skar röjren".

En avhuggen lie på ett meterlångt rakt skaft var det vanliga redskapet och kallades röjrlia. Sedan hässjade man röjren på stranden och när det var torrt packade man in det i en lada.

De sista ruttnade bort redan före kriget så jag har aldrig sett någon sådan hässja.
Enligt vad gammelfolket berättar bestod en "heso" (vasshässja) av två pålar som var stöttade med stenar kring benen och med snedstag mot marken så de stod stadigt. I båda pålarna fanns snett inborrade trähälar som stod ut en bit. På hälarna lade man vågräta "tråodor" (slanor) från den ena bocken till den andra och band fast dem med vidjor så hela konstruktionen blev stadig.
Man bröt vassen på mitten och hängde den över "tråodona".

Om jag har förstått beskrivningen rätt......... när man hör en beskrivning av en sak som ingen levande människa har sett på över 70 år är det lätt hänt att man missförstår.

Vad ska du anvænda vassen till? Tak?

Vass till djurfoder skördade man väl på försommaren. Hässjade och packade in i lador.

Vass till tak skördade man på första nyisen på förvintern.
På isföret vintern före man skulle skära röjr till taktäckning brukade man bränna bort all gammal vass och säv från området eller slå ned den och köra bort den. Då visste man att nästa år skulle det bara finnas unga friska röjr.
Nästa vinter slog man röjren med en vanlig lie och buntade ihop i stora kärvar. Röjren var färdigt torkade och bladen hade fallit av så de var klara för användning.
Då man lade röjr på uthustak skulle de läggas i dubbelt tjockare lager än halm. Röjren är grövre så vattendropparna tränger ned längre in i ett halmtak. Den avskurna ändan lades nedåt på taket. På taknocken täckte man alltid med råghalm. Det vill ju bli en liten fläck utan riktig lutning mitt på taknocken och om man lade röjr på nocken så rann vattnet in där och då ruttnade kroppåsen.

Ovanpå röjren på taket lade man vågräta slanor. Ovanpå dem lade man runda stockar som gick i takfallets riktning och de tyngde ned slanorna. Två på var takhalva ungefär på var fjärde meter av husets längd. De möttes i kors över nocken. Där hade man borrat hål igenom dem och trädde upp dem på en avkvistad grangren som höll ihop dem och hindrade dem från att glida ned.

Jag har aldrig gjort det här själv men gubbarna har berättat hur det gick till på 30-40-talen.

Det låter som en bra ide. Ta vassen rätt årstid så behöver du inte hässja och torka den.

Förr var sjöfodret viktigt. Vass och starr och fräken bärgade man överallt där det gick och lade in i lador vid stränderna. På den tiden var det ju brist på bete och slåtter i Österbotten.